# ID: svediakorp-gov472031
# author: Joost Lagendijk, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 538
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag har stora problem med Eurlingsbetänkandet i dess nuvarande form.
Jag talar nu inte om de många kritiska punkter där det krävs att den turkiska regeringen gör mer, och att den genomför reformer i snabbare takt.
En vädjan har på goda grunder gjorts till den turkiska regeringen om att den snarast möjligt ska stryka den ökända artikel 301 i den straffrättsliga lagstiftningen, som har lett till dussintals rättegångar mot författare och journalister.
Problemet med betänkandet är enligt min uppfattning de fåtal punkter där man fullständigt förlorar kontrollen, särskilt den punkt där erkännandet av det armeniska folkmordet betraktas som något slags villkor för anslutningen, samt punkterna som handlar om Cypern, där Turkiet framstår som den enda skyldiga parten.
Det ursprungliga betänkandet, som det lades fram av föredraganden, var kritiskt men rättvist.
Vi i utskottet för utrikesfrågor har dessutom lyckats nå hållbara överenskommelser under våra diskussioner, vilket innebär att betänkandet skulle kunna förbättras genom ett stort antal ändringsförslag.
Det fel vi begick var att vi, under diskussionernas avslutningsskede, lade till klausuler till betänkandet med hjälp av alla möjliga muntliga ändringsförslag, vilket medförde obalans i ett tidigare balanserat betänkande.
Även om detta innebar en stor framgång för ett antal lobbygrupper har det väsentligt förändrat betänkandet till det sämre.
Det vi i min grupp i själva verket vill åstadkomma genom att lägga fram ett antal ändringsförslag är att återgå till det ursprungliga Eurlingsbetänkandet, vilket vi ansåg vara både kritiskt och rättvist.
Det gläder mig därför att höra – och även läsa i intervjuerna med föredraganden i den turkiska pressen – att han, på grundval av att ” ett erkänt fel är halvt förlåtet ”, är beredd att stödja försöken att återupprätta betänkandet i dess ursprungliga form.
Jag kommer därför att räkna med hans stöd under morgondagens omröstning.
Varför är det så viktigt att betänkandet är kritiskt, men samtidigt rättvist?
Jag önskar innerligt att Europaparlamentet ska fortsätta att spela en roll i reformdebatten i Turkiet genom att stödja de grupper och människor som, dag ut och dag in, kämpar för samma saker som vi.
Det är dessa människor som under de senaste veckorna kommit fram till oss och sagt att betänkandet, i sin nuvarande form, inte är till någon nytta för dem.
Det gynnar bara dem i Turkiet som motsätter sig reformerna, och jag vill inte se att parlamentet hjälper de människor som inte vill att Turkiet ska gå framåt.
Om inte betänkandet förändras, utan bevaras i sin nuvarande form, innebär det att vi inte tar hänsyn till oss själva.
Då kommer nämligen alla giltiga påståenden som har gjorts i betänkandet att inte längre tas på allvar, och det är inte så jag ser på parlamentets roll.
Därför är förändringarna nödvändiga, och jag räknar med ert och föredragandens stöd.
Jag hoppas verkligen att en majoritet av parlamentet är beredd att välja denna väg: den konstruktiva, kritiska, men ändå rättvisa vägen, snarare än den återvändsgränd som betänkandet i sin nuvarande form utgör.
