# ID: svediakorp-gov472864
# author: Timothy Kirkhope (PPE-DE ). – (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-10-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 499
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja inleda med att gratulera Kinga Gál till hennes hårda arbete, men jag befarar att jag också måste inta en motsatt ståndpunkt i denna diskussion.
Som före detta ledamot av konventet för stadgan för de grundläggande rättigheterna är utvecklingen av mänskliga rättigheter naturligtvis inget problem för mig, men detta förslag är ett problem för mig.
Jag anser att det är onödigt med denna byrå; det enda sättet att ge den effektiva befogenheter är om dessa tillhandahålls inom ramen för antingen en europeisk konstitution, något som verkligen inte är nära förestående nu, eller inom ramen för något annat rättsligt fördrag som grundval, vilket den säkerligen inte kommer att ha.
Stadgan har, enligt min mening, alltid stått i strid med Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, som också omfattar många länder utanför EU.
Artiklarna är mycket olika i varje enskilt fall.
Vad man än säger kommer ett nytt mångfaldigande av europeiska byråer och deras verksamhet att orsaka inte bara en överlappning, utan också en onödig ökning av byråkrati.
Det kommer naturligtvis att bli dyrt, och jag skulle vilja påminna Michael Cashman, som säger ” lägg pengarna där hålen finns ”, om att detta inte är mina eller hans pengar – det är EU-medborgarnas pengar, och vi har en skyldighet att vara mycket försiktiga med hur vi använder deras pengar när vi vidtar åtgärder av detta slag.
Det nuvarande organet som detta kommer att byggas på, om det går igenom – Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet – har i själva verket inte visat sig vara så värst objektivt eller positivt i sitt arbete.
Under 2003 tog jag vid ett antal tillfällen i kammaren upp frågan om nedtystningen av betänkandet om antisemitism.
Det fördes många diskussioner om detta, och det visade tydligt att den objektivitet som krävdes när man tar itu med mänskliga eller grundläggande rättigheter inte fanns, utan i stället härskade en ganska subjektiv inställning hos ett antal tjänstemän.
Jag vill inte hamna i en situation där det inte bara råder en konflikt mellan två byråer – en av Europarådets och en av våra egna – utan också en brist på objektivitet när det gäller att behandla fall som utan tvivel alltid kommer att vara av känslig karaktär.
Jag anser att vi måste vara mycket varsamma.
Vi kan visserligen ha våra drömmar och förhoppningar när det gäller att förbättra mänskliga rättigheter, inte bara inom Europeiska unionen, utan särskilt i de stater där de för närvarande tydligt ignoreras, såsom Ryssland och på andra håll.
Men det är viktigt att vi inte ökar antalet byråer bara av hänsyn till en politisk grund.
Vi borde se över våra befintliga byråer och vår övertalningsförmåga på högsta nivå och använda dem till fullo innan vi ger oss ut på detta nya äventyr.
