# ID: svediakorp-gov471205
# author: Avril Doyle (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 605
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill tacka både kommissionsledamoten för en utmärkt grönbok och John Bowis för hans betänkande som har tillfört ännu mer till vad som var en utmärkt början.
Tack ska du ha, John.
Ditt särskilda intresse och din känsla för detta ämne är en inspiration för många av oss här.
Tjänster på hälso- och sjukvårdsområdet hör till de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde, men enligt artikel 152 har vi i EU ett uppdrag när det gäller främjande, förebyggande insatser och spridande av information.
Detta är just vad denna debatt om grönboken kan åstadkomma: att sörja för att vi öppnar hela detta område, att vi inriktar oss på de stora problemen med stigmatisering och diskriminering och att vi utbyter erfarenheter om bästa förfaringssätt och epidemiologiska siffror inom detta område.
Herr kommissionsledamot!
Ni nämnde att siffrorna inte visar vilken börda den psykiska ohälsan i själva verket är.
På grund av stigmatiseringen och diskrimineringen är det många som inte söker behandling och hjälp.
Jag håller fullständigt med er.
Jag skulle faktiskt allvarligt vilja ifrågasätta våra data.
Jag skulle säga att dessa data – om man är generös – antagligen svarar mot hälften av den börda som den psykiska ohälsan faktiskt skulle kunna innebära.
De flesta anställda med akut eller kronisk depression, till exempel, döljer den för sina arbetsgivare av fruktan för negativa följder för deras karriärmöjligheter.
Ett enormt viktigt bidrag vi kan göra här på detta synnerligen viktiga område är därför att öka medvetenheten, att förändra attityderna och framför allt att utbyta erfarenheter om bästa förfaringssätt.
Siffrorna är häpnadsväckande: 18 miljoner människor runt om i EU lider av allvarlig depression, och 58 000 av våra medborgare begår självmord varje år – en siffra som i stort sett svarar mot att två eller tre små städer i ett landsbygdsområde utplånas varje år.
Tio gånger fler försöker begå självmord.
Det är sannolikt att en av fyra bland oss kommer att uppleva psykiska hälsoproblem vid någon tidpunkt i våra liv, och över 27 procent av den vuxna befolkningen i EU drabbas årligen av psykiska hälsoproblem.
Störningar som depression och ångest, inbegripet stress och ätstörningar, är de vanligaste psykiska hälsoproblemen.
Det finns undersökningar där det på ett skrämmande sätt uppskattas att neuropsykiatriska störningar, främst depressioner, kommer att vara den främsta sjukdomsorsaken i den utvecklade världen 2020.
En betydande del av dessa sjukdomar beror på att EU: s befolkning åldras, vilket kommer att innebära en särskild utmaning.
Psykisk ohälsa är möjlig att förebygga och behandla.
Vi måste uppmuntra tidiga insatser och såsom min kollega John Bowis föreslog måste vi ännu en gång granska lagstiftningen om diskriminering för att se om vi kan låta diskrimineringen av människor med psykiska hälsoproblem ingå i detta paket.
Vi måste göra allt vi kan med den behörighet vi har.
Eftersom EU: s konstitutionsfördrag inte har nått den framgång som några av oss hade hoppats är vår behörighet tyvärr ganska begränsad.
Detta hindrar oss dock inte från att tillämpa de punkter på dessa områden som finns i nuvarande EU-lagstiftning.
Framför allt måste vi öppna detta ämne och inbegripa dem som lider av sjukdom på just detta område.
Att ignorera problemet och att inte erbjuda den hjälp och behandling som behövs kostar EU tre till fyra procent av vår BNP om året.
Tack, herr kommissionsledamot, för ert arbete och framför allt ett tack till min kollega John Bowis för hans utmärkta betänkande.
