# ID: svediakorp-gov472210
# author: Jean Marie Cavada (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 846
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr Rajamäki, herr Frattini, parlamentsledamöter!
Låt mig innan jag svarar på den muntliga frågan helt kort tacka er offentligt, herr Rajamäki, för att ni organiserade ministermötet i Tammerfors som ägde rum under mycket goda förhållanden.
I egenskap av ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vill jag gärna tydliggöra Europaparlamentets starka stöd för ordförandeskapets och kommissionens förslag om att aktivera den övergångsklausul som föreskrivs i artikel 42 i EU-fördraget.
Jag upprepar att denna övergångsklausul utformades just när EU anförtroddes uppgiften att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna i säkerhetsfrågor, det vill säga vid den tid då Maastrichtfördraget utformades 1992.
I klausulen fanns inte någon tidsram inom vilken den måste aktiveras.
I det stora hela räcker det att det föreligger en kombination av ömsesidigt förtroende och de rätta politiska villkoren för att detta beslut ska kunna tas.
Märkligt nog har denna övergångsklausul aldrig hittills aktiverats eftersom övergången till det vanliga lagstiftningsförfarandet avgjordes direkt genom Amsterdamfördraget när det gällde asyl- och invandringspolitiken och det civilrättsliga samarbetet, och senare av Nicefördraget vilket underlättade övergången till medbeslutandeförfarandet när det gällde denna politik som hade gjorts till en gemenskapsfråga.
Polissamarbete och straffrättsligt samarbete har däremot ännu inte gjorts till en gemenskapsfråga.
Mot bakgrund av detta uppkommer frågan om huruvida de politiska förutsättningarna 14 år efter Maastrichtfördraget slutligen har infunnit sig i form av ett ömsesidigt förtroende.
Detta skulle i så fall möjliggöra för medlemsstaterna att komma överens om att tillämpa det normala beslutsförfarande som sedan Maastrichtfördraget föreskrivits inom detta mycket känsliga samarbetsområde.
För Europaparlamentet är svaret utan tvekan jakande, och av tre anledningar.
En aktivering av övergångsklausulen skulle för det första göra det möjligt att minska det demokratiska underskottet.
För det andra skulle det stärka rättsstatsprincipen, och slutligen möjliggöra ett effektivare beslutsfattande.
Låt oss snabbt överväga dessa tre punkter.
När det gäller det demokratiska underskottet anser jag att det är centralt att stärka den demokratiska principen varigenom all EU-lagstiftning, särskilt beträffande individens rättigheter och friheter, måste antas i samarbete med folkets representanter.
Det finns ett allvarligt underskott när detta inte sker.
Till dem som försvarar det rådande läget och menar att denna demokratiska princip inte saknas under den tredje pelaren, eftersom regeringar kan antas agera under kontroll av sina nationella parlament, vill jag ge följande tydliga svar.
Kan någon på allvar mena att nationell parlamentarisk kontroll räcker för att garantera demokratisk balans när beslut antas på EU-nivå och inte på nationell nivå?
Vad ska man vidare säga om de fall där denna parlamentariska kontroll inte finns, såsom kommer att vara fallet vid omförhandlingen av avtalen med Förenta staterna, särskilt angående avtalet om passageraruppgifter (PNR) – en ytterst viktig fråga som kommer att övervägas utanför varje demokratisk kontroll.
Låt oss nu betrakta den andra punkten, som har att göra med att stärka rättsstatsprincipen.
Enligt denna princip måste det vara möjligt för en domare att göra en legalitetskontroll av alla typer av lagstiftning.
När det gäller EU-lagstiftning bör domaren i fråga logiskt sett sitta i EG-domstolen i Luxemburg.
Men i artikel 67 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och artikel 35 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs sådana begränsningar i denna jurisdiktions befogenheter att domarna själva har ifrågasatt om rättsstatsprincipen respekteras i delar av den lagstiftning som gäller den andra och den tredje pelaren.
Detta problem behöver därför lösas.
Låt oss slutligen komma till den tredje punkten, som handlar om effektivt beslutsfattande.
Som vi alla vet utgör kravet på enighet ett hinder för allt snabbt och effektivt beslutsfattande, och detta vid en tidpunkt när de allvarliga hoten mot EU sedan attackerna den 11 september och attackerna i Madrid och London bör stimulera till en mycket snabbare beslutsprocess.
Hur kan man, efter att ha noterat dessa tre brister – som är svåra att objektivt ifrågasätta –, fortsätta att försvara uppskjutandet av ett beslut som skulle kunna ha tagits redan för runt tio år sedan?
Herr talman!
Somliga menar att detta problem bör lösas inom ramen för förhandlingar om ett nytt konstitutionellt fördrag.
Detta kan man hoppas på, men har vi råd att invänta resultatet av hela denna process, som kommer att ta åtminstone två eller tre år, när det finns befintliga hot mot säkerheten och ett ständigt frågetecken kring våra friheter?
Visserligen krävs det att övergångsklausulen ratificeras av de nationella parlamenten och detta skulle kunna möjliggöra för de mer tveksamma att vinna lite tid.
Denna svårighet kan dock övervinnas genom en mer ingående dialog med de nationella parlamenten, vilka vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor kommer att ta emot den 3 och 4 oktober 2006, det vill säga nästa vecka, i samband med ett stort interparlamentariskt möte.
Vid detta möte har vi stora förhoppningar om att kunna övertyga dem.
