# ID: svediakorp-gov472281
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,311
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag inser att det kommer att bli extremt svårt att på de få minuter som står till förfogande svara ens kortfattat på alla förslag och inlägg som har gjorts av dem som talat under de cirka två och en halv timme som denna viktiga debatt pågått.
Kari Rajamäki nämnde tidigare att dagens debatt gäller vissa prioriterade mål för Europeiska unionen, varav ett definitivt är kampen mot terrorismen.
Vi har inte talat mycket om den i dag, men ni är allesammans mycket medvetna om att säkerhetsmyndigheterna i tre europeiska länder – Förenade kungariket, Danmark och Tyskland – denna sommar, tack vare ett flitigt samarbete, har omintetgjort några terroristattacker som kunde ha visat sig bli förödande.
Terrorismen är fortfarande det huvudsakliga hotet mot vår demokrati.
Enligt min mening finns ingen koppling mellan terrorism och invandring, och jag instämmer med dem som framhållit detta.
Invandringen är tveklöst en enskild viktig fråga: den är en utmaning, inte en fara för Europeiska unionen.
Många av er har nämnt riktlinjer för gemensam utveckling, särskilt med afrikanska länder.
Jag kan berätta för er att kommissionen, som alltid är rätt ambitiös i utarbetandet av förslag, har föreslagit att 17 miljarder euro ska anslås – en avsevärd summa – till den nya EU-fonden för utveckling av länder som dessa i Afrika, och att politiken för gemensam utveckling som många har krävt således kommer att förstärkas.
En politik för gemensam utveckling ska nu inriktas på stabilisering av institutioner, kampen mot korruption och sunt styrelseskick.
Allt detta är initiativ för gemensam utveckling som syftar till att de bättre ska kunna förhindra migrationsströmmen, som många av er hoppas.
Enrique Barón Crespo nämnde problemet med utnyttjandet av tillgängliga EU-medel.
Jag instämmer helt och jag uppmanar medlemsstaterna återigen att föreslå projekt.
EU-stöd kan bara utnyttjas om EU-medlemsstaterna utarbetar projekt.
De senaste åren har flera fonder som kommissionen ställt till förfogande tyvärr inte använts på grund av brist på projekt.
Jag uppmanar alla medlemsstater att lägga fram fler projektförslag så att ytterligare initiativ kan stödjas.
En hel del har sagts om förebyggande, skydd och sjögränser med avseende på Medelhavsområdet.
Vi kommer att lägga fram ett projekt för integrerad förvaltning av gränsen i Medelhavsområdet för godkännande av ministrarna i Luxemburg.
Jag vill säga något till alla dem som har talat i hårda ordalag, som jag inte står bakom, om ett slags EU-armada, för att föra krig mot invandrare.
Jag vill bara nämna – och detta riktas särskilt till Hélène Flautre, som jag hyser den största aktning för – att om det inte hade varit för patrullerna i Medelhavsområdet och Atlantområdet i somras, om det inte hade varit för tusentals verksamma inom kustbevakning, polis och säkerhetstjänst, så skulle flera tusen invandrare ha drunknat i havet.
Det främsta syftet med patrullbåtarna är att rädda människors liv till havs och inte att föra krig mot invandrare.
Sanningen är därför den motsatta mot det som framfördes: det är av säkerhetsskäl som vi tänker föreslå ett system som alla regeringar har bett oss stå till tjänst med.
Frågan om länderna söder om Medelhavet förtjänar absolut att diskuteras grundligt.
När det gäller Libyen säger jag bara att landet har gått med på att föra samtal med Europeiska unionen, och vi ska inleda dem konkret framför allt utifrån att man garanterar fullständig efterlevnad av regler om människors värdighet och respekt för individen.
Vi har krävt detta av Libyen precis som vi kräver det av alla andra samtalspartner utanför EU.
Libyen har bett om hjälp med att övervaka sin södra gräns – dess ökengräns på 2 000 kilometer är praktiskt taget omöjlig att övervaka, och en begäran vi har fått är: ” Hjälp oss att övervaka denna gräns bättre, så kan vi hjälpa er att kontrollera människor innan de ger sig av och, framför allt, utrota människohandeln ”, som tyvärr ofta sker via Medelhavet.
Det är vår plikt att inleda samtal med Libyen, och vi måste göra det grundat på ömsesidig respekt mellan Europeiska unionen och dess partner utanför Europa.
Afrikanska unionens och Europeiska unionens konferens om invandring, som ska hållas i Tripoli, kommer att bli ännu en signal för att få Libyen att förstå att vi vill att inte bara Libyen utan alla länder i Nordafrika ska vara delaktiga på allvar.
Jag vill framföra några avslutande synpunkter.
Den första gäller solidaritet.
Många har nämnt solidaritet.
Jag anser att vi måste ha en global strategi för solidaritet, precis som vi har när det gäller invandringen, därför att vi måste visa solidaritet framför allt med offren för människohandel.
Det är den första typen av solidaritet som vi måste visa.
Sedan måste vi visa solidaritet mot de afrikanska ursprungsländerna och transitländerna, eftersom de också ofta utsätts för okontrollerade människoströmmar.
Sedan finns också solidariteten mellan medlemsstater i Europeiska unionen.
Vi får inte förneka vikten av ömsesidig solidaritet mellan länder i Europeiska unionen, eftersom det är en av de former som ordet ” solidaritet ” måste ta sig.
Hur kan vi glömma bort att länder som Malta, de små Kanarieöarna eller Lampedusa inte själva kan hantera den pågående strömmen av illegala invandrare?
Det är också solidaritet.
Det finns den mänskliga solidariteten mot människor som stiger i land på våra kuster.
Det finns också den solidaritet som länder långt bort från Medelhavet måste visa länder som omringas av eller gränsar till Medelhavet.
Den andra frågan är respekt för lagen.
Jag anser inte att man kan be Europeiska unionen att göra något olagligt till något lagligt, för när ett brott mot lagen har begåtts är överträdelsen fortfarande en överträdelse.
De som handlar med människor måste straffas hårt och utan fördragsamhet.
När människor tillhandahåller svart arbetskraft i lönndom och utnyttjar illegala invandrare som arbetskraft måste det finnas straff.
När personer kommer in i EU genom att bryta mot lagen och blir kvar i EU genom att bryta mot lagen måste EU-politiken respektera individens värdighet, men den måste också vara trovärdig och skicka tillbaka dem som brutit mot lagen till ursprungslandet.
Annars blir intrycket att de kan bryta mot lagen utan att något händer dem.
Min avslutande synpunkt gäller vår institutionella och konstitutionella politik.
Vi har talat en hel del om den: vi måste ha visioner, som Martin Schulz och många andra har sagt, för att styra den politiska processen och göra den verksam.
Jag kan inte föreställa mig att vi halkar efter det civila samhället, jag kan inte föreställa mig hur vi, som institutioner, väntar på att det civila samhället ska knuffa på oss eller till och med visa sitt missnöje med vår förmåga till politiskt ledarskap.
Många har nämnt behovet av att avstå från nationella egenintressen.
Jag ser det som centralt: om vi och medlemsstaternas regeringar inser att inte ens de har nytta av att hålla på sina nationella egenintressen så kommer regeringarna att förstå att nationell stolthet, som många av oss menar är viktigt, kan upprätthållas ganska mycket bättre om vi förenar våra gemensamma riktlinjer.
Om man upprätthåller nationell stolthet genom att vidhålla att invandringen eller terrorismen enbart kan hanteras genom nationell politik handlar det inte om att upprätthålla nationell stolthet eller att upprätthålla de vackra principer som ligger bakom så många länders traditioner.
Då handlar det bara om att man inte motsvarar människornas krav.
Därför måste vi ha en politisk vision med modet att välja en annan riktning.
