# ID: svediakorp-gov471340
# author: Benita Ferrero-Waldner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,717
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Konflikten i Libanon, våldsamheterna i de palestinska områdena, civilpersoners lidande i norra Israel … De senaste månaderna har utsikten till en omfattande fred verkat längre bort än någonsin, och ändå har dessa konflikter – särskilt den misär som vanliga libaneser, vanliga israeler och vanliga palestinier lever i – paradoxalt nog än en gång lyft fram behovet av att en lösning för området förhandlas fram.
Dessa människors lidande är en vansinnig och grym påminnelse om att trygghet och stabilitet inte kan införas unilateralt utan dialog och diplomati.
Det är en period av oro och lidande i Mellanöstern, men jag tror att det även innebär en möjlighet och vi måste ta tillvara på den möjligheten.
Detta måste vi främst göra genom att mobilisera de mycket betydande resurser som Europeiska unionen har, när det gäller allt från politik och säkerhet till teknik, ekonomi och finanser, och genom att använda dem i nära samarbete med resten av det internationella samfundet kan vi kanske få fredsprocessen på fötter igen.
Som nuvarande ordföranden sa spelar Europeiska unionen en makalöst viktig roll.
I EU är vi helt och hållet delaktiga i Libanon och beslutna att spela en viktig roll när det gäller att stödja införlivandet av säkerhetsrådets resolution 1701 och skapa varaktig fred i området.
EU: s medlemsstater bidrar på ett avgörande sätt till den utökade fredsbevarande styrkan Unifil som stödjer den snabba utvecklingen av Libanons regerings auktoritet i hela landet.
Europeiska unionen ligger i frontlinjen när det gäller diplomatiska ansträngningar för att häva den pågående luft- och sjöblockaden mot Libanon.
Från konfliktens början har Europeiska kommissionen varit mycket aktiv på plats och stöttat våra vänner och deras folk när de som mest behövt oss.
De senaste sex veckorna har kommissionen mobiliserat och koordinerat ett mycket viktigt europeiskt gensvar på de akuta behov som uppstått till följd av konflikten.
Sedan den andra veckan av konflikten har vi bidragit med snabbt humanitärt bistånd.
Jag blev glad och tacksam när jag fick veta att Europaparlamentet hade gått med på vår begäran om att mobilisera ytterligare resurser från nödfallsfonderna.
Detta kommer att göra det möjligt för generaldirektoratet för humanitärt bistånd (ECHO) att fortsätta med sina stödåtgärder för en snabb och nödvändig återhämtning, särskilt när det gäller vatten, sanitet och bostäder, vilket gör att summan av vårt humanitära stöd hamnar på över 50 miljoner euro.
Kommissionen hjälpte även till med att samordna och stödja evakueringsinsatser och gav 11 miljoner euro till stöd för evakueringen av medborgare från tredjeland som hamnat i konflikten.
Detta skedde som svar på en begäran från Cyperns utrikesminister om att ge akut hjälp för att få igång operationen fort.
På plats spelade kommissionen även en viktig roll när det gäller att utvärdera situationen och att arrangera den första samordningsinsatsen för givarländerna.
Vi arbetar redan tillsammans med Libanons regering samt med FN och Världsbanken för att se till att samordningen i fasen efter konflikten kommer att ledas och präglas av libaneserna själva – det är en fråga om ägarskap.
Kommissionen har också agerat när det gäller miljökatastrofen och stöttat Libanons regering genom gemenskapens räddningstjänstmekanism för att hantera den enorma miljöförstörelsen.
Vi arbetar nu på att utvärdera och behandla behoven som rör Libanons återuppbyggnad och hoppas kunna restaurera landets infrastruktur och främja ekonomisk tillväxt, social utveckling och politisk sammanhållning.
Jag tillkännagav i förra veckan under Stockholmskonferensen ett paket på 42 miljoner euro till slutet av året som stöd för skyndsam återhämtning.
Detta gör att kommissionens bidrag hamnar på så mycket som strax över 100 miljoner euro.
Jag anser att Europeiska kommissionen har visat att den är redo att agera och att den kan göra det snabbt.
Europeiska unionens bidrag till att möta särskilda och akuta behov är avgörande för att stödja införlivandet av säkerhetsrådets resolution 1701 och för att stödja en varaktig överenskommelse gällande konflikten mellan Israel och Hizbollah som alltför länge har gjort Libanon osäkert och även hotat Israel.
Mellanöstern behöver ett starkt, självständigt, enat och politiskt oberoende Libanon som kan stärka den sköra fred som har återvänt och som kan kontrollera den högst påtagliga risken att den spänning som fortfarande finns kvar får bägaren att rinna över.
Libanons befolkning måste även få erfara de märkbara fördelarna av att fientligheterna upphör.
En återuppbyggnadsprocess som leds från Beirut kommer att hjälpa till att stärka den roll som Libanons regering har.
För att kunna göra detta och för att verkligen sätta igång återuppbyggnadsfasen är det nödvändigt att luft- och sjöblockaden mot Libanon hävs.
Jag instämmer återigen med generalsekreterare Kofi Annan i att blockaden omedelbart bör hävas.
På längre sikt måste det internationella samfundet fortsätta att vara delaktigt och koncentrera sig på att stödja den institutionella återuppbyggnaden och främja Libanons försök att bygga upp en stat, även de försök som gjorts via en nationell dialog.
Det betyder att den politiska, sociala och ekonomiska agenda som redan föreslagits i EU: s handlingsplan för Libanon ska uppnås.
Det är inte en överdrift att påstå att de åtgärder som vi tillsammans identifierade innan konflikten bröt ut nu är viktigare än någonsin.
Vi måste också arbeta tillsammans med våra libanesiska motparter för att försäkra oss om att villkoren för stabilitet på lång sikt uppfylls, bland annat genom att ta bort den tvetydighet som rör avväpningen av Hizbollah – som i verkligheten endast kan uppnås som en del i processen för politisk integration – och klargöra vilken status Shebaa-gårdarna har.
Vi får inte glömma bort det större perspektivet i området.
Alltmedan internationell uppmärksamhet riktades mot Libanon fortsatte våldsamheterna och lidandet i de palestinska områdena, och Qassamraketer fortsatte att falla över israeliska städer och byar.
Jag befann mig i Israel med Finlands president efter Rom-konferensen.
Vi åkte till Haifa där det var ständig fara för raketer.
För att undvika ytterligare upptrappning i de palestinska områdena måste de palestinska militanta grupperna återvända till det ” lugn ” som rådde under största delen av 2005.
De personer som hålls som gisslan, andra kvarhållna personer och fångar måste släppas, grundläggande frågor om fri rörlighet och öppenhet måste ges utrymme eftersom vi vet att detta är nyckeln till Palestinas ekonomiska återhämtning och till en livskraftig palestinsk stat.
Först och främst bör Gaza-övergångarna skyndsamt öppnas igen, i synnerhet Rafah-gränsen, något som stöds av EU: s gränsövervakningsuppdrag BAM.
Kommissionen är i princip redo att vidta ytterligare åtgärder för att uppgradera infrastrukturen och stärka kapaciteten på grundval av överenskommelsen om öppenhet och fri rörlighet från november förra året.
I sammanhanget måste vårt långsiktiga mål vara att bygga upp institutionerna till en framtida palestinsk stat och arbeta tillsammans med de palestinska myndigheterna, vilket i sin tur betyder att EU skulle vara redo att svara pragmatiskt på bildandet av en nationell enhetsregering i Palestina.
Jag upprepar: Vi är beredda att arbeta med vilken regering som helst som är villig att arbeta för fred med hjälp av fredliga medel.
Vi glömmer inte heller, och vi får inte glömma, det palestinska folkets svåra situation.
Vi har som ni vet via den tillfälliga internationella mekanismen (TIM) sett till att människorna i Gaza-remsan har tillgång till rent vatten och sanitet.
Vi har hållit sjukhus och vårdhem öppna hela sommaren och vi har nu även bidragit med socialbidragsutbetalningar som har gagnat mer än 600 000 palestinier direkt och många fler indirekt.
Men med det fortsatta politiska dödläget, nedläggningar och även frysta ekonomiska tillgångar, kan TIM enbart ge tillfälliga lättnader.
Vi kan inte fortsätta på detta sätt så mycket längre.
Vi måste söka nya vägar att förbättra öppenheten och den fria rörligheten för att få Israel att häva blockaden av palestinska intäkter som nu uppgår till 500 miljoner euro.
Vi måste också förmå de palestinska myndigheterna att garantera ordning och säkerhet för allmänheten.
Vi är skyldiga parterna det och de är skyldiga sitt folk det.
Sommarens snabba upptrappning av våldsamheterna skördade inga segrar, enbart offer.
Återigen har vi bevittnat hur militära åtgärder misslyckas med att lösa den långdragna konflikten i Mellanöstern.
Ändå är ” status quo ” – som innebär ett långsamt söndersmulande av trovärdigheten hos en tvåstatslösning, fortsatt ockupation och inhemskt våld – i sig självt ett recept på instabilitet.
Det är även ett recept på inblandning av tredje part och radikala grupper som drivs av orättvisor, vare sig dessa är upplevda eller verkliga.
Det finns alltså egentligen bara ett enda val.
Vi måste förnya de politiska perspektiv som fredsprocessen vilar på, däribland exempelvis vår ståndpunkt att 1967 års gränsdragning har företräde.
Vi måste göra allt vi kan för att få parterna tillbaka till förhandlingsbordet.
Genom att koncentrera oss på vissa konkreta och pragmatiska åtgärder som kan få till stånd vissa positiva och märkbara resultat kan vi hjälpa till att skapa ett lämpligt klimat och underlätta ett nytt samarbete mellan parterna.
Beslutsamma åtgärder krävs för att få parterna tillbaka på rätt spår mot en förhandlingsfred.
Jag har sammankallat ett tidigt möte mellan president Abbas och premiärminister Olmert.
Jag hoppas att de kan behandla både frågan om gisslan och tillfångatagna personer och andra viktiga frågor om våld, öppenhet och ekonomi.
Det är dags att Israel och Libanon skapar sätt att kommunicera på och att Syrien tas tillbaka in i ekvationen eftersom de visar vilja att spela sin roll vid införlivandet av de relevanta resolutionerna från säkerhetsrådet.
Iran måste också ta sitt ansvar och visa vilja att bidra till fred och stabilitet i regionen.
Många idéer har dryftats kring en övergripande strategi för att nå fred i Mellanöstern.
Arabförbundets initiativ i synnerhet förtjänar vår odelade uppmärksamhet.
Under förra helgens möte i Gymnich ville många ha större ledarskap från EU i Mellanöstern.
Jag anser att de har rätt.
Vi måste vända sommarens tragiska händelser till en möjlighet att nå en långsiktig lösning på den fortfarande öppna konflikten i regionen.
Trovärdigheten för oss, kvartetten och FN står på spel.
