# ID: svediakorp-gov472024
# author: Camiel Eurlings (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,133
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi lägger fram detta betänkande om Turkiet för en slutdebatt vid en speciell tidpunkt.
Detta betänkande föregår Europeiska kommissionens lägesrapport, och utgör därför ett unikt tillfälle för att inverka på och berika Europeiska kommissionens ståndpunkt.
Detta innebär emellertid inte att det skulle finnas något speciellt behov av att inverka på kommissionen i detta avseende, eftersom betänkandet, såsom jag har lagt fram det inför utskottet för utrikesfrågor, och som jag nu presenterar det här under detta sammanträde, har förberetts genom ett mycket gott samarbete med Europeiska kommissionen och med kommissionsledamot Olli Rehn själv.
Jag tänker också på det som Olli Rehn sa när jag lade fram betänkandet inför utskottet för utrikesfrågor, välkomstord som var mycket tydliga.
Utskottet för utrikesfrågor antog betänkandet med en bred majoritet.
54 röster mot 6.
Betänkandet har beskrivits som rättvist men hårt: rättvist för att det grundar sig på fakta och är konstruktivt, hårt därför att det tyvärr finns anledning till kritik eller åtminstone en kraftig knuff från parlamentet.
Den grundläggande slutsatsen i detta betänkande är att vi, Europaparlamentet, beklagar att takten på reformerna har slagits av.
Vi hade i början av förhandlingarna 2004, då vi fattade ett beslut, förväntat oss att de imponerande reformerna från 2002 – 2004 skulle fortgå.
Tyvärr har tempot saktats ned.
Det innebär inte att ingenting har hänt.
Jag berömmer de turkiska politikerna för deras nionde paket med lagstiftningsreformer och de många förslag som parlamentet antog.
Jag vill också berömma de turkiska tjänstemännen för deras professionella arbete under förhandlingarna, så att det första kapitlet preliminärt kunde avslutas.
Så varför då denna kritik?
Därför att vi skulle ha velat se mer framsteg i integreringen av ytterligare politiska reformer.
Jag ska nämna några vitala områden.
För det första, när det gäller yttrandefrihet har vi från parlamentets sida redan kritiserat vissa delar av den nya strafflagen.
Även om det var en stor förbättring väckte vissa artiklar tvivel – artikel 301 i första hand.
Vissa har frisläppts.
Men fastställandet av domen mot Hrant Dink bevisar att artikel 301 måste ändras eller upphävas, vilket också Ali Birand, den berömda journalisten, sagt så tydligt.
Jag ber den turkiska regeringen och det turkiska folket att se behovet av detta.
Det är viktigt för det turkiska folkets frihet; det är viktigt för bilden av Turkiet inom EU och i den övriga världen.
För det andra måste det göras mycket när det gäller frihet och religion.
Jag var i Turkiet för några veckor sedan.
Ända tills helt nyligen har kloster och kyrkor dragits in, och den nya föreslagna lagen om instiftande är, som kommissionsledamoten sa, inte bra nog.
Så låt detta få ett slut.
Ge tillbaka egendomarna till de religiösa minoriteterna och ändra förslaget till lag om instiftande, så att det åtminstone finns en rimlig ersättning för minoritetskyrkorna om de inte kan få egendomarna tillbaka.
Utbildningen av präster måste också återupptas.
Sedan 1971 är prästseminarierna stängda, och för ett land som vill bli europeiskt är det mycket viktigt att det är lika lätt att bygga en kristen kyrka i Turkiet som det är att uppföra en turkisk moské i resten av Europeiska unionen.
Vi sa att vi vill att dessa reformer prioriteras, eftersom detta är den europeiska andan.
Vi ber om det från parlamentets sida, och Turkiet undertecknade, i det reviderade föranslutningsavtalet, ett åtagande för att nå de kortsiktiga prioriteringarna före slutet av 2007, och sedan bad vi från parlamentets sida Turkiet att göra det som vi kommit överens om.
En tredje situation som oroar oss är tillståndet i sydost.
Vi fördömer PKK och all terrorism i kraftiga ordalag.
Vi fördömer den kraftigt – det finns aldrig någon ursäkt för terrorism, men samtidigt ber vi Turkiet att försöka finna fredliga samtalspartner, att försöka finna en politisk metod och investera i den sociala och ekonomiska utvecklingen av sydost.
En sista viktig punkt: Cypern.
Man kom i början av förhandlingarna överens om att någon formell ceremoni för Turkiets erkännande av Cypern inte skulle äga rum, utan att det skulle finnas ett Ankaraprotokoll som fungerar som en normalisering av förbindelserna.
Protokollet undertecknades, rådet begärde att skulle genomföras före slutet av 2006, och det är nu en trovärdighetsfråga – även när det gäller trovärdigheten för våra institutioner – att Turkiet uppfyller sina åtaganden och genomför ett protokoll före slutet av 2006.
Från parlamentets sida gör vi det också mycket klart att vi vill se fler ansträngningar i den norra delen av ön när det gäller förordningar om handel.
Men återigen kan Turkiet helt enkelt inte underteckna detta: landet borde göra det som det har lovat att göra.
Jag ska avsluta med en sista punkt – jag ska försöka vara kortfattad.
Det fanns en övervägande majoritet i utskottet för den grundläggande linjen i betänkandet, och jag tackar ledamöterna för det, eftersom vi genom detta sänder vi ut ett viktigt budskap.
Det fanns dock oro på grund av ett ändringsförslag om det armeniska folkmordet.
Tillåt mig klargöra min ståndpunkt i två meningar.
I punkt 50 i betänkandet försökte jag som föredragande att lägga fram en ståndpunkt som är både stark och realistisk.
Där står att erkännande som sådant formellt inte är ett kriterium, men för ett land på väg in i EU är det nödvändigt att göra upp med sitt förflutna, och därför vill vi ha utredningar, forskning och öppna diskussioner.
Jag anser att denna linje är hård men rättvis och utom all kritik.
Jag känner till att en annan text, med ett ändringsförslag från Véronique De Keyser, också har röstats in.
Det är naturligtvis varje parlamentsledamots ansvar att rösta som han eller hon behagar, men om ni frågar efter min mening är texten i punkt 50 den bästa texten och den som för oss längst.
Jag har talat alltför länge.
Jag vill en än gång tacka ledamöterna för deras stöd hittills, och jag vill bara säga att jag hoppas, som föredragande för den turkiska anslutningen, att detta budskap – ett hårt men rättvist budskap – kommer att tas emot av turkiska politiker och den turkiska allmänheten som en uppmuntran till en omstart av reformprocessen, för att av alla krafter stödja dessa människor som vill det, så att jag som föredragande kan vara mer positiv i mitt nästa betänkande än vad jag har varit här i dag.
