# ID: svediakorp-gov471815
# author: Markus Ferber (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 839
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Kanske jag redan från början bör påpeka att det, i det betänkande som vi ska diskutera och som vi kommer att rösta om i morgon, står att vi beviljar parlamentets talman ansvarsfrihet, och därför anser jag att det är synnerligen beklagligt att parlamentets talman inte är närvarande vid våra överläggningar i dag.
Jag vill påpeka att han har en särskild skyldighet att vara närvarande.
Även om vi faktiskt hade avslutat ansvarsfrihetsförfarandet för parlamentets budget för 2004 redan i april fick man vid en noggrann läsning av lokaltidningen här i Strasbourg upplysningar som i fråga om dramatik verkligen är oöverträffade.
Även om staden Strasbourg redan i november 2005 informerade parlamentets administration om att staden måste fortsätta att föra förhandlingar om de två byggnaderna – kända som IPE 1 och IPE 2 – med en nederländsk pensionsfond anser jag det är oacceptabelt att både parlamentets administration och presidiet pressade på köpeförhandlingarna, och det var bara vårt eget initiativ som förhindrade att affären gick igenom.
Vad vi har lyckats få fram genom att undersöka detta är faktiskt en ganska intressant historia – och jag vill koncentrera mig på detta under den lilla tid som jag har kvar för mitt anförande.
År 1979, när direktvalet infördes, bedömde Europaparlamentet att det behövde kontorsutrymme.
Detta kan man inte göra några invändningar mot.
Parlamentet bad staden Strasbourg att ställa sådana lokaler till förfogande – och detta kan man inte heller göra några invändningar mot.
Staden Strasbourg bedömde att den inte hade råd med detta själv och därför gav den en tredje part, den nederländska pensionsfond som jag har nämnt, i uppdrag att bygga ett kontorskomplex.
Resultatet av detta blev en andrahandsuthyrning som ledde till att vi till staden Strasbourg betalade mellan 30 och 60 miljoner euro mer i hyra än staden i sin tur betalade till pensionsfonden – och de olika summorna beror på vilken undersökning man utgår ifrån.
Detta skedde trots att parlamentets budgetutskott och kvestorerna 1980 hade krävt att man från och med då inte skulle betala mer till staden Strasbourg än den själv betalade till pensionsfonden.
Parlamentets presidium gjorde 1983 en förnyad bedömning av rimligheten i den hyressumma som betalades och utarbetade ett nytt beräkningssystem som bygger på jämförbarhet.
Utifrån detta system beräknades hyran på nytt, och eftersom inflationen i Frankrike var som högst på 1980-talet ville staden Strasbourg att hyran skulle indexeras, låt vara utan någon tidsbegränsning.
I det betänkande som jag har äran att lägga fram i dag har detta lett oss till två grundläggande slutsatser.
Den första är att den administration som förvaltar denna underbara byggnad, Europaparlamentet, senast från och med 1983 slutade göra någonting åt de hyresavtal som ingåtts med staden Strasbourg.
Detta är oacceptabelt, och för att ge ett mycket specifikt exempel är en av konsekvenserna av införandet av euron att indexeringen har blivit meningslös.
Den andra slutsatsen – och detta är någonting som jag vill tala i klartext om – är att staden Strasbourg, som förser Europaparlamentet med ett hem, inte på något sätt har gett exempel på gott och förtroendefullt samarbete mellan institutionen och staden.
Det har fastställts i alla våra revisioner att det inte har förekommit vare sig korruption, bedrägeri, vanskötsel eller förskingring av medel.
Jag beklagar verkligen att den ledamot som har blivit känd för att sitta här med gasmask och påstå att platsen stinker av korruption inte är närvarande.
Det var inte vår uppgift att bedöma om det var klokt eller inte att fastställa i EU-fördragen var parlamentet ska ha sitt säte.
Det finns en kvinnlig ledamot som bor i Bryssel och som utan tvivel har det eländigt på vandrarhemmet när hon kommer till Strasbourg.
Jag beklagar verkligen att inte heller hon är närvarande, för att nu inte nämna att hon inte har lämnat något som helst bidrag till betänkandet.
Vad vi anmodades att göra var att gå igenom vad som hade hänt i det förflutna, och det är vad vi har gjort.
Jag riktar ett varmt tack till alla de ledamöter som har medverkat i detta.
Vi anmodades dock inte att avgöra var Europaparlamentet bör ha sitt säte, vilket är en fråga som överlåts åt stats- och regeringschefernas oändliga visdom, och jag är säker att vi alla vet att frågan är trygg i deras händer.
Därför framför jag nu ett stort tack till alla som har medverkat i detta.
Samtidigt beklagar jag att det fanns så många som försökte förvandla detta till en mediekampanj, dock utan att delta i det verkliga arbete som utfördes av arbetsgruppen och i budgetkontrollutskottet.
Trots alla dessa påpekanden och med vissa förslag inför framtiden beviljar vi ansvarsfrihet för 2004.
Vi kommer dock att diskutera den fortsatta utvecklingen i framtida betänkanden om och när detta blir nödvändigt.
