# ID: svediakorp-gov470946
# author: Peter Mandelson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,442
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Detta har varit en mycket matnyttig debatt eftersom den har fokuserat vår uppmärksamhet, den har gett insikt och den har gett mig vägledning, något som är parlamentets grundläggande uppgift gentemot kommissionen.
Jag är ny som kommissionsledamot, och jag känner inte till det som har hänt tidigare eller vad som har fastställts, men jag känner instinktivt att det informationsutbyte, det samråd och den dialog som jag för med parlamentet och utskottet för internationell handel är mycket starkt.
Det är säkerligen mer omfattande och djupgående än vad jag var van vid som minister i mitt nationella parlament.
Jag välkomnar vidden och styrkan i dessa kontakter, och jag är något överraskad över den kritik som har framförts.
Jag vet inte om den är representativ för parlamentet eller för utskottet för internationell handel som helhet, och jag hoppas att den inte är det.
Kommissionen konsulterar parlamentet i alla viktiga handelspolitiska riktlinjer på grundval av Westerterpförfarandet som, vilket vi känner till, säkerställer möjligheten till debatt i parlamentet före inledandet av förhandlingar om alla handelsavtal, liksom till information från rådet innan ett sådant avtal sluts.
Vi gör också detta på grundval av Stuttgartförklaringen, i vilken det föreskrivs att parlamentet ska rådfrågas i samband med slutandet av samtliga avtal – även sådana som täcks av artikel 113 – som är av betydande vikt för gemenskapen.
Vårt engagemang i denna förbindelse märks genom att vi sänder utskottet för internationell handel kopior av alla de politiska dokument som är under diskussion i rådets Artikel 133-kommitté.
Det finns ingen lagstadgad plikt för oss att göra detta.
Vi gör det eftersom det är riktigt, och eftersom det bidrar till att förstärka våra förbindelser.
Vi skulle utan tvivel kunna göra bättre ifrån oss i framtiden, men att beteckna det som vi för tillfället gör som ” torftigt ” eller ” otillräckligt ” verkar felaktigt.
Ett antal av de punkter som togs upp hör samman med en befogad oro över dessa förhandlingars inverkan – både deras inriktning och uppskjutande – på utvecklingsländer.
Jag borde klargöra att utvecklingsländer inte rättar sig efter en utvecklingsnivå av ” standardstorlek ” eller en rad intressen när det gäller förhandlingarna.
Det finns olika utvecklingsländer med mycket olika intressen och mycket olika behov.
Vårt arbete är huvudsakligen att se till två saker: för det första att alla utvecklingsländer gynnas och tjänar på dessa förhandlingar och, för det andra, att de svagare, mer sårbara och mindre utvecklade bland dem mottar det största direktstödet, inte minst när det gäller kapacitetsuppbyggnad, handelsrelaterat bistånd och införandet av ett fullständigt skattefritt och kvotfritt system som ger dem tillträde till rika världsmarknader.
Med andra ord driver vi ett proportionalitetssystem: proportionalitet gentemot det som vi förväntar oss att utvecklingsländerna ska bidra med och den ansträngning som vi förväntar oss att de gör när det gäller att slutföra dessa förhandlingar, och också proportionalitet när det gäller det som vi ger och hur vi ska stödja och underbygga deras utveckling.
De länder som har störst behov och har minst att erbjuda är helt riktigt de som är, och kommer att förbli, vår prioritet i dessa förhandlingar.
Det är viktigt att betona detta eftersom jag, till skillnad från vissa av dem som har talat, är starkt övertygad om att ett bra Dohaavtal kan leda till utveckling och till rättvisare handel, hur vi hanterar speciell och särskiljande behandling av utvecklingsländer, hur vi tillåter utrymme för åtaganden gentemot utvecklingsländer för att skydda och tillåta utvecklingen av nyetablerad industri, hur vi tillåter längre genomförandeperioder för utvecklingsländer så att de kan förbereda sig för förändring och i synnerhet hur vi beviljar särskilt tillträde för de minst utvecklade länderna och uppmärksammar deras kapacitetsbehov.
Vi ska fortsätta att vidhålla denna standard, som man skulle förvänta sig av oss, genom hela förhandlingsförfarandet.
Det som är viktigt är att inte bara ha tillträde för utvecklingsländer till marknader i den utvecklade världen, utan också mycket större tillträde för utvecklingsländerna till marknader i andra utvecklingsländer.
Det som är viktigt är syd-syd-handeln, särskilt med tanke på det utvidgade tull- och kvotfria tillträde som vi inom EU redan ger utvecklingsländerna och i synnerhet AVS-länderna, vilket resulterar i att 75 procent av jordbruksexporten från Afrika anländer till EU, liksom 45 procent av exporten från Latinamerika.
Faktum är att vi är det mest öppna och mest rättvisa handelsblocket i världen.
Låt oss komma ihåg detta, samtidigt som vi också påminner oss själva om det som vi kan förbättra i framtiden.
De största och första vinsterna för utvecklingsländerna kommer att komma från ökade handelsmöjligheter med andra utvecklingsländer.
Det är därför som vi inte får förlora syd-syd-handeln ur sikte när vi taktfullt och finkänsligt tar itu med frågor om tullsänkningar och den mycket välbehövliga multilateraliseringen av ” Allt utom vapen ”.
Andra som har talat har menat att i stället för att ge alltför lite för och till utvecklingsländer, har ståndpunkten i de europeiska förhandlingarna utgjorts av att ge alldeles för mycket, för tidigt och att visa alltför mycket flexibilitet.
Ja, vi inom EU utformade Doharundan.
Vi bidrog huvudsakligen till att inleda den, och vi har vårdat den genomgående.
Efter Cancún bidrog vi till att få den tillbaka på rätt spår genom ramavtalet 2004, och jag ber inte om ursäkt för att fastställa ett slutdatum i Hongkong om avskaffandet av våra exportsubventioner.
Det var ett åtagande som vi redan hade tagit på oss, naturligtvis under förutsättning att vi når slutet på dessa förhandlingar, och att andra länder agerar på liknade sätt när det gäller att avskaffa delarna i deras exportsubventioner.
Jag ursäktar mig inte alls, och jag är egentligen inte huvudansvarig för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid, även om jag skulle vilja påpeka att jag ännu inte har sett att det uppstått någon enighet till förmån för dess avskaffande.
I händelse av ett tvivelaktigt resultat av Dohaförhandlingarna kommer vi att noggrant behöva granska vad som händer med exportsubventionernas framtid, eftersom detta hänger samman med en annan punkt som har tagits upp i denna debatt – det vill säga huruvida vi kommer att vara mer eller mindre sårbara för rättstvister i Världshandelsorganisationen i mål som tas upp mot oss när det gäller jordbruk, om ett avtal inte nås genom multilaterala förhandlingar.
Om dessa förhandlingar inte lyckas håller jag med om att det sannolikt kommer att ske en ökning i mål som förs upp till Världshandelsorganisationen, särskilt när det gäller jordbruk.
Vi inom EU kan betrakta denna möjlighet med relativt jämnmod.
Vi har reformerat vår gemensamma jordbrukspolitik eftersom det var riktigt att göra så för våra egna syften och behov, liksom för andras behov inom det internationella handelssystemet.
I den mån som vi nu har genomfört denna reform, och kommer fortsätta att genomföra den, är vi skyddade från rättstvister i Världshandelsorganisationen.
Men det är inte alla av Världshandelsorganisationens medlemmar som befinner sig i samma ställning, och jag utesluter sannerligen inte att de stora jordbruksexportörerna – Brasilien och Argentina till exempel – kommer att försöka ta den juridiska vägen om de märker att den politiska och förhandlingsbara vägen är blockerad.
Det finns dock andra som är mer sårbara för detta än vi inom EU.
Innan jag gör en slutlig kommentar om val av tidpunkt, låt mig bara säga detta om själva Världshandelsorganisationen.
Alla – inbegripet Världshandelsorganisationens sittande generaldirektör – håller i varierande grad med om att Världshandelsorganisationen skulle gynnas av viss institutionell och förfarandemässig reform, vilket andra har kommenterat under loppet av denna debatt.
I Sutherlandbetänkandet gavs det några intressanta idéer i detta avseende.
Vi måste emellertid ha detta klart för oss.
Det rådande dödläget i förhandlingarna beror inte på ett institutionellt problem utan på ett politiskt problem, och ingen institutionell förbättring skulle kunna ta oss ur den återvändsgränd som vi nu befinner oss i.
Detta är något som kräver politisk vilja samt en omställning av inställning och politik från vissa av Världshandelsorganisationens medlemmar.
Detta för mig till min sista punkt, som hör samman med inledandet av dessa förhandlingar igen.
Vi måste helt enkelt vänta till dess att kongressvalet i Förenta staterna är över i november innan vi kan överväga idén om ett seriöst återupptagande av förhandlingarna.
Jag kommer att arbeta i detta syfte.
