# ID: svediakorp-gov472989
# author: Ordföranden (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,290
# sentences: 78
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande för rådet, herr ordförande för kommissionen, mina damer och herrar, för mindre än 50 år sedan, när jag för första gången kom till det Alsace som i dag står som värd för oss, var Europa en blodbefläckad kontinent i ruiner, delad av ett halvt sekel av omvälvningar och andra världskriget.
I öster hade järnridån fallit över tio europeiska stater och i sydväst fortsatte Spanien och Portugal att styras av diktaturer.
En handfull européer hade dock vid detta tillfälle det mod och den klarsynthet som krävdes för att slå in på en ny väg och ersätta konflikter med en djup förståelse, som genom att gå utöver tillfälliga allianser och samarbete, utgick från målet att genom offentliga demokratiska institutioner finna ett gemensamt intresse.
Sedan dess har vi kommit en lång bit på väg och framgångarna har överträffat alla förväntningar.
De sex ursprungliga stater som var med och grundade gemenskapen har nu blivit femton och de utgör det största kända samväldet.
Berlinmurens fall och slutet på det kalla kriget har gjort det möjligt för miljontals européer att återfå sin frihet och att, trots alla välkända svårigheter, med bestämda steg slå in på vägen mot integration.
Andra kontinenter tar efter vår gemenskapsmodell.
Om den europeiska integrationsprocessen, trots de felaktigheter och brister som kännetecknar alla mänskliga konstruktioner, har varit framgångsrik, varför är då våra medborgare oroliga?
Varför tvivlar de, varför struntar de i integrationsprocessen eller avvisar den öppet just i det ögonblick när medlemsstaternas regeringar och unionens institutioner har ambitiösa planer för att integrera dem och behandla deras oro och intressen?
Det rör sig utan tvekan om det välkända fenomenet att övervunna svårigheter tenderar att glömmas bort och att framgångar tenderar att försvinna i ett töcken inför dagens problem som naturligtvis inte är av mindre betydelse.
Med 18 miljoner arbetslösa, en ekonomi kännetecknad av stagnation och en konstant ökning av antalet socialt marginaliserade européer finns det mer än tillräckliga skäl för att våra medborgare skall fråga sig vart vi är på väg och varför.
Det är inte min avsikt att i detta öppningstal ge uttömmande svar på dessa frågor.
Min avsikt är mer blygsam, nämligen att påminna om att Europeiska unionen har ett grundläggande mål, dvs. att bevara freden och att det för att uppnå detta mål är nödvändigt att unionen även fortsättningsvis förbättras och stärks.
Behovet av en europeisk federation för att bevara freden skrevs in redan i Schumandeklarationen av den 9 mars 1950 och den har inte förlorat sin giltighet under dessa 46 år.
Det är möjligt att vissa tänker att risken för ett världskrig är borta, men varken krig eller våld har försvunnit från den internationella scenen.
Bosnien, Rwanda, Burundi, Zaire, Somalia och många andra tragiska händelser påminner oss dagligen om detta.
Européerna är allt mindre toleranta mot unionens oförmåga att ingripa i dessa konflikter för att stävja dem eller åtminstone för att återställa freden.
Det räcker inte med att tala om för medborgarna att unionen inte kan göra mer därför att den saknar förmågan.
Det är nödvändigt att erkänna att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som inrättades av Maastrichtfördraget har varit ett totalt misslyckande och det är nödvändigt att snarast möjligt ersätta den med ett effektivare, dvs. mer gemenskapsbetonat och mindre mellanstatligt system i enlighet med parlamentets flera gånger upprepade begäran.
Varför mer gemenskabsbetonat och mindre mellanstatligt?
Därför att i uppbyggandet av ett enat Europa, och detta måste understrykas flera gånger, står gemenskap för effektivitet och mellanstatlighet för försening, långsamhet och i slutändan för misslyckande.
Som bevis för detta borde det räcka att göra en jämförelse mellan de processer som har föregått EEG och EFTA å andra sidan.
Svårigheterna att utveckla den andra och tredje pelaren i Fördraget om Europeiska unionen är ännu ett bevis för detta.
Europa bör inte endast bekymra sig om freden utanför dess gränser.
Även inom Europa störs freden av sådana fenomen som terrorism, organiserad brottslighet, handel med barn samt narkotikahandel.
Det är omöjligt att effektivt bekämpa denna ondska separat i varje land och i många fall räcker det inte ens med samarbete mellan domare och poliser.
För att bemöta den inre marknaden för brottslighet behöver vi ett verkligt europeiskt rättsligt och polisiärt område.
Det tycks som den stora majoriteten av medlemsstaternas regeringar är beredda att på allvar diskutera denna fråga under regeringskonferensen.
Det räcker dock inte med god vilja om gemenskapens institutioner på grund av vissa individers reservationer ännu en gång marginaliseras.
Parlamentet har föreslagit rimliga former för att stegvis införliva de aspekter av rätts- och inrikespolitiken som inte längre kan lösas genom samarbete inom ramen för gemenskapens befogenheter.
Medlemsstaterna skulle ta på sig ett enormt ansvar om de inte kunde överlåta sin nationella suveränitet till gemenskapen för att lösa problem som har en så avgörande betydelse för freden och medborgarnas säkerhet.
Denna fred, mina damer och herrar, är även beroende av att det i unionen bibehålls ett brett socialt samförstånd om formen för att fördela frukterna av arbete och rikedom.
Detta samförstånd, som är resultatet av en lång kamp som har lett till stora uppoffringar för arbetarklassen, inbegripet regelrätta, ofta blodiga, konflikter, har banat väg för en allmänt utbredd medvetenhet om att dialog och enighet mellan arbetsmarknadens parter är det bästa sättet att med säkerhet uppnå en ökad social rättvisa.
Det enorma uppsving som den inre marknaden innebar för medlemsstaternas ekonomier har utan tvivel varit en viktig faktor för att nå det tillstånd som vi kallar välfärdsstaten och som i så hög grad underlättar det samförstånd jag syftar på.
Behovet av att på global nivå konkurrera med andra ekonomiska stormakter och de omvandlingar som har skett till följd av införandet av den inre marknaden gör det nu nödvändigt att anpassa välfärdsstaten till de nya omständigheterna.
Ett sätt vore kanske att stärka arbetsmarknadsparternas roll mer än de offentliga myndigheternas samtidigt som man, vilket jag insisterar på, behåller de grundläggande dragen i vår europeiska sociala modell som vi inte alls vill överge.
En modell som grundar sig på en fin balans mellan de tre värderingar som är gemensamma för alla verkligt demokratiska samhällen, nämligen frihet, jämlikhet och broderskap eller solidaritet.
Ingen av dessa kan offras utan att det drabbar demokratin och hotar den sociala freden.
Mina damer och herrar, det åligger parlamentet att övervaka att dessa värderingar står i förgrunden för den europeiska integrationens utveckling och för hur gemenskapens institutioner fungerar och naturligt nog skall processen börja i denna kammare.
I den skrivelse som jag har tillåtit mig att dela ut till Er, mina damer och herrar, för att be om Er röst har jag formulerat några förslag och presenterat några uppslag som i synnerhet är kopplade till behovet av att underlätta kontakten med våra väljare, att ge ledamöterna ett större utrymme att uttala sig och ge mer liv åt våra debatter.
Samtidigt vore det lämpligt att fastställa ett mål om att upprätta en enhetlig stadga som svarar mot det självklara kravet på lika behandling för de som innehar samma uppgifter.
Avsaknaden av en sådan har allvarligt skadat oss.
Jag skall inte här gå in i detalj på dessa eller andra frågor rörande parlamentets verksamhet, men jag vill dock uppriktigt be om Ert stöd för att skapa större insyn och högre effektivitet i vår verksamhet eftersom jag är medveten om att också en ordförandes bästa intentioner vore dömda att misslyckas utan detta stöd.
Det är absolut nödvändigt att kvaliteten på parlamentets arbete höjs, att arbetet medger större insyn samt ett större deltagande om vi verkligen vill att det arbete som utförs här skall kunna stilla den oro som unionens medborgare uttrycker.
Det vore dock ett oförlåtligt fel att begränsa vår insats till de förändringar som krävs för att vår institutions interna arbete skall fungera bra.
Det verkliga målet är att flytta parlamentet närmare medborgarna.
Jag välkomnar i detta sammanhang de viktiga framsteg som har gjorts under min föregångare, Klaus Hänsch, mandatperiod och jag insisterar på att det är vi ledamöter som utgör det viktigaste bandet mellan parlamentet och medborgarna
Om medborgarna kommer att anse valen till Europaparlamentet 1999 som en viktig politisk händelse som kan komma att inverka på den framtida inriktningen för den europeiska integrationen beror till stor del på den insats vi gör för att närma oss medborgarna under de kommande två och ett halvt åren och på vår förmåga att ta oss an deras bekymmer och problem.
Mina damer och herrar, vi är här för att representera européerna och för européerna är det viktigt att unionen hjälper dem att uppnå ett friare, jämlikare och mer solidariskt samhälle.
Unionen kan lyckas med detta endast om den på ett elegant sätt kan lösa de tre utmaningar den står inför:
Den första rör moderniseringen av gemenskapens institutioner under regeringskonferensen.
Jag har tidigare hänvisat till några grundläggande aspekter, men jag kan inte förbise nödvändigheten av att alla institutioner anpassas för att bli överskådliga, demokratiska och effektiva i en union som redan har femton medlemmar och som snart förmodligen kommer att få fler.
Denna anpassning kommer inte att lyckas om det tillfogas organ och mellanstatliga metoder till en redan alltför komplex konstruktion.
Våra medborgare förstår inte och kan inte förstå det komplicerade pelarsystemet, de förfaranden och rättsliga grunder som i dag kännetecknar unionen.
De är vana vid ett enkelt mönster med en eller två kammare som lagstiftar, ett verkställande organ, ett antal domstolar som dömer och upprätthåller respekten för lagen och de förväntar sig att allt skall vara nedskrivet på ett språk de förstår.
Att avlägsna sig från detta mönster innebär att riskera demokratins berättigande, att avlägsna sig från rättsstatsprincipen och att gå mot ett misslyckande.
Europa är lyckligtvis inte längre ett fall för en specialiserad minoritet och det kan inte gå vidare utan stöd från européerna och det kommer inte att få detta stöd om inte européerna ser institutioner som de kan förstå, styra och kontrollera.
Den andra utmaningen rör Ekonomiska och monetära unionen.
Det kommer inte enbart att vara en monetär union.
Vi kommer att ha en gemensam valuta, men inte bara en valuta.
Vi kommer även att ha en gemensam ekonomisk politik eftersom de övergripande riktlinjerna för medlemsstaternas, såväl " innanförländer " som " utanförländer ", ekonomiska politik kommer att fastställas av gemenskapens institutioner.
Parlamentet har i denna fråga en mycket speciell uppgift som består i att se till att dessa riktlinjer motsvarar våra medborgares behov och intressen och att de uppoffringar som görs för att sanera våra ekonomier omsätts i nya arbetstillfällen och avskaffandet av den sociala utslagningen.
Vi har på detta område ett brett samarbete med de nationella parlamenten i sökandet efter former och politiska modeller som gör det möjligt att vända tendensen från det tudelade samhälle som vi till varje pris vill undvika.
Mina damer och herrar, den tredje av de stora utmaningar som vi står inför gäller utvidgningen av unionen till övriga européer, de länder på vår kontinent som ännu inte har kunnat förena sig med oss.
I dag är det enda verkligt historiska målet för de europeiska nationerna att skapa ett starkt och demokratiskt Europa som kan verka som en fredsfaktor i världen.
För detta måste vi alla samlas i en union som är en förebild för politisk, social och ekonomisk sammanhållning.
En orientalisk basar, en marknad dit man går i enda syfte att tillskansa sig en ekonomisk fördel på andras bekostnad, tjänar inget till.
Det krävs en gemenskap, ett sökande efter en gemensamt intresse styrt av demokratiska institutioner och som drivs av en fast besluten integrationsvilja.
Detta är utan tvivel ytterligare en av de viktiga utmaningar som regeringskonferensen står inför och denna bör ta sådana frågor som ligger medborgarna nära såsom kampen mot arbetslösheten, vilket jag här vill betona ännu en gång, och den sociala utslagningen samt miljön och medborgarnas hälsa på stort allvar.
Mina damer och herrar, vi måste oförtröttligt fortsätta denna kamp och vi måste få med oss den allmänna opinionen och öppna vägar in i framtiden.
Jag kan bara lova Er att jag inte kommer att sky någon möda och att jag alltid kommer att vara lyhörd för Era initiativ och riktlinjer.
Jag säger detta med den säkerhet som kommer från vetskapen om att parlamentet i likhet med goda sjömän alltid har kunnat utnyttja rådande vindar, såväl med- som motvind, för att navigera mot en hamn som inte ens kan skymtas.
Våra medborgare famlar i dag i osäkerhetens mörker.
Precis som européerna på Christoffer Kolumbus karaveller kommer de tillbaka till oss med sin oro och sina tvivel.
Det kommer an på oss att bekräfta den inslagna vägen, att följa den med bestämda steg och att visa dem att vi i dagens skuggor redan kan känna morgondagens friska dagg.
Härmed vill jag avsluta med att detta historiska mål inte kan uppnås utan att parlamentets roll stärks.
Kant påpekade mycket riktigt " att kampen för parlamentet är kampen för friheten ".
Igår, i dag och för alltid har varit, är och kommer att vara en kamp för jämlikhet och solidaritet, kampen för en framtid i fred.
