# ID: svediakorp-gov472213
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,068
# sentences: 85
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Till att börja med vill jag uttrycka min starka belåtenhet över det utomordentliga samarbetet med det finska ordförandeskapet, i synnerhet Kari Rajamäki och Leena Luhtanen, och med Europaparlamentet, särskilt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt Jean-Marie Cavada.
Det är ett gemensamt mål att genomföra och vidareutveckla Haagprogrammet.
För detta krävs ett verkningsfullt beslutsfattande och det fordras en tydlig politisk prioritet för att få till en verklig förändring.
Det strategiska politiska målet är fortfarande att hitta den rätta balansen mellan att förbättra medborgarnas säkerhet och att främja och försvara människors individuella rättigheter.
Som ni vet diskuterade vi förra veckan i Tammerfors de viktigaste utmaningarna inom området med frihet, säkerhet och rättvisa och hur vi bör ta itu med dem på lämpligaste sätt.
Det är tydligt att kampen mot terrorismen och hanteringen av migrationsströmmarna för närvarande har högsta prioritet i EU.
Som jag poängterade i Tammerfors anser jag att våra ansträngningar i kampen mot terrorismen på EU-nivå behöver fokuseras på nyckelfrågor som att bekämpa radikalisering och rekrytering, terroristers missbruk av Internet, att hindra och upptäcka missbruk av sprängämnen, skydda livsviktiga infrastrukturer, höja beredskapen mot biologisk krigföring och transportsäkerhet.
Jag är också övertygad om att ingen ny säkerhetsåtgärd, särskilt i samband med flygtransporter, bör få förorsaka en oproportionerlig reaktion, som jag anser skulle föra segern till terrorismen.
Säkerheten står i centrum för mitt agerande och vi kommer att noggrant utvärdera effekten av och proportionaliteten i vartenda beslut som tas på det området.
Kampen mot terrorism och försvaret av individuella rättigheter bör följas åt hand i hand.
Angående migrationen så har kommissionen beslutat att upprätta en arbetsgrupp för migrationsfrågor.
Jag har privilegiet att samordna gruppen för att sammanföra alla politiska områden som är relevanta för migrationshanteringen: från rättsliga och inrikes frågor till utveckling, sysselsättning, utbildning, regionalpolitik, ekonomiska frågor, yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken.
Denna övergripande strategi innefattar såväl laglig och olaglig immigration som integration.
Solidaritet i form av ekonomiskt stöd och experter och utrustning till våra gemensamma gränser är också en mycket viktig del i detta tillvägagångssätt.
Då man tydligt fokuserar på migrationen från Afrika måste strategin omfatta migrationsströmmar från andra delar av världen, särskilt från några av våra östra grannstater varifrån många sorters olaglig smuggling har sitt ursprung.
Som ni vet har vi nyligen vidtagit många praktiska åtgärder mot olaglig invandring, särskilt i samband med migrationsströmmar som drabbar unionens södra medlemsstater.
I synnerhet har europeiska gränsförvaltningsbyrån varit mycket aktiv i att samordna hjälp till de aktuella medlemsstaterna, till exempel Kanarieöarna, och fortsatta insatser planeras på kort sikt i det centrala Medelhavsområdet.
Solidaritet innebär praktisk hjälp till de medlemsstater som står under press.
Vi behöver kapital, utrustning, båtar, helikoptrar och flygplan.
För perioden 2007 – 2013 kommer gränsförvaltningsbyrån exempelvis att få 272 miljoner euro, vilket jag bedömer vara otillräckligt för att gripa sig an den växande migrationen.
Nästa år kommer byråns budget att vara ungefär 21 miljoner euro.
Jag hoppas att parlamentet går med på en ytterligare ökning av finansieringsramen.
Ökat finansiellt stöd har via Argoprogrammet tilldelats de mest utsatta medlemsstaterna, i synnerhet Spanien, Malta och Italien.
På den punkten vill jag nämna att kommissionen förra veckan beslutade att finansiera sex krisprojekt i de ovan nämnda länderna.
Kommissionen har också antagit ett åtgärdspaket för att hjälpa Mauretanien i dess ansträngningar att hindra strömmen av olagliga invandrare till Kanarieöarna i enlighet med mekanismen för akuta ingripanden.
Vi ska göra samma sak med andra viktiga partner, såsom Senegal i Afrika söder om Sahara.
När det gäller hanteringen av den södra yttre sjögränsen lade jag vid det informella rådsmötet i Tammerfors fram en rad rekommendationer om operativa åtgärder som ska vidtas på kort sikt, dvs. före sommaren 2007.
I rekommendationerna ingår för det första att upprätta en operativ ledningscentral i relevanta områden för att samordna ett kustbevakningsnät för Medelhavsområdet.
För det andra gäller det att undersöka upprättandet av ett europeiskt övervakningssystem för att koppla samman de existerande nationella övervakningssystemen.
För det tredje handlar det om att göra verklighet av sammanslagningen av resurser när det gäller utrustning som gjorts tillgänglig för alla medlemsstater för att dessa med kort varsel ska kunna bistå en medlemsstat som ber om hjälp.
För det fjärde handlar det om att undersöka olika möjligheter att i nära samarbete med internationella organisationer, framför allt FN, inrätta en expertgrupp för asylfrågor, och för det femte att utnyttja nuvarande och framtida finansiella instrument maximalt och på bästa sätt.
Ovan nämnda åtgärder syftar till att stärka gemenskapens förmåga att hantera och hindra den sortens situationer som vi har sett i år.
De bör också vidtas parallellt med genomförandet av den övergripande strategin för migration som Europeiska rådet antog i december.
Det handlar om att säkerställa en omedelbar politisk reaktion baserat på verklig europeisk solidaritet – och jag betonar ordet ” verklig ” – och att dela på ansvar och bördor.
Som José Manuel Barroso och jag själv nyligen betonade i Tammerfors betyder detta att det är av yttersta vikt att alla medlemsstater fortsätter att arbeta tillsammans solidariskt, inte minst för att hjälpa de södra medlemsstater som idag är de mest drabbade av olaglig invandring från Afrika.
Det måste stå helt klart att det är medlemsstaternas sak att tillhandahålla de resurser som krävs för att de gemensamma insatserna ska lyckas.
Vi har satt igång, men bara satt igång.
Men vidden av problemet är sådan att det fordras mycket mer arbete.
I det hänseendet hoppas jag också att EU från nästa vår ska kunna utnyttja snabbinsatsenheterna vid gränserna, så att olika grupper av nationella experter i samarbete med gränsförvaltningsbyrån kan ge snabb teknisk och operativ hjälp till de medlemsstater som är i nöd.
Att hantera migrationen på ett omfattande sätt innebär också att utveckla strukturella metoder och att bättre integrera migrationen i EU: s utrikespolitik.
Det inkluderar att titta på migrationens grundorsaker och på utvecklingsfrågorna.
Kommissionen gör stora ansträngningar för att integrera migrationen i sin utvecklingspolitik och samarbetar särskilt med afrikanska länder i denna fråga.
Vi måste framför allt prioritera genomförandet av handlingsplanen som godkändes i Rabat i juli och förberedelserna tillsammans med Afrikanska unionen för att EU – Afrika-konferensen om migration ska bli framgångsrik.
Förhoppningsvis äger den rum i november i Tripoli, Libyen.
Vi bör också stärka vårt samarbete med de nordafrikanska länderna, i synnerhet Algeriet, Marocko och Libyen, när det gäller migrationsfrågor, inklusive frågan om internationellt skydd där det behövs regionala åtgärder.
På den punkten måste såväl EU: s medlemsstater som de nordafrikanska länderna ta ansvar för dem som behöver internationellt skydd, inklusive asylsökande.
Skydd för flyktingar är en annan viktig del av mitt ansvar, och jag meddelar er med glädje att två speciella regionala program kommer att gå av stapeln de kommande veckorna.
Vi bör också försäkra oss om att olagliga invandrare skickas tillbaka till sina länder.
I det avseendet är kommissionen redo att politiskt, diplomatiskt och finansiellt stödja medlemsstaternas ansträngningar och samtidigt helt respektera människors personliga värdighet.
Vi får inte heller glömma en annan viktig faktor i bekämpningen av olaglig invandring, nämligen nödvändigheten av att öka kampen mot illegalt arbete, som är den främsta drivfjädern för olaglig invandring.
Som nämndes i kommissionens meddelande om olaglig invandring i juli, överväger vi för närvarande ett lagförslag om att samordna sanktioner mot dem som anställer personer utan uppehållstillstånd.
Medlemsstaterna bör helt klart vidta omedelbara åtgärder i den riktningen för att ta itu med frågan om illegalt arbete.
I samband med laglig ekonomisk migration måste jag understryka att både kommissionen och jag själv prioriterar genomförandet av handlingsplanen för laglig invandring.
Genom att eliminera det illegala arbetet och skapa förfaranden för mottagning av lagliga invandrare kommer EU att skapa en positiv spiral, eller snarare skulle jag väl påstå, en positiv struktur av incitament.
Kommissionen är övertygad om att det behövs en gemensam strategi för att hantera den ekonomiska migrationen som ett extra medel för att uppnå Lissabonmålen och tackla de negativa effekterna av att befolkningen blir allt äldre.
Detta för att gynna EU: s ekonomi och konkurrenskraft.
I synnerhet för att bidra till den ekonomiska tillväxten är det grundläggande att EU först och främst blir verkligt attraktivt för högutbildade invandrare.
Idén om att föreslå ett direktiv om europeiska registreringskriterier för högutbildade arbetstagare, inklusive möjligheten till ett europeiskt grönt kort, motsvarar denna ekonomiska nödvändighet.
Europa fortsätter att ta emot enbart lågutbildad eller outbildad arbetskraft medan exempelvis Förenta staterna, Kanada och Australien förmår attrahera begåvade invandrare.
Men jag anser samtidigt att man bör vidta lämpliga åtgärder för att undvika den ökande risken för forskarflykt från fattigare länder.
Ett förslag till direktiv om lagliga invandrares rätt till arbete utgör kommissionens andra politiska stöttepelare på området för nästa år.
Båda förslagen kommer att presenteras andra halvåret 2007, under det portugisiska ordförandeskapet.
Sist men inte minst skulle jag vilja betona ytterligare en viktig faktor i EU: s invandringspolitik: integrationen av invandrare.
Som framhävdes i dokumentet En gemensam agenda för integration, som jag lade fram i september 2005, är större integrationsinsatser avgörande för en framgångsrik gemensam invandringspolitik i EU.
När den övergripande europeiska strategin om migration har godkänts vid rådets möte i Luxemburg hoppas jag verkligen att den också kommer att godkännas på högsta politiska nivå av rådet i Lahtis.
Låt mig nu övergå till övergångsklausulen.
Som Kari Rajamäki och Jean-Marie Cavada precis sa, diskuterade vi också i Tammerfors hur man skulle förbättra beslutsfattandet om säkerhet och rättvisa, särskilt genom att använda övergångsklausulen.
Som ni vet har kommissionens ställning alltid legat mycket nära parlamentets åsikt i frågan, eftersom vi anser att övergångsklausulen är ett lämpligt och viktigt instrument för unionen och medlemsstaterna att försäkra sig om större effektivitet, öppenhet och ansvarsskyldighet när det gäller beslutsprocessen jämte större demokratisk legitimitet tack vare parlamentets stärkta roll.
Debatten i Tammerfors har varit mycket öppen och konstruktiv.
Alla medlemsstater, även de som fortfarande är motsträviga, höll med om nödvändigheten att gå framåt.
Några av dem uttryckte farhågor för att ett beslut om övergångsklausulen i nuläget skulle hindra debatten om att återuppta den konstitutionella processen, men jag tror inte att så är fallet.
Vi kommer att vara bland de första att välkomna ett positivt resultat av de utforskningar som det tyska ordförandeskapet ämnar utföra år 2007, och vi kommer att ge dem vårt fulla stöd.
Vi måste likväl förbereda oss för att övergångsklausulen kan bli det enda sättet att ta itu med det brådskande behov vi alla delar.
Jag håller med om att vi behöver konstitutionen, men om vi väntar kan vi bli handlingsförlamade.
I varje fall kommer övergångsklausulen som ni vet att automatiskt införlivas med konstitutionen när den träder i kraft.
Jag höll med Kari Rajamäki när han i Tammerfors liknade Europa vid en cykel: antingen åker den framåt eller faller till marken.
Och det var bara genom att ta sig fram fortare än andra som min landsman Paolo Bettini vann cykel-VM för några dagar sedan.
Därför måste vi fortsätta denna mycket viktiga diskussion och bygga vidare på den gemensam välvilja som alla medlemsstater visat i Tammerfors.
Vid nästa möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som äger rum om några dagar i Luxemburg, får vi chansen att besluta om hur vi ska driva denna viktiga fråga framåt.
Avslutningsvis vill medborgarna ha mer EU.
Då skulle unionen bli effektivare i beslutsfattandet.
Även praktiserande jurister, domare, åklagare och polismyndigheter vill ha effektivare redskap för att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism.
Ärligt talat kan vi inte tillåta att det civila samhället rör sig snabbare än våra politiska strategier och principer.
Om vi vill vara trovärdiga måste vi reagera nu och inte först efter tragiska händelser, som har varit fallet tidigare.
