# ID: svediakorp-gov472669
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-10-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,329
# sentences: 116
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman!
Europeiska rådets informella möte nästa vecka kommer lägligt.
Jag vill tacka det finska ordförandeskapet, statsminister Matti Vanhanen och hans grupp för deras mycket viktiga bidrag.
Eftersom ministern lämnade en sådan uttömmande redogörelse för ordförandeskapet kommer jag att fokusera på innovation, energipolitik och invandring.
Jag kommer också att yttra mig kort om förbindelserna mellan EU och Ryssland.
Det här är frågor som, med hänsyn till de utmaningar vi står inför, kräver svar på inte bara nationell nivå, utan på EU-nivå.
Det handlar om utmaningar som visar varför vi mer än någonsin behöver ett starkt EU, och varför unionen måste se till att européerna är rustade för globaliseringen.
Jag välkomnar ordförandeskapets beslut att fokusera på innovation.
Finland är ett utmärkt exempel på hur innovation kan främja ekonomisk tillväxt.
Men det handlar om mer än så.
Det är endast genom att väcka människors fantasi som vi kan ta itu med de viktiga frågor som vi står inför i dag, såsom klimatförändringar, social utslagning, demografiska förändringar och arbetslöshet.
Även om jag vet att ni känner till siffrorna så är de värda att upprepas.
EU: s utgifter för forskning motsvarar 1,9 procent av dess BNP medan Förenta staterna för närvarande gör av med 3 procent av BNP: n.
Ett tecken är att de flesta av de senaste Nobelpristagarna kommer från eller arbetar i Förenta staterna.
I Europa är omkring hälften av alla forskare anställda av företag.
I Förenta staterna ligger den siffran på över 80 procent.
Sanningen är att Europa ligger efter i fråga om innovation och forskning.
Status quo är inget alternativ: vi måste göra mer i detta fall.
Det finns ett brådskande behov av en strategi som är inriktad på alla länkarna i innovationskedjan, från uppkomsten av nya idéer och kunskap till dess att de utvecklas och marknadsförs på det ekonomiska området.
I det meddelande som kommissionen kommer att lägga fram vid det informella toppmötet i Lahtis presenteras en sådan strategi.
De svaga länkarna i kedjan preciseras och lösningar läggs fram.
Vi behöver finansiering, vi behöver det rätta ramverket för immaterialrätten för att ge rätt incitament, och vi behöver ta itu med hindren för innovation sektor för sektor.
Framför allt måste vi inleda med ett starkt politiskt budskap om engagemang: innovation förtjänar uppmuntran, och vi behöver en europeisk strategi för det.
Storleken har betydelse i denna fråga.
En av de stora skillnaderna mellan oss och Förenta staterna är att vi inte har några alleuropeiska institutioner för forskning och innovation.
Förenta staterna är mycket mer engagerade i en verkligt global strategi.
Det finns viktiga institutioner som stöder innovation över hela Förenta staterna, inte bara i en eller två stater.
Fram tills nyligen hade vi ingenting i Europa.
Nu har vi Europeiska forskningsrådet, och vi har lämnat ett förslag om att inrätta ett europeiskt tekniskt institut.
Vi föreslår ett nätverkssystem för att ge dessa institutioner en verklig europeisk aspekt och ett verkligt europeiskt uppdrag.
Därför står vi fast vid denna strategi.
Det är syftet med Europeiska tekniska institutet.
Det kommer att föra den privata och den offentliga sektorn närmare varandra för spjutspetsforskning, bli ett centrum för internationell expertis, föra samman de mest intelligenta, tillhandahålla en ström av forskare med de bästa doktorsexamina samt främja avknoppningar av innovativa små och medelstora företag.
Kort sagt kan det bli en symbol för Europas förmåga att samarbeta och finna nya vägar.
Vi har utvecklat de mer ingående detaljerna för Europeiska tekniska institutet de senaste månaderna, och vi kommer att lägga fram ett detaljerat förslag nästa vecka.
Jag är säker på att stats – och regeringscheferna och parlamentsledamöterna här i Europaparlamentet kommer att fokusera på avsikten: ja, det är lite annorlunda, men det är något som kan utgöra ett exempel på att EU tar en ny riktning och hittar nya sätt att samarbeta.
Ett av de områden där jag anser att vi som europeiska ledare kan ge ett uppdrag till ett europeiskt tekniskt institut är på energi – och klimatförändringsområdet.
När vi har ett problem som vi behöver hjälp för att lösa bör vi fråga de bästa forskarna, de mest intelligenta på vår kontinent.
Energin är en av våra viktigaste utmaningar i dag.
Låt mig nu övergå till energifrågan, och låt mig uttrycka mig klart: vi måste skapa en verklig europeisk energipolitik, inte 25 olika.
Att på 2000 – talet fortsätta med 25 eller 27 olika linjer är absurt.
Vi behöver en verklig europeisk energipolitik.
De problem vi står inför – höga energipriser, klimatförändringar, ökat beroende av import av kolväten – är globala och europeiska problem.
De behöver europeiska lösningar.
Nationella lösningar kommer inte att räcka.
Vid Hampton Court förra året enades EU: s ledare om att utveckla en gemensam strategi.
I vår grönbok från mars 2006 fastställde kommissionen klara mål för en europeisk energipolitik, nämligen långsiktig hållbarhet, försörjningstrygghet och konkurrenskraft.
Medlemsstaterna godkände vår strategi, och reaktionerna från de berörda parterna på vår grönbok har varit överväldigande positiva.
Nästa steg är en strategisk energiöversyn som kommissionen kommer att föreslå alldeles i början av nästa år.
Jag ser fram emot att läsa Europaparlamentets betänkande om det.
Det är uppenbart att vi behöver samordning mellan inre och yttre aspekter av energipolitiken.
Vi är helt klart i behov av en effektiv inre marknad för energi.
Att ha 25 eller 27 olika små energimarknader är inte lösningen på Europas utmaningar i fråga om energi.
Vi måste dock förena intern och extern politik.
I vår rapport inför Lahtis tittar vi på de tre yttre utmaningarna: Ryssland, som jag kommer att återkomma till, att utveckla våra energiförbindelser med våra grannar och att skapa ett nätverk för att ta itu med yttre energichocker.
Det är mycket viktigt att skapa ett energisamarbete med strategiskt viktiga försörjnings – och transitländer.
Detta sker redan genom initiativ såsom det nya fördraget om en energigemenskap och samförståndsavtalet om energisamarbete med Ukraina.
Vi måste gradvis utvidga principerna för den inre energimarknaden över hela vårt grannskap.
Vi måste också förena de olika expertområden som existerar runtom i Europa för att skapa ett effektivare nätverk för att ta itu med yttre energichocker.
På inte alltför lång sikt är det bästa sättet för att klara energichocker naturligtvis genom diversifiering: när det gäller energikällor, ursprungsländer och transitländer.
Vi måste lyfta fram energin för att göra den till en viktig prioritet i förbindelser med partner världen över.
Slutligen är energieffektivitet en annan avgörande faktor för strategin.
Jag kan meddela er i dag att kommissionsledamot Andris Piebalgs – som ansvarar för energi – och jag nästa vecka kommer att lägga fram en ambitiös handlingsplan för att fullgöra vårt åtagande att till 2020 spara 20 procent av förbrukningen av primärenergi.
Eftersom 25 procent av all olja och gas som förbrukas i EU kommer från Ryssland är energisamarbetet med Ryssland naturligtvis av yttersta vikt.
Rådsordföranden förklarade just varför det är viktigt.
Vi måste ha ett förstärkt partnerskap med Ryssland i energifrågor.
Ett sådant partnerskap måste grundas på ömsesidighet, insyn, icke – diskriminering och öppenhet för konkurrens, inklusive gemensamma spelregler för investeringar såväl uppströms som nedströms i systemet.
Det är enda sättet att få en stabil och säker plattform för våra förbindelser i energifrågor.
Mötet med president Putin blir en möjlighet att framföra ett tydligt och förhoppningsvis sammanhängande budskap från EU: s ledare.
Vi ser tre långsiktiga mål i våra förbindelser med Ryssland: vi vill se en fungerande demokrati och marknadsekonomi där Ryssland fullgör sina internationella åtaganden; vi vill mellan EU och Ryssland se omfattande och strategiska förbindelser som grundar sig på ömsesidigt beroende – Ryssland behöver EU, och EU behöver även Ryssland – och vi vill stärka vårt samarbete med Ryssland när det gäller internationella frågor.
När vi talar om effektiv multilateralism är det detta vi menar.
Vi har fastställt vårt mål med en omfattande överenskommelse som ska ersätta det nuvarande partnerskaps – och samarbetsavtalet.
Det finns ömsesidiga fördelar på områden som investeringar och öppna marknader, liksom när det gäller energi och energieffektivitet.
Vi har båda så mycket att vinna på ett verkligt partnerskap.
Jag tar även tillfället i akt att uttrycka mitt deltagande med de anhöriga till Anna Politkovskaja, som mördades så brutalt förra veckan.
Jag vill hedra hennes ihärdiga sökande efter sanningen.
Hon var en stor försvarare av yttrandefriheten i Ryssland.
Jag hoppas innerligt att de som har utfört detta fruktansvärda brott ska hittas och ställas inför rätta.
En annan fråga som vi kommer att ta upp är invandringen.
Den massiva ankomsten av illegala invandrare vid gränserna till EU: s södra medlemsstater är ett europeiskt problem som kräver en europeisk lösning.
I november 2006 lade kommissionen fram ett meddelande med en rad praktiska förslag på hur EU kan bemöta denna utmaning.
På grundval av detta antog Europeiska rådet en global strategi för migration, med detaljerad information om hur den ska hanteras i den interna och externa politiken.
På mindre än ett år har vi sett början på en hel del praktiska åtgärder: gemensamma operationer i Medelhavet och Atlanten, vilka samordnats av gränsförvaltningsbyrån Frontex, förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter, bättre samordning av det arbete som utförs av sambandskontor för invandring i Afrika samt dialog med viktiga afrikanska ursprungs – och transitländer, både bilateralt och multilateralt.
För första gången arbetar medlemsstater tillsammans i gemensamma operationer för att skydda EU: s yttre gränser under samordning av Frontex.
Men låt oss vara uppriktiga: det räcker inte; det krävs mycket mer för att ta itu med de illegala migrationsströmmarna på ett effektivt sätt.
För att stärka EU: s kapacitet att bemöta detta är det ytterst viktigt att alla medlemsstater i unionen samarbetar i en anda av solidaritet, inte minst för att hjälpa de medlemsstater som är, så att säga, i frontlinjen.
Med anledning av Europeiska rådets informella möte i Lahtis den 20 oktober har jag personligen skrivit till stats – och regeringscheferna och betonat behovet av den sortens solidaritet.
Idealet vore förstås att redan ha inrättat gemenskapsinstrumenten, men vi har dem inte på plats än.
Idealet vore förstås att ha en europeisk migrationspolitik.
Det är absurt att ha 25 eller 27 migrationspolitiska system i ett område där människor kan röra sig fritt, eftersom beslut som har fattats av ett land direkt påverkar de andra länderna.
Men innan vi har en verklig gemenskapsmetod för att ta itu med dessa frågor förväntar vi oss åtminstone att medlemsstaterna ska samarbeta väl sinsemellan.
Vi anser att detta också är ett praktiskt exempel på europeisk solidaritet.
Vi måste även arbeta mer intensivt med ursprungs – och transitländerna.
Genomförandet av den handlingsplan som man enades om i Rabat i juli är en nyckelprioritering.
Kommissionen kommer att arbeta hårt för att se till att den genomförs ordentligt i nära partnerskap med de berörda länderna.
Låt oss även vara uppriktiga i fråga om detta: säkerhetsåtgärder är inte tillräckligt.
Problemet kommer endast att lösas genom vårt stöd för en hållbar utveckling i Afrika.
Apropå det anser jag att vi måste inleda en högnivådialog med afrikanska länder.
Är det inte underligt att EU har en dialog med Asien och Latinamerika på stats – och regeringschefsnivå, men inte med Afrika?
Är det inte på tiden att EU nu åtar sig att upprätta en högnivådialog med Afrika?
Jag anser att vi har rätt och skyldighet att göra det.
Det var det budskap som jag nyligen framförde till våra kolleger i Afrikanska unionens kommission i Addis Abeba.
Därför är vi också aktivt engagerade – via vårt samarbete med våra afrikanska partner – i att gemensamt undersöka denna fråga.
I europeiska termer behöver vi också en beslutsprocess för EU.
När det uppstår brådskande och allvarliga problem måste EU kunna reagera på ett lämpligt sätt.
Det innebär att använda sig av övergångsklausulen i artikel 67 i fördraget.
Vi kan inte neka oss möjligheten att agera effektivt.
Avslutningsvis är Europeiska rådets informella möte i Lahtis ett bra tillfälle att granska nuvarande EU – åtgärder på de områden som jag har tagit upp och på flera andra områden också.
Vi hoppas på ett förnyat åtagande från stats – och regeringscheferna att komma med lösningar på de verkliga och överhängande problemen för EU: s medborgare, och att skapa ett EU som ger resultat så att vi kan få större förtroende för att lösa några av de mycket viktiga problemen i vår union.
En sista fundering bara.
För en vecka sedan var jag i Darfur.
Mitt bland de hemska förhållanden som människorna där lever i, såg jag något som jag var fast besluten att tala om för mina vänner i Bryssel: i frivilligorganisationerna och andra humanitära organisationer finns det så många unga européer, så långt hemifrån, som riskerar sina liv varje dag för att hjälpa afrikaner.
Det här är den sortens Europa som jag anser att vi bör vara stolta över, ett Europa som är berett att erbjuda solidaritet och hjälp, och som visar på stort mod.
Det är den sorts Europa som jag anser att vi alla vill ha: ett öppet, utåtvänt, generöst Europa.
Det är det Europa som vi bör sträva efter.
