# ID: svediakorp-gov471906
# author: Alexander Radwan (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 498
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsordförande!
Det är ett brett område som vi diskuterar i dag.
Även om Martin Schulz valde att påminna oss om den kommunala kyrkogården kan kommunala organisationer också nå samma storlek som stora företag – så brett är detta spektrum, och det står oss fritt att ifrågasätta om sådana stora strukturer alltid kan rättfärdigas.
Varför diskuterar vi då egentligen detta?
Anledningen är att vi väger marknadsreglerna mot subsidiaritetsprincipen.
Detta kan verkligen vara en knivig fråga, och slutresultatet är inte alltid tydligt.
Jag stöder i hög grad subsidiaritetsprincipen och lokalt utarbetade regler, men en standardiserad definition inom ett EU som mycket väl kan ha tjugosju medlemsstater i slutändan – för att föregripa dagens beslut – skulle bli en standardiserad röra, och detta motsätter jag mig.
EU måste dock alltid fråga sig självt vilka mervärden som tillkommer från åtgärder på EU-nivå, och på vilket sätt som det gynnar allmänheten.
Varför lägger vi då ned så mycket möda på att diskutera idén om ett ramdirektiv, när föredraganden själv säger att i hans betänkande uppmanar man inte till det på detta område?
Det intryck som jag får från vissa talare är att de på sätt och vis försöker att använda denna debatt som ett medel för att skapa konkurrensfria områden som kommer att undantas från tjänstedirektivet.
Bortsett från att vi avskaffar marknadsregler är risken att vi i slutändan får ett europeiskt standardkoncept för vad tjänster av allmänt intresse är, och EU är alltför heterogent för att detta ska vara vårt mål.
Det som allmänheten, samhällen och den lokala politiken emellertid behöver är rättssäkerhet.
De vill veta vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, och det är här som det råder stor förvirring.
Ta München, min födelsestad, som exempel.
Där slås för närvarande fyra stora sjukhus samman till ett företag, och ingen vet vad som måste och vad som inte behöver framläggas inför kommissionen.
Det är på denna punkt som kommissionen måste samarbeta med parlamentet, för det som är mycket störande, inte minst i min egen grupp, är att kommissionen fortfarande håller kvar vid ett visst ” privilegium ” i den mening att de alltid fattar beslut på grundval av det som den anser vara rätt och inte rådfrågar väljarna eller deras företrädare på det sätt som de har rätt till.
Det som är avgörande när det gäller den sista punkten är att allmänheten måste förstå varför det som vi gör är för deras skull – och det är här som dessa debatter i kammaren i själva verket för länge sedan spelat ut sin roll.
I synnerhet på detta område är det inte alltid tydligt för dem, och det som vi gör här uppfattas på ett helt annat sätt.
Detta är ett område där man kanske kan uppnå något med kommunikationsstrategin.
