# ID: svediakorp-gov471196
# author: Kathy Sinnott (IND/DEM ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 486
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot!
Jag har i många år arbetat med frågor som rör människor med funktionshinder och deras vårdgivare.
Vissa framsteg har gjorts när det gäller en del av de människor som lider av vissa typer av funktionshinder.
Sorgligt nog har dessa framsteg inte i någon större utsträckning kommit människor som lider av psykisk ohälsa till del.
Att döma av det livliga intresse som visats i utskottet för sysselsättning och sociala frågor känner ledamöterna väl till att psykiskt sjuka människor mitt ibland oss utsätts för omänskliga övergrepp, såsom institutionalisering och inläggning på sjukhus, tvångsmedicinering och annan medicinsk behandling, fysiska tvångsåtgärder samt även diskriminering i arbetslivet, utestängning från samhället och misstänksamhet från de offentliga inrättningarnas sida.
Lyckligtvis fanns det i utskottet en uppriktig känsla av att en förändring måste komma till stånd, att behandlingsformer måste lyftas fram som bidrar till att sjukdomen går tillbaka och människor tillfrisknar och som leder till att psykisk ohälsa motverkas och psykisk hälsa främjas.
Slutligen måste alla vara överens om att varje människa har ett värde och förtjänar respekt och att denna respekt kräver att människor tillåts föra sin egen talan och fatta sina egna beslut närhelst det mänskligt att döma är möjligt.
I arbetet med att ta fram en strategi för psykisk hälsa inom EU bör vi först och främst fråga oss om detta kommer att bidra till ett bättre liv för någon människa.
Jag vill gratulera John Bowis till betänkandet som innehåller många sanningar, exempelvis att läkemedel kan orsaka mer psykisk sjukdom än de botar, att barndomen har betydelse för den psykiska hälsan, vilket ställer krav på familjens stöd, och där arbetslivets såväl positiva som negativa inflytande betonas, liksom behovet av att samråda med dem som har tillfrisknat från psykisk ohälsa i syfte att ta reda på vad som ledde till att de tillfrisknade.
Detta är en god början, men om strategin verkligen ska vara till hjälp för någon måste vi ta hänsyn till hela människan och därvid beakta sådant som näringsintag och misslyckanden, framför allt på studieområdet, och av denna anledning stöder jag särskilt Hiltrud Breyers ändringsförslag.
Vi måste också beakta begrepp som hittills har förbisetts, såsom hopp och fruktan, kreativitet och uttrycksförmåga, tro och andlighet.
Det förvånar mig att vi kan skriva ihop en hel strategi utan att över huvud taget nämna orden ” ande ” eller ” andlighet ”.
Vi måste acceptera att det i alla människors liv kommer stunder av kris, sorg och påfrestningar, och att vi när vi drabbas kan behöva både stöd och förståelse men inte nödvändigtvis en diagnos och ett läkemedel.
Det är så viktigt att göra det rätta.
När vi överväger självmord inser vi att det rätta kan vara en fråga om liv eller död.
