# ID: svediakorp-gov471365
# author: Elmar Brok (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 697
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande!
Europa behövdes och det var nationalstaterna som snubblade in, även om de gjorde det i rätt riktning.
Detta är ytterligare bevis på att den nuvarande strukturen inte leder någonstans och det är ytterligare bevis på att vi utan konstitutionen inte kan uppfylla våra plikter gentemot våra medborgare eftersom vi saknar de lämpliga strukturerna.
Låt oss gå vidare med den aktuella frågan.
Det handlar här om en dispyt som man måste betrakta i förhållande till den mer omfattande konflikten i Mellanöstern.
Jag kan förstå varför det råder en konflikt mellan palestinierna och israelerna, men Hizbollah är inte den berörda parten.
Sheba-jordbruken är bara en symbol.
Vad det handlar om här är en grupp som inte direkt berörs av konflikten men som påhejade och stöttade av Iran och Syrien utför attacker för att krossa Israel.
Om vi vill göra en rättvis bedömning av situationen måste vi vara på det klara med att det var så det startade.
Naturligtvis är det möjligt att diskutera om Israels reaktion på den rådande situationen var överdriven.
Jag anser det, men enligt min mening får vi inte glömma bort den underliggande situationen.
Av detta skäl måste Syrien och Iran nu göra tydliga åtaganden att inte tillhandahålla fler vapen.
Det måste klargöras att Hizbollah fram till nu har motsatt sig resolution 1559 och att milisen inte ska få bära vapen.
Libanons suveränitet kan bara uppnås om endast staten har rätt att använda våld i sitt eget land och om Hizbollah inte tillåts att ha vapen.
Av detta skäl måste det också finnas ett tydligt mandat.
Jag har förstått att det i dag inte finns någon som har befogenhet att avväpna Hizbollah omedelbart, men all denna tveksamhet – t.ex. den rådande diskussionen om huruvida inspektioner till havs bör genomföras inom zonen på sju sjömil och om liknande frågor – får mig att misstänka att de ständigt försöker att skapa nya kryphål för att möjliggöra en ny upprustning som skulle kunna leda till ytterligare ett krig.
Unifilstyrkan måste få fler möjligheter att uppnå bättre resultat så att de 15 000 personerna inte reduceras till betraktare på samma sätt som hittills skett med de 2 000 soldaterna, som har sett var saker har gömts men som inte har haft möjlighet att göra något åt dessa vapengömmor.
Det är uppenbart att detta måste äga rum i samarbete med den libanesiska regeringen, men vi måste ta itu med situationen på ett tydligt sätt.
Vi måste därför verkligen kräva genomförandet av resolutionerna 1701 och 1559 och inte bara använda ytliga kompromissfraser.
Detta måste vara den lämpliga punkten om vi ska kunna skapa fred i en viktig region, en fred som ger oss en bättre möjlighet att ta itu med de verkliga problemen i Mellanösternkonflikten.
Jag anser att det nu är hög tid att kvartetten gör en gemensam satsning lokalt och ockuperar området med största möjliga antal kvartettrupper för att se till att dess skriftliga krav genomförs.
Endast tillsammans kan de ge den nödvändiga trovärdigheten för att stödja säkerhetsgarantierna och för att hjälpa till med att skapa både ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat.
Ingen kan göra detta ensam; det kan endast ske om vi samarbetar – och det måste bli av.
Vi måste återvända till en slags Madridkonferens för att hitta en ny början för regionen.
Jag hoppas också att terrorn upphör i Palestina, i Gazaremsan och på Västbanken, att president Abbas hittar ett sätt att stoppa den och att de israeliska åtgärderna stoppas på samma gång.
Israel måste erkänna att dess egen existens är beroende av att det blir fred eftersom det nu finns vapen med längre räckvidd.
Läget har förändrats: vi har förstått detta genom konflikten i Libanon.
Jag hoppas att man erkänner detta i Jerusalem och i Ramallah.
Om båda sidor vill undvika fullständig förstörelse och ge sina barn en chans måste de nu komma överens, och vi bör också hjälpa till för att uppnå detta.
