# ID: svediakorp-gov472029
# author: Jan Marinus Wiersma, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 572
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
I dag debatterar vi en fråga som gäller oss alla, nämligen förhandlingarna med Turkiet, samt Turkiets framtid i förhållande till Europeiska unionen.
Turkiet är en nyckelpartner i en kritisk region.
Det är nu tydligare än någonsin att vi måste förbinda Turkiet med EU, och att vi måste stödja reformvännerna i det landet.
Turkiet har åtagit sig att delta i en FN-ledd operation i Libanon.
I detta hänseende bör vi hjälpa Turkiet att spela en positiv och konstruktiv roll i den regionen.
Vi behöver en partner där snarast möjligt.
Förhandlingsprocessen är det bästa sättet att utveckla en bättre och starkare förbindelse till Turkiet, och även om vi vet att förhandlingarna kommer att ta tid anser vi fortfarande att en kritisk men konstruktiv dialog är det bästa sättet för att processen ska avslutas framgångsrikt.
Följaktligen måste parlamentets betänkanden vara balanserade, och vi får inte bortse från det slutliga målet, det vill säga medlemskapet.
Vi måste bygga vidare på de framsteg som har gjorts under de senaste åren, samtidigt som vi erkänner att vissa förseningar har hindrat framstegen.
Vår grupp har med hjälp av en rad ändringsförslag försökt göra betänkandet mer balanserat på ett antal områden, och som svar på kommentaren från Elmar Brok bör vår grupp givetvis inte per automatik godta det som utskottet för utrikesfrågor lägger fram.
I denna process har vi inget att vinna på att spekulera över alternativa former av samarbete; därför motsätter vi oss bestämt artikel 71 i betänkandet.
Det ska inte råda någon tvekan om detta.
Förhandlingarna förs med sikte på ett fullvärdigt medlemskap.
Lyckligtvis formulerades detta klart och tydligt i Eurlingsbetänkandet, som vi har enats om, och jag tvivlar inte på Camiel Eurlings avsikter i det hänseendet.
Vad som emellertid är uppenbart – och här delar jag Elmar Broks åsikter – är att vi med nuvarande institutionella ramar inte kommer att klara av en anslutning av nya medlemsstater, till följd av anslutningen av de två länder som vi har behandlat i dag.
Lyckligtvis påtalades även detta klart och tydligt i betänkandet av Camiel Eurlings, dvs. att om vi inte genomför de nödvändiga reformerna inom ramen för den institutionella processen kommer vi inte att godta några ytterligare beslut om utvidgningen.
Jag ska nu övergå till betänkandets två huvudpunkter.
För det första, när det gäller det armeniska folkmordet delar jag den ståndpunkt som Camiel Eurlings har intagit i betänkandet.
När allt kommer omkring är den kompromiss som vi har nått i förhandlingarna nämligen precis vad vi behöver.
Det är en uppmaning till den turkiska regeringen att erkänna detta folkmord, och att hålla en grundlig intern debatt i Turkiet, men utan att detta ska fastställas som ett villkor för EU-medlemskapet.
Jag hoppas att vi i morgon kommer att kunna stryka detta avsnitt ur betänkandet.
Hela denna fråga ligger egentligen utanför Köpenhamnskriterierna, och det bör den fortsätta att göra.
Slutligen, vad beträffar Cypern, håller vi med om att Ankaraprotokollet behöver ratificeras.
Samtidigt anser vi också att vi bör göra något för att hjälpa turkcyprioterna i Cypern mer.
I kväll kommer vår grupp återigen att diskutera omröstningslistan, och på grundval av denna lista och morgondagens omröstning kommer vi att göra en slutlig bedömning.
