# ID: svediakorp-gov471057
# author: Patrizia Toia, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 558
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
I de senaste månadernas diskussion om den ökade politiska integrationen i Europa, dess toppar och vågdalar, har vi ofta sagt att Europa måste ge folk en mer rättvisande bild av det europeiska projektet, dess syfte och, skulle jag vilja säga, nödvändigheten av att det finns: ett resultatinriktat EU, som utformats särskilt för att ge människor en verklig förståelse för EU: s existensberättigande.
Den sociala dimensionen måste emellertid också lyftas fram vid sidan av tillväxtdimensionen och kunskapsdimensionen, som vi alltid talar högt om.
Samtidigt måste vi ingående undersöka vad EU ska utvecklas till, så att vi tydligt kan tala om för EU: s medborgare huruvida EU: s framtid – och inte bara dess historia och 1900-talets historia, som vi alla känner till och har upplevt – fortfarande kommer att ha denna prioritering, detta utmärkande kännetecken som har präglat de olika modellerna och systemen i medlemsstaterna.
Det är just på EU-nivå som vi måste ta detta steg.
De landvinningar som hittills gjorts i olika länder och medlemsstater ställs nu inför utmaningar som inte lär kunna klaras genom isolerade åtgärder.
Utan tvekan – jag säger detta till dem som är rädda för att Bryssel ska besluta allting: vad, hur och med en enda metod – utan tvekan, helt klart och utan några som helst tvivel ska befogenheterna och ansvaret för socialpolitiken ligga hos medlemsstaterna och besluten om hur mycket eller vilken typ av inkomster som ska spenderas på våra socialsystem, beroende på om tonvikten ligger mer vid social trygghet eller utbildning eller ersättning, måste fattas på nationell nivå.
Det råder ingen tvekan om att detta är nationella beslut, och även jag är av åsikten att mitt land bör bestämma vilken sorts välfärdsstat man vill skapa, men jag anser det också vara nödvändigt att anta en gemensam strategi på EU-nivå vad avser vissa grundläggande rättigheter som måste garanteras.
Jag vill påminna om att det är fråga om sociala rättigheter som vi inkluderade i rättighetsavsnittet i förslaget till konstitution.
Det är här vi måste börja, med en gemensam strategi för att lägga fast vissa riktlinjer, just på grund av att våra nationella samhällssystem står inför sin allvarligaste utmaning: den ekonomiska och finansiella konkurrensen.
Vi vill att konkurrenskraft och social sammanhållning ska gå hand i hand och utgöra två sidor av samma mynt i en integrerad samhällsutveckling.
Därför tycker jag att dagens debatt är viktig.
Därför tycker jag också att den bör stå på EU: s agenda, även om somliga kanske ifrågasätter detta, eftersom det bara är ett initiativbetänkande om denna fråga.
Det räcker inte att diskutera institutionella modeller; det räcker inte att tala om vilken sorts styrelseformer som behövs.
Vi måste diskutera konkurrensmodellen för vår fria ekonomi.
Medborgarna vill också veta detta när de gör sina politiska val och när de gör eller avstår från att göra de ekonomiska val vi kommer att be dem att göra för att gynna högre sysselsättning eller av andra skäl.
De kommer att undra om dessa sociala rättigheter i alla händelser är ett utmärkande kännetecken för alla välfärdssystem som de olika länderna kommer att tillämpa.
