# ID: svediakorp-gov472679
# author: Hannes Swoboda (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-10-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 658
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Det råder ingen tvekan: när det gäller våra förbindelser med Ryssland befinner vi oss i en mycket knepig situation.
Mordet på Anna Politkovskaja kanske är det senaste, men det är inte det enda mordet, för sådana saker händer inte särskilt sällan.
Detta är något som besvärar oss, men det borde besvära Ryssland ännu mer – mycket mer faktiskt.
Jag vill säga något om tre problemområden där våra förbindelser med Ryssland är problematiska.
Till att börja med har vi, som redan nämnts, de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten.
Vad vi anser vara särskilt beklagligt är att Ryssland inte inser att det självt har skadats av kränkningarna av åsiktsfriheten och de mänskliga rättigheterna i landet.
Dessa saker kanske kan skada oss också eftersom det stör våra förbindelser med Ryssland, men det är Ryssland självt som skadas mest, på så vis att det hindras från att utvecklas på ett positivt och demokratiskt sätt.
För det andra har vi grannskapspolitiken, och trots att vi inte diskuterar Sydossetien och Transnistrien i dag, är det ändå så att vi i Europeiska unionen inte anser att Rysslands grannskapspolitik är acceptabel.
Det är inte acceptabelt att Ryssland beslutar vad som ska ske med människorna i Sydossetien och Transnistrien.
Det ska de människor som lever där själva bestämma, och de måste bestämma det fritt snarare än under tvång eller efter militära påtryckningar, som kanske till och med utövas av Ryssland, och därför måste vi föra en tämligen rättfram diskussion med Ryssland om detta.
Slutligen har vi energifrågan, och samtidigt som jag håller med alla som uttalat sig för en gemensam energipolitik – vilket kommissionens ordförande gjorde tämligen klart och otvetydigt – undrar jag hur många av dem som applåderar i dag som skulle ha applåderat om vi för ett år sedan sagt att vi behövde en gemensam energipolitik.
Och kommer de alla att applådera när man talar om för dem att de också måste anpassa sina egna preferenser till en enda?
Faktum är att samtidigt som vi kräver en gemensam energipolitik har inget ännu sagts om hur denna skulle utformas, och när vi börjar göra något för att förbättra energieffektiviteten, utveckla alternativa energiformer och vidta lämpliga åtgärder i fråga om transporter och boende, kommer många att resa sig och säga: ” Nej, det var inte så vi menade ”.
Men nu tillbaka till Ryssland.
Vårt problem är i dag att förbindelserna mellan EU och Ryssland i fråga om energipolitiken är obalanserade, att Ryssland under Putins ledning tyvärr mer och mer gör energipolitiken till en fråga om politisk makt snarare än att göra vad vi gör och behandla frågan som en ekonomisk fråga.
Om vi vill handla med Ryssland måste det verkligen vara under förutsättning att vi och Ryssland tillsammans förhandlar som likvärdiga partner.
En sak som Ryssland måste komma ihåg är att energireserverna, och särskilt gasreserverna, håller på att ta slut.
De kommer inte att ta slut i dag men om åtta eller tio år, eller kanske inte förrän om tolv år, och frågan är vad Ryssland ska göra då.
Det ligger också i Rysslands eget intresse att känna till att det behöver vår teknologi, vårt expertkunnande och våra pengar, och att det därför borde arbeta med att bygga upp en jämlik relation i fråga om energipolitiken.
Om vi behandlar varandra som jämlikar i energifrågan, kommer vi också att nå de rätta lösningarna.
Om vi inte gör det är det inte bara Europeiska unionen som kommer att drabbas av följderna, utan också Ryssland.
Därför borde Ryssland inse var dess verkliga och långsiktiga intressen finns.
Landet har mycket att lära genom en dialog med oss, Europeiska unionen.
