# ID: svediakorp-gov472539
# author: Alain Hutchinson (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,129
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot!
Det betänkande som jag hoppas att vi kommer att rösta för i dag är en direkt följd av de tre meddelanden från kommissionen som bildar det vi kallar ” 2006 års paket om biståndseffektivitet ” och betänkandet handlar därför i vidare bemärkelse om hur vi ska uppnå målet att förbättra EU: s utvecklingssamarbete.
Detta om innehållet.
Angående det som står på spel här – eller rentav det som är utmaningen – kunde det inte vara tydligare: Hur ska vi i EU avsevärt kunna förbättra det faktiska bistånd vi ger till länderna i syd?
Med andra ord, hur ska vi se till att det bistånd som vi beviljar dessa länder på ett mycket mer systematiskt sätt omsätts i konkreta framsteg som verkligen förändrar livet för de miljoner människor som lever under mänskligt sett oacceptabla förhållanden?
Det finns nu en gemensam medvetenhet om att vi skulle kunna ge bättre bistånd och det har gjorts politiska åtaganden som tillåter oss att prioritera denna fråga i vår politik för utvecklingssamarbete.
Vi har ett samförstånd inom EU om utvecklingen och även en ny strategi för Afrika.
Detta är utmärkt.
Dessutom håller lagstiftning och tekniska bestämmelser på att införas.
Det enda som återstår är att genomföra allt detta i praktiken, om jag så får säga.
Bland de många frågor som vi har behandlat i detta betänkande kan följande nämnas: den faktiska definitionen av utvecklingssamarbete och därmed av vad varje medlemsstat legitimt kan räkna in som offentligt utvecklingsbistånd, den minsta biståndsnivå som ska uppnås om våra åtaganden ska uppfyllas, utveckling mot obundet bistånd, som medlemsstaterna – i varje fall ett antal – är uppenbart tveksamma till, bristen på indikatorer för att mäta förbättringarna i EU: s bistånd, och – än en gång – farhågorna hos aktörerna på plats, som noterat en viss ovilja att låta mottagarländerna delta i strategierna och programmen för dessa länder.
I tillägg till dessa specifika frågor som ger en viss uppfattning om hur mycket som återstår att göra för att förbättra vårt bistånd rent praktiskt, finns tre hörnstenar – komplementaritet i insatserna, samordning av programmen och sammanhållning i politiken – som bildar en ram för vårt arbete och utgör en särskilt viktig mall för hur vi ska tolka de åtgärder vi kommer att behöva vidta under de närmaste åren i fråga om samarbete.
När det gäller insatsernas komplementaritet, oavsett om detta gäller sektorsvis eller geografiskt, ger fördelningen av arbetet upphov till ett visst motstånd och ett antal svårigheter.
Genom att inta en öppen och djärv hållning borde vi kunna lösa dessa problem.
Det går inte att reducera diskussionen till en sammandrabbning mellan medlemsstaternas protektionism och Bryssels centralism, även om det utan tvekan är bra att se upp för överdriven centralisering, som präglas av en toppstyrd inställning till planeringen och framför allt av ett minskat deltagande från partnerländernas och det civila samhällets sida när strategier och prioriteringar utarbetas.
Faktum kvarstår att en centraliserad samordning mellan medlemsstaterna och kommissionen utan tvekan skulle skapa fördelar och framför allt göra det möjligt att undvika dagens situation där en mängd olika aktörer gör samma sak i samma land eller region.
Av givaratlasen framgår det till exempel tydligt att det finns glömda kriser eller det som kallas övergivna länder samtidigt som det finns situationer som den efter tsunamin, där mottagarländerna inte kan ta emot den enorma mängd bistånd som ges vid ett enda tillfälle.
Även om det har talats om samordning i flera år återstår enorma svårigheter i fråga om att harmonisera förfaranden och förbättra samordningen av EU: s olika samarbetsprogram.
Dessutom är det inte bara gemenskapens olika politikområden som måste stämma överens internt; det måste också finnas en enhetlig inställning till beslutsfattandet inom de olika geografiska områden som vår utvecklingspolitik omfattar.
Just dessa punkter finns med på dagordningen för det finska ordförandeskapet, som har beslutat att ägna en stor del av sitt arbete åt denna fråga.
Om vi därför i vårt betänkande tyckte det var bättre att begränsa oss till att betona vikten av denna aspekt och att vänta och se vad den nära framtiden bär med sig, vill jag ta detta tillfälle att ta upp denna fråga, som jag anser är avgörande och i slutänden påverkar själva grundvalen för alla samarbetsinitiativ eller rentav för alla politiska projekt.
Som vi vet – eftersom det tas upp regelbundet – fortsätter det varje dag, just nu, att anlända båtar till den spanska kusten – det vill säga till våra kuster – med hundratals människor ombord som försöker fly från ett öde som de har bestämt sig för att undkomma med risk för sina egna liv.
Denna situation skapar naturligtvis frågor om gränskontroll, hantering av migrationsflöden och politiken för att integrera invandrargrupper.
Dessutom väcker den på ett slående sätt frågan om hur effektiv vår samarbetspolitik är och hur väl denna politik kan samordnas med våra andra politikområden.
Jag vill inte sänka mig till att göra en karikatyr, men vad för slags samarbete är detta – ett samarbete som har pågått i över 40 år – som leder till att de människor vi påstår oss hjälpa bara har en enda önskan: att undkomma de förhållanden som de lever under, till vilket pris som helst?
Låt oss inte skräda orden.
Jag tycker att detta låter som ett misslyckande.
Hur ska länderna i syd uppfatta en samarbetspolitik som beviljar ett belopp på 50 miljarder euro per år, samtidigt som den kombineras med en politik som kräver att de ska betala tillbaka en skuld där de årliga återbetalningarna är fyra gånger så höga som det beloppet?
Hur kan vi fortsätta att på alla sätt hävda att vi är fast beslutna att underlätta utvecklingen i länderna i syd, samtidigt som vi fortsätter att pracka på dem frihandelsregler som de inte kan följa under de förutsättningar vi påtvingar dem?
Hur kan vi gå med på att bekämpa fattigdomen samtidigt som vi inte gör någonting för att bekämpa de strukturella orsakerna till denna fattigdom?
Sanningen är att hur effektiv den än är kan politiken för utvecklingssamarbete aldrig i sig lösa de många problemen i länderna i syd.
Det är med just detta i åtanke som vi behöver förbättra utvecklingssamarbetet, eftersom detta samarbete kommer att bli effektivare i ju större utsträckning det lyckas göra EU medvetet om behovet av att bedriva en övergripande politik som är helt och hållet inriktad på ett gemensamt prioriterat mål: framväxten av en mer rättvis värld präglad av större solidaritet.
