# ID: svediakorp-gov472217
# author: Graham Watson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 538
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill tacka Jean-Marie Cavada för hans muntliga fråga, möjligheten till denna debatt och det utmärkta arbete han och hans kolleger utför i sitt utskott.
Jag hade äran att få vara ordförande i det utskottet vid rådets möte i Tammerfors 1999.
Jag har iakttagit processen från Tammerfors till Tammerfors.
Det har varit sju magra år.
Rättare sagt som en kritiker en gång sa om Samuel Becketts drama: ” Det är ett drama i två akter där ingenting händer, två gånger ”.
Jag välkomnar Franco Frattinis och det finska ordförandeskapets ansträngningar att försöka locka och mana medlemsstaterna framåt.
Kari Rajamäki talade om att blåsa nytt liv i Tammerfors-andan.
Det är oerhört nödvändigt.
Men landet jag känner bäst satte en käpp i hjulet genom att kräva tre pelare.
Andra länder blockerar nu återställningsprocessen.
Om vi inte kan införa spången – övergångsklausulen – kommer vi aldrig att få en trovärdig politik i rättsliga och inrikes frågor.
Vi kommer att fortsätta med trampcykelliknande politik fast vi behöver en Ducati-mc.
Medlemsstaterna sitter där i sina medeltida fästningar med vindbryggorna ordentligt upphissade.
I den nationella suveränitetens namn stärker de den globala anarkin.
Våra medborgare kräver bättre.
Under det tidiga skedet av EU: s formande låg de politiska ledarna före den allmänna opinionen.
De såg ledarskapet som att skapa en bild av det Europa de önskade och att leda folket dit.
Detta kan vara en farlig strategi, men mycket mindre farlig än att – som ni påpekade, herr kommissionsledamot – ligga efter den allmänna opinionen.
Våra medborgare undrar varför det inte finns någon invandringspolitik som hindrar den mänskliga tragedi vi ser vid våra södra kuster.
Varför utbyter vi inte kriminalunderrättelser i kampen mot terrorism eller narkotika?
Varför finns inte tillgång till rättvisa för offer för gränsöverskridande brott eller gränsöverskridande skilsmässor?
När ministrarna träffas missar de aldrig tillfället att missa ett tillfälle, som Abba Eban en gång sa i ett annat sammanhang.
Vi vill ha större tonvikt på de europeiska värderingarna.
Vi kanske inte har någon konstitution, men vi har Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Kari Rajamäki sa att de mänskliga rättigheterna befinner sig högst upp på rådets prioriteringslista och beaktas fullt ut.
Är han säker på det?
Vad sägs om CIA: s fantastiska historia om hemliga fängelser där parlamentet gjorde rätt i att tillsätta ett tillfälligt utskott för att undersöka om vi behöver tillämpa artikel 7?
Och hur är det med frågan om passageraruppgifter, där 2007 års överenskommelse att ersätta den häftplåsterlösning som ni hittat på denna månad måste löpa parallellt med rambeslutet om skydd av personuppgifter?
Och hur är det med minimigarantierna för misstänkta i straffrättsliga förfaranden: varför ligger denna fråga fortfarande underst i inkorgen?
Naturligtvis har det gjorts vissa framsteg.
Men alltför ofta liknar EU mimaren Marcel Marceau, som ser ut att klättra upp för en vägg men egentligen inte går någonstans.
Jag vill att Franco Frattini och ordförandeskapet tar med budskapet till rådets möte den 6 oktober om att EU kräver mer.
