# ID: svediakorp-gov472824
# author: Jan Christian Ehler (PPE–DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-10-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 826
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Genom att i september förra året lägga fram en rapport om professionella tjänster under rubriken ” Utrymme för ytterligare reformer ” har kommissionen faktiskt utökat den rapport den hade utarbetat redan 2004 om ämnet konkurrens inom sektorn för professionella tjänster.
Parlamentet uttryckte sina åsikter om detta med utgångspunkt från rapporterna från 2001 och 2003.
I mars i år tog utskottet för rättsliga frågor och parlamentet återigen ställning till den speciella sektorn för juristyrken.
Vad som är gemensamt för alla offentliga diskussioner, mellan ekonomer såväl som mellan parlamentet och kommissionen, är en viktig omständighet: alla deltagare har ytterst rättframma åsikter men är svaga när det gäller siffror.
De siffror som ligger till grund för de huvudsakligen sektorspecifika eller nationella undersökningarna är i stor utsträckning från början av 1990 – talet.
Den senaste undersökningen är från början av 2001.
Vad som är gemensamt för alla undersökningarna är emellertid att de är begränsade, antingen till specifika sektorer eller nationellt, eller just att de bygger på empiriska data som i stort sett går så långt tillbaka i tiden att de knappast är lämpliga som utgångspunkt för generaliseringar.
Ur rationell synvinkel kan tjänsternas ekonomiska betydelse knappast överskattas.
8 procent av EU: s BNP utgörs av företagstjänster, av vilka minst en tredjedel kan hänföras till de professionella tjänsterna.
I detta sammanhang är det fullt berättigat att ställa frågan vilket bidrag denna sektor kan ge till tillväxt och sysselsättning i EU, och jag tror att även parlamentet välkomnar detta i samband med Lissabonagendan.
Vi ansåg det viktigt att inte bara uttrycka vårt gillande av Lissabonagendan genom trevliga anföranden utan att också ta ställning till denna specifika fråga om vilket bidrag till tillväxten liberaliseringen kan ge.
Kommissionen är värd beröm för att den försöker bringa någon sorts reda i en diskussion som enligt min mening hittills har utvecklats på ett okontrollerat sätt.
I stort sett har kommissionen fört följande ekonomiska resonemang: För det första har den tittat på sex yrken: advokater, notarier, ingenjörer, arkitekter, apotekare och revisorer.
Den har definierat fem konkurrensbegränsningar (fasta priser, rekommenderade priser, konkurrensregler, reklamregler och hela uppsättningen av inträdeskrav, regler för företagsstruktur och fusionspraxis).
Kommissionen har fört fram fyra stora konsumentkategorier i jämförande syfte – offentliga myndigheter, stora företag, små och medelstora företag och privata konsumenter – och sedan medgett att här gäller vissa specialregler eftersom det finns asymmetrier – i fråga om marknadsinsyn när det gäller externa effekter eller när det gäller frågan om i vilken utsträckning det är en kollektiv nyttighet som erbjuds.
Denna rationalisering är välkommen.
Den möjliggör fortsatta diskussioner och den gör det logiskt för parlamentet att ta ställning till denna diskussion vid denna tidpunkt.
Vi har för vår del försökt å ena sidan att ge ett visst stöd men å andra sidan att också bidra till en differentiering av diskussionen.
För det första måste det framhållas att det råder bred enighet i fråga om subsidiariteten.
Europeiska gemenskapen kommer att få den svåra uppgiften att åstadkomma samordning mellan medlemsstaterna i detta ämne.
Å andra sidan har vi begärt att liberaliseringsmålen ska nämnas tydligt och att empiriska belägg bör anföras.
Detta är också ett resultat av diskussionen om tjänstedirektivet, och jag anser att detta är ytterst viktigt.
Vilken tillväxtnivå förväntas och vilka liberaliseringar leder till tillväxt?
Vilken är den önskvärda inverkan på sysselsättningen?
Detta behöver faktiskt också uttryckas i siffror, annars kommer det inte att finnas tillräcklig acceptans i medlemsstaterna.
Vi har understrukit att vi uppfattar självförvaltning som likvärdig med statlig reglering.
Vi har sagt att vi anser att vi måste göra en differentiering inom detta system.
Vi måste till exempel göra åtskillnad mellan olika offentliga myndigheter eftersom det inte är samma sak när en liten kommun infordrar anbud som när en nationalstat infordrar anbud på professionella tjänster.
Även om vi erkänner de geografiska och traditionella förhållandena har vi sagt att vi ser dem som specialregler och att det trots dem är nödvändigt att i dessa sektorer göra en fortlöpande analys av möjligheterna till liberalisering och tillväxt.
Vi har på ett otvetydigt sätt sagt att vi anser specialregler om fusioner och reklam tvivelaktiga.
Vi har sagt att vi vill göra en tydlig åtskillnad mellan vissa konkurrensbegränsningar beroende på vilka konsumentkategorier det gäller och just för frivillighetens skull har vi sagt att den frivilliga uppförandekoden för professionella tjänster är i högsta grad välkommen.
Den springande punkten är att vi vill gå tillbaka till kommissionen och säga att vi välkomnar dessa påpekanden.
Men det måste också sägas kategoriskt att det krävs rationalisering och ytterligare differentiering på dessa områden.
Först då kommer den nödvändiga acceptansen att uppnås i nationalstaterna.
