# ID: svediakorp-gov471396
# author: Patrick Gaubert (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 390
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, ärade kolleger!
På frågan om hur vi hanterar konflikten i Mellanöstern har ett antal representanter för EU: s institutioner nyligen talat om en strukturerad och övergripande lösning på regionens problem.
Elmar Brok konstaterade nyligen att en av nycklarna till långvarig fred i Libanon var avväpningen av Hizbollah och övervakningen av gränsen mellan Syrien och Libanon i avsikt att stoppa vapentrafiken.
Slutligen sa en av mina parlamentskolleger att vi inte är Röda korset och att vi skulle spela en positiv politisk roll.
Jag håller med om allt detta.
Ingen övergripande lösning kan faktiskt på allvar förutses utan att vi återkommer till den fråga som alltsedan 1948 har varit upprinnelsen till alla konflikter som har orsakat blodbad i denna region.
Med detta menar jag vägran att erkänna Israels rätt att existera.
Det är centralt att vi kommer ihåg detta, annars riskerar vi att blanda ihop orsak och verkan.
Idag är det Iran, tillsammans med Syrien – dess mellanhand – och Hizbollah – dess väpnade gren – som sprider hatbudskapet över världen att de önskar utplåna en suverän stat och dess folk från världskartan.
Vi har en mänsklig skyldighet att befria befolkningar som drabbats av olyckan att ha tagits som gisslan av Hizbollahs terroristhandlingar.
Vårt åtagande måste vara balanserat om vi ska kunna spela den positiva politiska roll som åligger oss.
Balans innebär inte att vi på ett ensidigt och systematiskt sätt stigmatiserar en enskild part i konflikten, i detta fall Israel.
Balans innebär ovillkorligen att krigshetsarna, Syrien och Iran, konfronteras med sina internationella skyldigheter.
Vi är skyldiga de två staterna Libanon och Israel detta – som vi har vänskapliga relationer till – och vi är skyldiga de två folken i Israel och Libanon detta, eftersom de är våra vänner och endast strävar efter att leva i fred.
Jag skulle därför önska att den parlamentariska grupp som snart kommer att besöka regionen bär med sig denna strävan efter balans och att den aktivt bidrar till att hitta en fredlig lösning mellan vänligt sinnade folk i regionen, för att på så sätt intyga vår orubblighet när det gäller intolerans och hatbudskap, samtidigt som vi visar upp det som binder oss samman som människor.
