# ID: svediakorp-gov471195
# author: John Bowis (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,146
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag tackar kommissionsledamoten för de välkomnande ord som kommit betänkandet till del.
Världen över lever 450 miljoner människor med en psykisk störning.
En av fyra av oss kommer att drabbas under vår livstid.
I Europa begår 58 000 människor självmord varje år, och tio gånger så många försöker beröva sig livet.
Fler människor dör helt i onödan genom självmord än i trafikolyckor och aids.
Tre människor av hundra kommer att drabbas av depression – en av tre som uppsöker sin husläkare kommer att ha psykiska problem, men endast en av sex kommer att få denna diagnos.
Detta betyder inte att två av tre kommer att ha en god psykisk hälsa – det betyder att vi kanske inte behöver, söker eller erbjuds behandling.
Det kan betyda att vi utsätts för en olämplig behandling som innefattar läkemedel, behandlingsformer och kontakt med institutioner och lagar som i bästa fall inte gör någon skada men som i sämsta fall kan leda till fysiska och psykiska skador.
Det innebär nästan undantagslöst att vi blir stämplade, att vi blir behandlade som omyndiga, att vi blir föraktade eller att folk är rädda för oss och att vi får uppleva ett större eller mindre utanförskap – i samhället, i familjen, på arbetet, under fritiden och rentav inom hälso- och socialvården.
Vår hela värld vänds upp och ned.
Vi kan gömma oss men inte fly.
Vi kan varken bidra med något till samhället eller leva ett fullvärdigt och meningsfullt liv på det sätt vi hade velat.
Det betyder också att vi nätt och jämnt har skrapat på ytan när det gäller att få till stånd en politik som innebär att medborgarnas välbefinnande främjas redan från tidig ålder, genom vuxenålderns arbete och fritid, på äldre dagar och under de år som kännetecknas av en tilltagande skröplighet.
Därför välkomnar jag de resultat som uppnåtts av framför allt en rad ordförandeskap i rådet, som nu har inletts och nått sin höjdpunkt genom det finländska ordförandeskapet, och av kommissionen som utarbetade grönboken och som kommer att omsätta den i aktiv politik under de kommande månaderna.
När jag som barn för första gången kom i kontakt med psykisk sjukdom var det något man talade mycket tyst om.
När jag för första gången kom i kontakt med politiska åtgärder mot psykisk ohälsa hade man inte fjärmat sig särskilt långt från lås och galler, tvångströjor, isoleringsrum, befogenheter att omhänderta människor, tvångsmedicinering med mera – åtminstone verkade det så.
Stora framsteg har faktiskt gjorts inom den psykiska hälso- och sjukvårdspolitiken sedan 1960-talet, vilket innebär en humanare miljö och humanare former för terapi och behandling.
Patienternas rörlighet har också ökat genom att de har flyttat till kommunalt boende eller tillbaka till det egna hemmet.
Allmänheten har inte alltid varit positiv till detta.
När man inte längre kunde ha inställningen ” det man inte ser behöver man inte bekymra sig om ” sa man i stället ” han eller hon är psykiskt sjuk och bor granne med mig och mina barn ”.
Om en modern och human politik för psykisk hälsa ska fungera måste den innefatta ett brett vårdutbud samt olika former av hälso- och socialvård, boende, utbildning, transporter och andra tjänster i nära samverkan.
Det måste finnas ett förtroende mellan vårdgivarna, patienterna och familjerna, och det krävs resurser.
För att komma i åtnjutande av dessa resurser krävs politisk medvetenhet, vilket i sin tur kräver allmänhetens samtycke och de yrkesverksammas stöd.
En vård som inte får de yrkesverksammas, allmänhetens och politikernas stöd innebär ett dubbelt svek mot patienterna och deras familjer.
Den utgörs varken av vård eller behandling som sig bör och får allmänheten att allt snabbare mista förtroendet, och därmed förstärks stämpeln.
Stämplingen grasserar i samtliga länder.
Den är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Den är oavsiktlig och har sin upprinnelse i en fruktan som bygger på okunskap, men den är precis lika mycket till skada för den drabbade som vilka andra övergrepp som helst.
Vi medverkar alla till att stämpla människor som, om de hade en fysisk sjukdom, skulle få vår sympati och vårt stöd.
När det handlar om psykisk sjukdom vänder vi emellertid mycket ofta bort huvudet och hoppas att någon annan ska gripa in.
Att leva med psykisk ohälsa är tillräckligt tungt som det är, utan att det ska behöva läggas sten på börda genom utestängning och stämpling.
Därför måste vi lyssna på patienter och vårdtagare.
De bör vara partner och inte endast patienter.
Vi har lagstiftat mot diskriminering av människor med funktionshinder.
Kanske borde vi göra samma sak för människor med psykiska sjukdomar, vare sig de vårdas på sjukhus eller lever ute i samhället.
Det är detta mitt betänkande handlar om.
Det visar på en del av de förändringar som krävs.
Om allmänheten känner tilltro kommer den att sätta press på regeringarna, som i sin tur kommer att investera i en bra vård.
Detta gör det möjligt att få allmänhetens förtroende.
Vi vet att neuropsykiatriska sjukdomar svarar för en tredjedel av alla fall av funktionshinder, 15 procent av kostnaderna för den slutna vården, en fjärdedel av läkemedelskostnaderna, hälften av socialarbetarnas arbetsbörda och så vidare.
Jag vill vara säker på att om jag, min fru eller en medlem av min familj någon gång råkar ut för detta problem, vilket mycket väl kan hända någon av oss, jag då möter ett system där de blir omkramade i stället för bortstötta, älskade i stället för bortglömda, ett system där de inte möter okända människor eller inte vet var de befinner sig, ett system där de inte förvaras bakom ödsliga, kalla och främmande murar.
Jag vill att de ska känna hopp, inte självuppfyllande förtvivlan.
Om vi inser att vem som helst kan drabbas, och många av oss kommer också att drabbas, kommer vi att vinnlägga oss om att skapa en bättre vård.
Jag citerar i betänkandet följande ord av Stefan Heym på Alexanderplatz i Östberlin 1989:
(De senaste veckorna har vi övervunnit vår mållöshet och är nu i färd med att lära oss gå upprätt.)
Den stämpel som vidlåder psykiskt sjuka bidrar till ett förtryck som kan jämföras med den dåvarande regimen i Östtyskland.
Den får oss att tystna och sänka huvudet, och det är vår uppgift att hjälpa människor med psykiska sjukdomar att återigen göra sin röst hörd, att återfå sin värdighet och självrespekt och på nytt gå med högburet huvud.
