# ID: svediakorp-gov470921
# author: Peter Mandelson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,840
# sentences: 68
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag delar verkligen det önskemål som uttryckts av ordföranden för utskottet för internationell handel om att denna mycket beklagliga utveckling i förhandlingarna borde vara ett tillfälligt stopp, snarare än ett uppskjutande på obestämd tid.
Jag välkomnar att han och andra parlamentsledamöter ska möta andra parlamentariker från Världshandelsorganisationens medlemsländer för att granska detta ärende.
Ju större förståelse som vi kan få för detta och för vilka problemen är, och ju mer vi lyckas sprida denna kunskap bland aktörerna i de olika WTO-länderna – snarare än att bevara denna kunskap inom en mycket fast sammansvetsad cirkel av förhandlare – desto bättre kommer det att gå för oss.
Jag kommer verkligen att eftersträva detta mål när jag senare denna månad besöker Washington DC för att möta ledande personer i Capitolium.
Förra gången som jag diskuterade utvecklingsagendan från Doha med några av parlamentsledamöterna var i Genève i slutet av juni.
För det första skulle jag vilja påpeka hur mycket jag uppskattade er närvaro där, er nätverksverksamhet och att ni spelade en intressant och praktisk roll bland de förhandlande parterna.
Vi kommer att behöva ert stöd i framtiden i våra ansträngningar att övertyga våra WTO-partner om att återuppta dessa förhandlingar, och jag berömmer i mycket starka ordalag den inställning som ledamöterna i kammaren har intagit.
I slutet av denna vecka kommer jag att resa till Rio de Janeiro på inbjudan av den brasilianska regeringen och utvecklingsländernas G20-grupp.
Detta kommer att bli den första möjligheten att på ministernivå granska det som skedde i Genève i juli, att diskutera våra ståndpunkter och att utvärdera möjligheten för hur och när vi kan gå vidare.
Under de veckor som följde på uppskjutandet har alla sidor uttryckt ett intresse för att se till att rundan blir framgångsrik.
Ingen säger, av första intrycket att döma i alla fall, att de inte längre är intresserade av den, och Doha behöver verkligen denna typ av engagemang.
I alla våra åtgärder och uttalanden måste vi fylla på med förtroende för rundan och processen samt åter hävda multilateralismens förtjänster samt de ekonomiska fördelarna med ett brett och ambitiöst avtal.
Men retoriken måste motsvaras av politiskt ledarskap.
Problemet är en brist på vad man skulle kunna kalla ” realistisk ambition ”.
Alla parter tar med sig sina inrikes restriktioner till dessa förhandlingar.
Detta är kanske oundvikligt, men det är inte och får inte heller bli en ursäkt för misslyckande.
Men även på de svåraste och skenbart mest svårbehandlade förhandlingsområdena går ståndpunkterna när det gäller jordbruk inte isär så mycket.
De står inte så långt ifrån varandra att de blir oförenliga.
Det handlar om att EU ska sänka sina genomsnittliga tullsatser till en nivå som ligger i närheten av det som utvecklingsländernas G20 begär.
EU tillkännagav i Genève att man var villig att förhandla om detta som en del av ett balanserat paket – om även andra är beredda att gå framåt och visa samma typ av flexibilitet som vi själva visar.
Om vi ska kunna gå i den riktning som jag har angivit att vi kan, så skulle detta under de rätta omständigheterna innebära en betydande förändring från vårt ursprungliga erbjudande om en 39-procentig genomsnittlig sänkning av tullsatserna för jordbruk, vilket redan är mycket högre än de sänkningar som godtogs i Uruguayrundan.
Detta skulle bli de snabbaste tullsänkningarna för jordbruk som någonsin godtagits i en multilateral handelsförhandling.
Ingen skulle kunna beskriva detta som ” Doha light ”.
Till detta kan fogas de sänkningar av subventioner som härrör från EU: s reform, vilka skulle få EU-producenter att starkt dra sig tillbaka från viktiga globala exportmarknader som till exempel mjölk och fjäderfä, och EU: s spannmålsmarknad skulle minska, eftersom efterfrågan på djurfoder faller.
Om man lägger ihop allt är det detsamma som ett stort nytt marknadstillträdespaket för konkurrenskraftiga jordbruksexportörer som exempelvis Förenta staterna, Australien och andra medlemmar av Cairnsgruppen.
Det skulle eventuellt kunna leda till nedskärningar av det europeiska jordbruket med upp till 20 miljarder US-dollar per år.
Att, som vissa har gjort, avfärda detta som obetydligt är antingen en brutal förhandlingsställning eller ett misslyckande när det gäller att göra de nödvändiga beräkningarna.
Som motprestation för dessa nedskärningar förväntar sig EU att Förenta staterna på motsvarande sätt minskar de jordbrukssubventioner som snedvrider handeln, något som utvecklingsvärlden nu rätteligen anser vara villkoret och katalysatorn för ett slutligt Dohaavtal.
Förenta staterna har föreslagit betydande nedskärningar av de handelssnedvridande subventioner som kallas ” gula lådan ” från 19,1 miljarder US-dollar ned till 7,6 miljarder US-dollar.
Detta låter bra, och ska också välkomnas.
Men Förenta staterna har också föreslagit en ökning av vad som ska vara tillåtet att använda i andra bidragskategorier som snedvrider handeln, medan de förkastar idén om att direkt reformera dessa bidragsprogram för att se till att de inte längre snedvrider handeln.
Om man lägger ihop de tre typerna av föreslagna subventioner som snedvrider handeln som Förenta staterna vill behålla, kommer man i själva verket fram till ett potentiellt nytt tak på 22,7 miljarder US-dollar, vilket är mer än det som Förenta staterna för närvarande betalar.
Vid slutet av genomförandeperioden för Doha skulle med andra ord Förenta staternas handelssnedvridande utbetalningar till jordbrukare faktiskt kunna öka till följd av det som Förenta staterna lade fram i sitt erbjudande i oktober förra året.
Det är förståeligt att Förenta staternas handelspartner har funnit detta oacceptabelt, särskilt med tanke på de kraftiga minskningar som Förenta staterna kräver från andra, både när det gäller bidrag och tullavgifter.
Helt riktigt insisterar utvecklingsländerna på en effektiv sänkning av Förenta staternas subventioner, och EU stöder detta.
Såvida det inte sker en ändring i Förenta staternas inställning kommer avancerade utvecklingsländer som Brasilien och Indien inte att vara beredda att erbjuda större tillträde till sina marknader för industrivaror och tjänster, och detta är stötestenen i det eventuella avtal som vi försöker sluta.
Det kommer att bli svårt att nå detta avtal.
Jag förringar inte de svårigheter som kommer att uppstå i de kommande förhandlingarna med de avancerade utvecklingsländerna när det gäller tullar för handel med industrivaror.
Det råder dock ett dödläge i förhandlingarna om jordbruk, vilka bara utgör en bråkdel av utvecklingsländernas handel och likaså för de utvecklade länderna, som gör att vi inom ramen för Dohaförhandlingarna inte kan ta itu med industriprodukter och tjänster, där den största delen av de potentiella ekonomiska vinsterna från denna runda ligger.
Det enda sättet för oss att fullborda Doha är om alla berörda parter anstränger sig för att få till stånd ett objektivt resultat på förhandlingsområden.
Detta omfattar inte bara tullavgifter på jordbruk och jordbruksprodukter, utan också industriprodukter, tjänster och regler.
Alla sidor borde inse att en realistisk ambition och ett uppnåeligt resultat, långt ifrån att vara ett ” Doha light ”, faktiskt skulle skapa djupgående strukturella förändringar i jordbrukspolitiken och ge nya handelsflöden av varor och tjänster i en storleksordning som inte har förekommit i någon tidigare handelsrunda.
Det finns med andra ord redan otroligt mycket på bordet, som Pascal Lamy upprepade gånger har påpekat.
Det som går förlorat på grund av ett fortsatt dödläge – låt oss vara tydliga med detta – går i första hand förlorat för utvecklingsländerna.
Det är de som förlorar nya handelsmöjligheter.
Vad som är ännu viktigare är de riskerar att förlora till följd av en försvagning av det multilaterala handelssystemet.
Vi på EU-sidan kommer att försöka göra allt som står i vår makt, oavsett scenario, för de svagare och mer sårbara utvecklingsländerna, utan att försöka splittra medlemskapet i Världshandelsorganisationen.
Vi kommer i synnerhet att försöka hålla våra löften när det gäller handelsrelaterat bistånd, och vi kommer att fortsätta med våra insatser.
Vissa kommer att fråga sig hur det kommer sig att uppskjutande av utvecklingsagendan från Doha kommer att påverka vår allmänna ståndpunkt i handelspolitiken.
Svaret är att vårt engagemang i Doha kommer att förbli av största vikt.
Inget kan ersätta Världshandelsorganisationen.
För det första grundas den på jämlikhet och rättsstatsprincipen, snarare än på ren och skär makt.
För det andra kan vissa fördelar bara uppnås i ett multilateralt sammanhang, såsom nya bestämmelser för jordbruks- eller fiskesubventioner, ett nytt avtal om underlättande av handel, nya regler för antidumpningsredskap samt bättre och tydligare regler när det gäller regionala handelsavtal.
Detta är exempel på områden där det inte hjälper med några som helst bilaterala avtal för att komma i närheten av att uppnå den slags förbättring och förstärkning av handelsregler och av handelssystemet som vi söker nå.
För det tredje är detta den enda förhandlingsform där mindre utvecklingsländer kan ge kraft åt sin kollektiva politiska vikt.
Slutligen är systemet för tvistlösning i sig en av hörnstenarna i Världshandelsorganisationens system och ett unikt inslag inom internationell rätt.
Det råder inget tvivel om att ett urholkande av förtroendet i det multilaterala systemet som helhet på lång sikt också skulle påverka detta system för tvistlösning negativt.
Bilaterala och regionala avtal är därför inte ett alternativ till multilaterala förhandlingar, utan snarare ett tillägg och ett komplement som hjälper till att få till stånd en minskning av tariffära och icke-tariffära handelshinder på djupet, liksom att fastställa regler på områden där Världshandelsorganisationens medlemmar har beslutat – åtminstone för tillfället – att inte förhandla kollektivt inom ramen för det multilaterala systemet, oavsett om det handlar om konkurrensregler, offentliga upphandlingar eller den arbetsmarknadsmässiga dimensionen.
Vi har åtskilliga förhandlingar i detta sammanhang framför oss.
Vissa pågår redan, medan andra kommer att inledas när förhållandena så tillåter.
Mercosur, Gulfstaternas samarbetsråd och Centralamerika återfinns i den första gruppen, och vi undersöker också Ukraina, Indien, Korea och Asean-länderna som tänkbara partner för nya initiativ.
Låt mig avsluta genom att säga att jag och kommissionen förblir starkt engagerade när det gäller att nå ett framgångsrikt resultat i den multilaterala rundan, och att jag vill samarbeta nära med er i parlamentet för att nå detta mål.
Detta förblir min prioritet.
Kommissionen kommer också att lägga fram två meddelanden inom kort – ett i oktober om yttre aspekter på vår konkurrenskraft inom EU och ett om handelsförbindelserna med Kina.
Med dessa kommer vi att tackla andra nyckelfrågor i vår framtida handelspolitik.
Jag är ivrig att diskutera båda dessa meddelanden med er under de kommande veckorna, och ser fram emot att göra det.
Jag anser att vi borde fortsätta att samarbeta i framtiden som en grupp på samma sätt som vi tidigare har gjort – för EU: s skull, men också för att gynna den globala ekonomin och i synnerhet för de mest behövande utvecklingsländerna.
