# ID: svediakorp-gov472407
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,162
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Mina damer och herrar!
Jag håller helt och hållet med ministern i hans slutsatser som företrädare för ordförandeskapet.
Jag tror inte att någon här i parlamentet tvivlar på att tragedin i Darfur är katastrofal, precis som det inte kan finnas några tvivel om att det verkligen handlar om ett folkmord.
Dagens debatt rör dock ett mycket mer allmänt politiskt problem som är oerhört viktigt för parlamentet och för Europeiska unionens institutioner i allmänhet: unionens roll som främjare och försvarare av de grundläggande rättigheterna utanför dess gränser.
Vi undrar ofta om Europeiska unionen kan och måste (jag anser personligen att den kan och måste) vara en bärare av normer för de grundläggande rättigheterna i hela världen och framför allt för respekten för den mänskliga värdigheten – den mänskliga värdighet som fullständigt förstörts i tragedin i Darfur.
För att EU ska kunna spela den rollen måste emellertid den stora politiska debatt som måste hållas handla om hur EU kan sprida dessa värderingar utanför sina gränser och upprätthålla dem när andra parter, liksom den sudanesiska regeringen, tolererar och uppmuntrar fundamentalism och de mest våldsamma och förfärliga övergrepp som begås av miliser.
Många av er har nu sagt väldigt tydligt: ” Låt oss gå in med trupper och vapen och tillämpa artikel 7, låt oss sända en militär styrka som kan använda våld för att sätta stopp för denna katastrofala situation. ”
Jag är väl medveten om att detta är ett av alternativen enligt de internationella avtalen, men sedan kommer jag ihåg att när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna i världen har vi européer ofta talat om att garantera den så kallade principen om egenansvar: med andra ord kan vi här i Strasbourg och Bryssel inte bestämma vilken väg som är den rätta för ett annat land eller en annan kontinent och bara påtvinga dem den.
Vi måste arbeta med de lokala institutionerna, och enligt min åsikt består den första delen av lösningen i att arbeta med Afrikanska unionen, stärka dess roll och se till att den får den praktiska hjälp den behöver.
Vi vill inte att det ska uppfattas som om EU är otillgängligt ena stunden och sedan engagerar sig i nästa stund, och placerar ut trupper och vapen och spelar en roll som, om något, borde befästas och stärkas av Afrikanska unionen.
Det är det första steget, liksom ordförandeskapet precis påpekat.
Det andra steget i den här riktningen är att ge logistiskt stöd på plats.
Det är ett uppdrag som vi, EU och dess institutioner, kan utföra, och också kommissionen kan ge ekonomiskt stöd.
Hur kan vi garantera att det humanitära biståndet faktiskt når sin avsedda destination: den drabbade befolkningen och de icke-statliga biståndsarbetare på plats som riskerar sina liv?
Logistiskt stöd på plats är alltså ytterligare ett område där vi inom EU kan spela en avgörande roll.
Den tredje åtgärden, som vissa egentligen inte tillmätt tillräcklig betydelse, är hur vi ska arbeta med Arabförbundet.
Mina damer och herrar!
Vi konfronteras med känsliga frågor hos islamiska eller arabiska länder i många delar av världen.
I vissa fall är dessa länder våra trofasta allierade, som exempelvis i kampen mot terrorism.
I andra fall är de så oerhört känsliga att vi bör ingå överenskommelser innan vi ingriper.
Vad är skillnaden mellan Darfur och Libanon?
Skillnaden är att för Libanon fanns en överenskommelse, och trupperna gick in som fredsbevarande styrkor eftersom den libanesiska regeringen och den israeliska regeringen båda accepterade det.
Den sudanesiska regeringen å andra sidan förkastar fortfarande detta.
Tror ni att det skulle vara möjligt att ingripa ensidigt utan att Arabförbundet spelade en stark roll?
Tror ni inte att ett sådant ingripande, utan en stark roll för Arabförbundet, skulle sända ett oerhört negativt budskap till denna enorma befolkning, som tyvärr hyser de mest fundamentalistiska tankarna i världen?
Skulle detta inte stärka extremisterna och fundamentalisterna, som sedan skulle få ytterligare ett argument i sin propagandaarsenal.
Den tredje delen av lösningen är därför Arabförbundet.
Vi arbetar för att uppmuntra Arabförbundet att avlägsna sig från Sudans regering och dra tillbaka sitt samtycke och stöd.
Som ni vet sker detta i viss utsträckning, men vi måste göra mer i det hänseendet.
Någon nämnde också en annan punkt: vad händer om regeringen i Khartoum inte lyssnar på det internationella samfundet?
Jag har alltid ansett att militära insatser endast ska användas som en sista utväg, även om humanitärt ingripande är berättigat enligt artikel 7 i fördraget.
Det finns några andra medelvägar.
I detta sammanhang hörde jag någon nämna en flygförbudszon, och det är en åtgärd som kan utforskas, antas och föreslås.
Ni förstår att om vi föreslog att säkerhetsrådet skulle agera enligt artikel 7, skulle Kina, oavsett vad vi tyckte om saken, troligen använda sig av sitt veto så att inget skulle hända.
Jag undrar därför om det inte vore bättre att utarbeta ett initiativ, vilket kanske inte skulle lösa problemet, men det skulle vara till hjälp, som till exempel att hindra flygplan från att flyga över området och döda människor med bomber och flygangrepp.
Det är en annan konkret möjlighet.
Jag ska avsluta mitt anförande med två kommentarer.
För det första kommer ordförande Barroso och min kollega Louis Michel att besöka Khartoum.
De kommer att sända ett starkt budskap till de högsta nivåerna i den sudanesiska regeringen i vilket de förklarar att Europeiska unionen avser att vidta beslutsamma diplomatiska åtgärder, såväl som åtgärder på plats för att hjälpa de drabbade människorna.
Budskapet kommer att röra den isolering som Sudan kommer att hänvisas till om landet fortsätter att vägra att lyssna på det internationella samfundet.
En sådan isolering skulle vara särskilt förödande för Sudan självt: att vara isolerad från resten av det internationella samfundet skulle inte ligga i Khartoums intresse, eftersom det skulle göra att president Bashir inte hade någon ursäkt för att upprätthålla en så negativ inställning.
En annan mycket viktig fråga som kommer att omfattas av kommissionens åtgärd är kvinnors och barns roll.
Vi talar om den frågan hela tiden här i EU: vi oroar oss över offren för människohandel och tvångsprostitution och vi har till och med utfärdat en europeisk färdplan för barns rättigheter.
Vi kan naturligtvis inte blunda för kvinnors och barns rättigheter utanför Europa i ett så tragiskt fall som Darfur.
Personligen hoppas jag därför att Europaparlamentet kommer att vara orubbligt i sina åtgärder för Darfur, så att man just kan ge kvinnor och barn ett särskilt skydd, eftersom de alltid är de offer som utsätts för störst risker.
