# ID: svediakorp-gov472216
# author: Martin Schulz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 643
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Vi i vår grupp har ägnat mycket tid åt att komma fram till hur vi skulle närma oss dagens debatt.
Senast jag talade här i parlamentet i en debatt om inre politik och säkerhetspolitik var när jag talade om den europeiska arresteringsordern och planen för ett europeiskt åklagarämbete.
Efter detta hade jag ett mycket häftigt gräl med rådets tjänstgörande ordförande.
Jag har ingen önskan att upprepa denna erfarenhet i dag, men jag måste säga till tjänstgörande ordföranden och kommissionsledamoten att jag inte heller ska skräda orden.
När jag ser mig om i kammaren kan jag se Timothy Kirkhope, Hubert Pirker, Eva Klamt, Graham Watson, Jean Lambert och Martine Roure.
Liksom mig satt de alla här för sex år sedan, när vi alla sa precis samma saker.
Då var Graham Watson ordförande för utskottet och kommissionsledamoten var en viss Antonio Vitorino som genom en uppföljning till Tammerfors presenterade för oss något som kallades resultattavla och som omfattade alla de åtgärder som ni, herr ordförande, och ni, herr kommissionsledamot, har beskrivit.
Denna resultattavla kallades så eftersom det där uttryckligen angavs tidsramar – åtgärd A som skulle införlivas av medlemsstaterna inom period B, och kommissionens rapport som skulle lämnas till rådet inom period C, och så vidare.
Varför sitter vi då åter, sex år senare, här i parlamentet och diskuterar samma frågor, till exempel övergångsklausulen?
För sex år sedan var vi fyllda av optimism när vi diskuterade den bestämmelse i Nicefördraget som innebar att, från 1999 och framåt, med ikraftträdande 2004 och föremål för en enhällig omröstning i rådet, de politiska områden som vi diskuterar i dag skulle bli föremål för medbeslutandeförfarandet.
Ändå har ännu ingenting hänt två år senare.
Eva Klamt kom med den viktiga kommentaren att vi när det gäller integration eller behandling av asylansökningar inte får lägga oss i det som ligger inom nationella, lokala och regionala myndigheters område.
Men vi kan inte heller godta en situation där gemenskapsregler och gemenskapsbestämmelser är oumbärliga men ändå inte kommer till stånd.
De migrationsströmmar som når EU: s södra kuster, som vi diskuterar i dag, kommer inte att kunna hanteras med enbart restriktiva åtgärder.
Det krävs här en taktik där man kombinerar åtgärder mot organiserad brottslighet, åtgärder för att ge invandrare en rättslig ställning och en samordnad integrationspolitik.
Detta är inget nytt för någon av oss.
Varför vägrar då medlemsstaterna att genomföra de förslag som kommissionsledamot Franco Frattini just har beskrivit?
Jag tror att jag vet varför.
Anledningen till att de vägrar att göra detta är att dessa politiska områden – säkerheten vid de yttre gränserna, asyl, lagen om medborgarskap, etableringsfrihet och fri rörlighet, politik om polisväsendet och rättsväsendet – ger dem en möjlighet att säga till sina medborgare: ” Det är vi och inga andra som håller i maktens tyglar i det här landet. ”
Under femton år har medlemsstaterna dragit sig för den inskränkning i självständigheten som överförandet av sådana rättigheter till EU innebär.
Jag kan förstå varför, för det inbegriper i viss grad att man ger upp den nationella makten, men detta uppgivande av en del av makten måste vägas mot utsikten att migration, människohandel, okontrollerad invandring och de därmed förbundna problemen tillåts fortsätta ännu längre.
Under tio år har inrikesministrarna i EU misslyckats med att göra något åt detta, och denna situation måste upphöra.
Därför är det synsätt som våra frågor gäller, och de svar vi har fått i dag – särskilt av kommissionsledamot Franco Frattini – riktiga, men nu är det dags att äntligen agera.
