# ID: svediakorp-gov471345
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 792
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Tuomioja, fru Ferrero-Waldner!
Det vi har upplevt i sommar borde vara fullständigt obegripligt i vår tid
För det första ska vi komma ihåg att en stat, Israel, beskjuter civilbefolkningen i Gaza och låter dem svälta, kidnappar ministrar och politiker, som kommer att läggas till de 8 000 palestinska fångar som redan sitter fängslade, och har dödat över 200 människor i detta lilla område.
Som FN: s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor, Jan Egeland, uttrycker det har området blivit en tidsinställd bomb.
Sedan har samma armé gått lös på Libanon under 34 hela dagar – enligt Human Rights Watch utan att skilja mellan civila och militära mål – vilket har lett till att 1 100 civila har dödats, att en fjärdedel av befolkningen har tvingats flytta och att landet har spärrats av helt.
Som Kofi Annan påpekade har man medvetet riktat in sig på och dödat observatörer från den internationella fredsbevarande styrkan.
15 000 hus och 78 broar har enligt UNDP förstörts, man har förstört landets nödvändiga infrastruktur, hamnar, flygplatser och kraftverk, man har orsakat ett enormt oljeutsläpp och använt granater som kan innehålla så mycket som 644 sprängladdningar, och 100 000 sådana granater fortsätter att på ett besinningslöst sätt döda män, kvinnor och barn.
För det andra stöder en stormakt, Förenta staterna, sin allierades strategi, både i Palestina och i Libanon, och detta gör man med det pågående kriget mot terrorismen i Irak och Afghanistan som förevändning.
Landets utrikesminister liknar lidandet för människorna i Libanon med de smärtor som krävs för att föda fram det nya Mellanöstern.
Mitt i kriget skickar hon alltmer sofistikerade vapen till Israel och hon har under över en månads obarmhärtigt krigande vägrat att uppmana till eldupphör, vilket den libanesiska regeringen och FN: s generalsekreterare trots detta har efterfrågat ihärdigt.
Min tredje och sista punkt är att en institution som står oss särskilt nära, rådet, länge har visat sig vara oförmögen att mana till eldupphör trots det finska ordförandeskapets berömvärda försök och trots talmanskonferensens enhälliga vädjan om detta.
Rådet hittar till och med ursäkter för den israeliska arméns uppträdande genom att tala om rätten till självförsvar.
Liksom det var befogat att fördöma Hizbollahs inledande tillfångatagande av de israeliska soldaterna, och sedan framför allt deras beslut att besvara beskjutningen av libanesiska städer genom att skicka missiler mot israeliska städer, och därmed begå brott mot civilbefolkningen, innebär det klartecken som Israel faktiskt har fått att utföra och fortsätta detta fruktansvärda krig under flera dagar nu att människor blir förvånade och att man understöder ett uppror.
Därför kan vi i dag och under den kommande tiden inte nöja oss med att enbart tala om europeiska bidrag till Unifil och till återuppbyggnadsprocessen, hur viktiga dessa två aspekter än är.
Genom att anta en klarsynt strategi och med en känsla av ansvarstagande måste vi dra lärdom av denna smärtsamma erfarenhet, och vi måste börja med följande: I centrum för alla omvälvningar i Mellanöstern, som blir allt mer tragiska för befolkningen och allt farligare för den internationella säkerheten för var dag som går, står ockupationen av de områden som erövrades 1967 och Israels envisa vägran att gå med på att FN: s säkerhetsråds relevanta resolutioner tillämpas.
Faktum är att EU har minskat sina påtryckningar när det gäller denna viktiga förutsättning för fred.
Vad har EU gjort för att på nytt lansera kvartettens färdplan?
Vad gjorde EU för att främja Arabförbundets plan 2002, där man föreslog att förbindelserna med Israel skulle normaliseras i utbyte mot ett erkännande av staten Palestina?
Vad har unionen gjort för att förmå Israels ledare att leva upp till sina historiska skyldigheter?
I stället för att göra någonting på dessa områden har EU dragit in stödet till de palestinska institutionerna, olagligförklarat en demokratiskt vald regering och församling, skytt president Mahmoud Abbas tappra försök att återupprätta ett nationellt avtal och utan svårigheter accepterat stängningen av de enda gränsövergångsställena mellan Gaza och världen utanför, vilka EU officiellt sett kontrollerade.
Jag hoppas att de gemensamma beslut som fattats de senaste dagarna kommer att signalera en vändpunkt för EU när det gäller hela Mellanösternfrågan.
För närvarande måste EU göra det långsiktiga valet mellan president Bushs föreställning om kriget mot terrorismen och en återgång till det som är grundläggande inom internationell lagstiftning.
Jag tror att det är detta som krävs för att få en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern, och för att EU ska behålla sin trovärdighet i världen.
