# ID: svediakorp-gov472861
# author: Wojciech Roszkowski, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-10-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 740
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Ideologin om mänskliga rättigheter spelade en viktig roll på sin tid i undergrävandet av totalitarismens destruktiva kraft.
Nu börjar denna ideologi dock att mutera, eller så har den muterat, till en karikatyr av sitt forna jag.
Allas rätt till allting, rättigheter i stället för skyldigheter, ersättandet av rättigheter med privilegier – detta utgör de absurditetens gränser som vi närmar oss.
Det låter så ädelt – en byrå för grundläggande rättigheter.
Men vilken form kommer denna byrå att ta, och vad ska uträttas genom den?
I de skäl som lagts fram i ansökan om att upprätta denna byrå anges att den måste få en bredare auktoritet för att EU: s mål ska kunna uppnås, däribland en gemensam utrikespolitik.
Men ett utökande av EU-institutionernas befogenheter utgör ett hot mot suveränitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen.
Det skulle exempelvis hota genomförandet av en sådan besynnerlig akt som Europaparlamentets senaste resolution om främlingsfientlighet.
Problemet ligger i hur byrån ska utöva sin auktoritet.
Ska man ta itu med verkliga hot mot de mänskliga rättigheterna, eller ska man helt enkelt låta schavottera regeringar som har fallit i onåd hos majoriteten inom EU av en eller annan anledning?
Alternativt kan den ägna sig åt att förstärka privilegierna för vissa minoriteter, eller till absurt vaga koncept såsom jämställdhet mellan könen på alla områden, en fråga som jag har tagit upp vid tidigare tillfällen i parlamentet.
Det har föreslagits att den institution som kallas forumet för grundläggande rättigheter ska tas bort från förslaget om denna byrå.
Ett sådant forum skulle omfatta företrädare för sociala, yrkesrelaterade och kyrkliga organisationer och även religiösa och filosofiska organisationer.
Nu finns det bara ett vagt löfte om ett sådant engagemang i byrån.
Det innebär att allt kommer att beslutas av tjänstemän och politiker som kommer att fatta beslut genom omröstning.
Besluten kommer naturligtvis att vara neutrala.
Men hur kommer denna neutralitet att fungera i praktiken?
Låt oss se på ett aktuellt exempel.
Europeiska unionen bidrar till FN: s befolkningsfond, som för sin del stöder utövandet av tvångsabort i utvecklingsländer.
Ändringsförslag som lagts fram av gruppen Unionen för nationernas Europa återsändes under årets budgetdebatt.
Vi krävde att EU skulle sluta stödja program som främjar tvångsabort.
Detta framgår av stadgan om de grundläggande rättigheterna och slutsatserna från Kairokonferensen 1994.
Frågan står för övrigt helt åtskild från debatten om lagligheten eller annat i samband med abort.
Här tas valfrihet upp, en grundläggande mänsklig rättighet som majoriteten i kammaren troligtvis erkänner.
Men majoriteten av ledamöterna av budgetutskottet förkastade dessa tre ändringsförslag och stödde därigenom tvång och förkastade stadgan om de grundläggande rättigheterna när det gäller tredjeländer.
Samtidigt som plattityder om olika minoriteters rättigheter flödar är majoriteten av parlamentsledamöterna av den uppfattningen att vi kan använda gemenskapsmedel till att finansiera verksamheter som tvångsabort i Kina, där kvinnor vars graviditet går stick i stäv mot regeringens kvoter dras ut ur sina hem och tvingas till abort mot sin vilja, till och med i nionde månaden av graviditeten.
För ett år sedan rapporterade medier i väst om en rad drastiska exempel på sådana händelser, men var fanns förkämparna för kvinnors rättigheter och de mänskliga rättigheterna då?
Det är inte ens fråga om att försvara ett ofött barns liv, utan det är fråga om att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna.
De som förespråkar abort hävdar att fostret är en del av kvinnans kropp.
Jag vågar påstå att reaktionerna definitivt skulle varit starka om det rört sig om tvångsamputering av en hand eller fot.
Ändå är ett foster inte ens en del av kroppen.
Det är en stor skillnad.
Vissa betraktar det som en levande varelse medan andra betraktar det som mindre värt än någon del av människans kropp.
Om Europeiska unionen bortser från kvinnors rättigheter utanför unionens gränser att få barn, hur kan man då försvara de mänskliga rättigheterna innanför unionens gränser?
Detta är ett enormt hyckleri.
Bra jobbat: en liberaldemokrati som stöder tvång!
Efter denna senaste erfarenhet hyser jag avsevärda betänkligheter vad gäller om den byrå för grundläggande rättigheter som föreslås inte bara kommer att bli ännu ett verktyg för politiska manövrer, där det sunda förnuftet alltid kommer att röstas omkull.
