# ID: svediakorp-gov472039
# author: Cem Özdemir (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 367
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill börja med att tacka föredraganden för hans försök att fånga stämningen här i parlamentet och att bilda en majoritet av den.
Jag anser inte desto mindre att beslutet från utskottet för utrikesfrågor har en tendens att bli det godas fiende.
Jag vill visa detta genom att använda två exempel.
Det första är den punkt som min kollega just tog upp i slutet av sitt tal, nämligen den armeniska frågan.
Jag närvarade och talade vid konferensen om den armeniska frågan i Istanbul, som många nu beskriver som ” historisk ”.
Det var den första konferens av det här slaget som hölls i Istanbul, och där diskuterades alla möjliga frågor rörande detta ämne, däribland frågor från de hårdaste kritikerna.
Deltagarna i konferensen, alltifrån Taner Akçam till Halil Berktay och Hrant Dink – som för närvarande utkämpar en fortlöpande strid om artikel 301 – bad mig att uttryckligen upplysa parlamentet om att den som önskar stödja debatten i Turkiet inte ska göra erkännandet av folkmordet till ett förhandsvillkor för medlemskap i EU.
Jag vill av denna anledning rikta följande vädjan till mina kolleger ledamöterna: den som vill medverka till att debatten fortsätter och den som vill bidra till en förändring i Turkiet bör lyssna till oppositionens röster i landet.
Jag vill uppleva att gränsen mellan Turkiet och Armenien en dag ska påminna om gränsen mellan Tyskland och Frankrike, men detta kommer att kräva vårt stöd.
Min andra punkt är att vi alla, även i Cypernfrågan, är överens om att Turkiet måste hålla sin del av avtalet och genomföra Ankaraprotokollet.
Det finns emellertid också en politisk aspekt av förpliktelserna, och det gäller det faktum att människorna på norra delen av ön Cypern, dvs. turkcyprioterna, väntar sig att vi ska hålla vår del av avtalet och få ett slut på den ekonomiska och utbildningsmässiga isoleringen av de människor som lever på öns norra sida.
Turkiet måste genomföra Ankaraprotokollet, men vi måste också bidra till att få ett slut på isoleringen av de människor av turkiskt ursprung som lever i norra Cypern.
