# ID: svediakorp-gov471341
# author: Hans-Gert Poettering, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 860
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Det finns ingen region i världen som har fått stå ut med så mycket lidande i så många decennier som Mellanöstern, och de som får ta emot den värsta stöten är de människor som inte vill något annat än att leva i fred.
Bortförandet och dödandet av soldater får fruktansvärda konsekvenser, oräkneliga civila faller offer för bombningarna av verkliga och förmodade militära mål.
I decennier har våldet ökat på ett okontrollerat sätt i en oändlig ond cirkel.
Herr talman!
Jag vill säga att jag är tacksam för att ni kallade gruppledarna till två sammanträden under semesterperioden, och jag vill tacka er, herr Tuomioja, och er, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, för det ni har gjort, liksom den höge representanten Javier Solana för hans insatser.
Vi i Europeiska unionen vet att en militär lösning är omöjlig i Mellanöstern, att en lösning måste vara politisk om den ska leda till fred, och att freden först måste etablera sig i sinnena hos dem som utövar ett ansvar.
Samtidigt hävdar vi dock att en militär närvaro kan bidra till att skapa förutsättningar för fred.
Här i kammaren har vi i många år debatterat den europeiska säkerhetspolitiken, och de som minns vad som hände för tjugo år sedan kanske minns att de önskade att vi vid det här laget skulle ha gått vidare från att fråga oss om vi ska ingripa militärt till att fundera på hur vi ska göra det – samtidigt som de vid den tidpunkten trodde att det var omöjligt.
Européer som vi kan känna oss lite uppmuntrade av detta när vi fortsätter att ta vårt ansvar.
Det kan bekräfta för oss att det här är den rätta vägen att gå, att vi måste ta på oss ansvaret och att vi vill göra det.
Vad är det vi strävar efter?
Vi strävar efter ett suveränt Libanon.
Vi anser inte att det är acceptabelt att Libanon ska stå under kontroll från Syriens eller Irans sida, vare sig direkt eller indirekt, och när det gäller den roll som Iran spelar måste dess inflytande ses i samband med dess kärnvapenprogram.
Hizbollah är inte bara en politisk organisation, utan också en militär sådan.
De som strävar efter fred i Mellanöstern måste beakta att Hizbollahs närvaro i parlamentet och regeringen är ett resultat av valet.
Det är emellertid inte acceptabelt att det finns en stat i staten, eller att ett politiskt parti genom att hålla sig med en egen milis ifrågasätter det suveräna Libanons regering och väpnade styrkor.
Därför måste fredsprocessen bland annat lösa frågan om hur Hizbollah ska avväpnas.
Primärt är det en politisk fråga.
Israels svar har fått kritik från många håll och jag erkänner att även jag vid ett tillfälle beskrev det som oproportionerligt, men jag vill också säga att jag har stor respekt för Israel för att landet i en fri och demokratisk debatt begrundar frågan om vad det gjorde fel, både politiskt och militärt.
Jag önskar att de stater som är Israels grannar vore lika självkritiska i en liknande debatt.
Om de andra staterna som gränsar till Israel kan vara lika självkritiska kan Mellanöstern komma närmare demokrati.
Kanske jag – som är europé, tysk och tillhör efterkrigsgenerationen – får säga hur djupt rörd jag blev när Israels premiärminister sa att ett tyskt bidrag till fredsarbetet skulle vara välkommet.
Detta är någonting helt nytt, som var otänkbart tidigare, så det är rätt att Förbundsrepubliken Tyskland också ger sitt eget bidrag, tillsammans med sina vänner i Europeiska unionen.
Det gjorde mig djupt rörd.
Palestinas folk har samma värdighet som israelerna eller européer som vi själva, och det har rätt att leva innanför säkra gränser.
Vi vädjar till alla berörda parter i Palestina, till Fatah och Hamas, att bilda en riktig regering för nationell enhet och därigenom göra sitt för freden.
Vi européer befinner oss – kanske för första gången någonsin – i en ny situation i och med att vi inte bara tillhandahåller den humanitära hjälp som betyder så mycket för människorna, utan också ingår i kvartetten och bidrar till att forma deras framtid, vilket är vad jag uppmanar alla dem som är delaktiga i kvartetten att hjälpa Europeiska unionen med.
Låt mig avsluta med att säga att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som betraktar människans värdighet som grunden för all politik, uppmanar alla i Mellanöstern, i arabvärlden och i den muslimska världen att inte exploatera unga människor som så kallade martyrer och sätta deras egna och andras liv på spel, utan att i stället göra det möjligt för dem att leva i sina egna länder med anständiga villkor och ge sina bidrag till samhället, respektera människans värdighet och det mänskliga livets värde.
Då kan vi stå sida vid sida med dessa folk och deras regeringar.
