# ID: svediakorp-gov471565
# author: Diana Wallis (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 742
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi vet alla att EU: s medborgare rör på sig.
Vi har uttryckligen uppmuntrat detta inom våra egna gränser genom principen om fri rörlighet.
Emellertid är våra medborgare också rörliga i hela världen och de kan hamna i alla möjliga osannolika situationer och knipor där de ställs inför civilrättsliga problem vid olika domstolar.
Sådant är det moderna livet.
Så långt det är möjligt vill vi kunna erbjuda dem någon sorts visshet i dessa stunder av personlig kris.
I över 100 år har Haagkonferensen för internationell privaträtt outtröttligt arbetat med ett ständigt växande antal länder över hela världen för att upprätta en mängd internationella konventioner inom civilrättsliga områden, t.ex. försäljning av varor, testamentariska förordnanden, bortförande av barn, underhållningsskyldighet och trafikolyckor.
De har strävat efter att skapa en sammanhängande rättslig ram i en alltmer rörlig värld.
När jag var praktiserande advokat refererade jag ofta till Haagkonventionerna för att hjälpa klienter i besvärliga situationer med en gränsöverskridande dimension.
Dessa klienter hade anledning att vara tacksamma för att denna tämligen okända organisation fanns.
Under de senaste åren som parlamentsledamot har jag haft förmånen att för parlamentets räkning vara närvarande vid många av mötena i Haag, att lära känna människorna bakom denna synbarligen ganska tekniska och oåtkomliga process och att se tjänstemännen och de nationella experterna i arbete, när de skisserar på och förhandlar fram mycket komplexa och tekniska överenskommelser för att stödja våra medborgare.
Det är ett svårt arbete, med tanke på det allt större antal rättsliga traditioner och kulturella värderingar som är inblandade.
Medan det kan förefalla vara ett tekniskt arbete ligger det mycket viktiga politiska beslut bakom många av dessa synbarligen torra rättsliga frågor.
Detta arbete bör bli alltmer synligt för medborgarna och jag hoppas att vårt engagemang kommer att stödja denna process.
Hittills har gemenskapen företrätts av alla de enskilda medlemsstaterna.
Utifrån mina egna begränsade iakttagelser tillför detta också en rikedom och en styrka till konferensens arbete tack vare mångfalden i våra egna rättsliga traditioner och våra egna komparativa rättsliga erfarenheter.
Men mot bakgrund av gemenskapens nya befogenheter enligt Amsterdamfördraget står det samtidigt också klart att det finns all anledning för gemenskapen att fungera som en gemenskap inom konferensen.
I varje praktiskt hänseende gör den redan detta genom gemensamma samordningsmöten, och konferensen verkar i varje fall genom konsensus.
Därför ser jag absolut inget problem med att rekommendera mina kolleger att parlamentet ska ge sitt medgivande till gemenskapens anslutning till Haagkonferensen.
Detta är något bra, en positiv utveckling som ligger rätt i tiden.
I slutet av motiveringen i min rekommendation finns dock en liten varning som förklaras mer i detalj i vår ordförandes resolutionsförslag.
Om parlamentet ger gemenskapen dessa befogenheter minskar parlamentet kanske i viss utsträckning sin egen dyrköpta lagstiftningsmakt.
Jag säger ” kanske ” eftersom vi i kväll hoppas att kommissionsledamoten ska försäkra oss om att parlamentet kommer att fortsätta att vara fullt delaktigt i det framtida arbetet när nya konventioner förhandlas fram och nya eller gamla ratificeras av gemenskapen.
Vi behöver finna nya arbetsmetoder där parlamentets ställning som medlagstiftare tillsammans med rådet till fullo respekteras.
Fastän det har varit trevligt att under de senaste åren delta i Haagkonferensens möten som ett slags särskild företrädare för parlamentet, behöver vi nu något mer formellt och översiktligt som speglar våra institutioners nya roll i denna process.
Jag antydde tidigare att de konventioner som förhandlas fram i Haag förtjänar mycket större uppmärksamhet.
De förtjänar denna uppmärksamhet eftersom de inte endast leder till positiva resultat för våra medborgare utan också i allt större utsträckning inbegriper att man fattar politiska beslut och balanserar olika intressen.
Detta är en verksamhet som fordrar större deltagande från parlamentet och jag vet att detta är något som Haagkonferensen också skulle välkomna.
Det har hållits inledande diskussioner om en form av parlamentariskt forum, vilket är något som vi bör eftersträva.
Detta bör ändå inte ses som något som ändrar det faktum att parlamentet behöver vara helt inbegripet i gemenskapens lagstiftningsprocess i samband med konferensens verksamhet.
Detta skulle ske genom ytterligare en verksamhet som vi har möjlighet att åta oss.
Jag hoppas att mina kolleger kommer att instämma i att vi bör vara initiativtagare i detta avseende, och kanske vara värdar för ett första möte.
