# ID: svediakorp-gov470917
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,975
# sentences: 134
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag tänkte först inte svara de talare som uttryckte vissa tvivel om min neutralitet när det gäller problemen i Kongo.
Jag kommer emellertid att svara, eftersom kommentarerna ibland har varit mycket överdrivna.
Herr Pflüger!
Er uppfattning om lagen är, så att säga, alltför förhastad.
I vissa icke-demokratiska länder träffar vi fortfarande på dessa slags föreställningar.
Jag trodde att vi åtminstone gick säkra för sådana uppfattningar i Europa, och särskilt i ett så hedervärt parlament som detta, som faktiskt är en väktare för demokratiska värderingar såsom rätten till försvar, respekt för korrekt information och objektivitet som baseras på omfattande argument.
Jag ska vara mycket tydlig när det gäller det som har sagts.
Herr Pflüger!
Samtliga uttalanden om mitt intresse för Kongo som jag har gjort i veckor, månader och till och med år tycks ha undgått er – och utan tvekan är det därför som ni och flera andra inte har försökt att fördjupa er förståelse för frågan.
Jag har aldrig tagit ställning för vare sig den ena eller den andra kandidaten.
Jag har fortfarande en mycket regelbunden telefonkontakt med president Joseph Kabila precis som jag har med vicepresidenten Jean-Pierre Bemba.
Under händelserna den 20, 21 och 22 augusti ingrep jag personligen för att lugna ner människor, och det tror jag att general Philippe Morillon känner till.
Jag kan därför bekräfta att jag står i personlig kontakt med båda kandidaterna.
Jag kan exempelvis berätta att president Kabila förebrår oss för att vi inte har reagerat tillräckligt när kandidater under valkampanjen använde argument baserade på etnisk tillhörighet eller ” att vara kongoles ” och gjorde främlingsfientliga uttalanden.
Jag måste också säga att vissa kandidaters strategi, som omfattade ett fördömande av ” den främmande kandidaten ” – detta ingår tyvärr i vissa personers taktik – uppenbarligen har imponerat på världssamfundet så till den grad att det inte har reagerat på det som bevisligen innebär att den kongolesiska valdebatten förvärras, med argument som bygger på att ” vara kongoles ” eller att den ena eller den andra kandidaten hör hemma i Kongo.
Jag nämner allt detta för att jag helt och fullt avvisar de anklagelser om partiskhet som vissa personer har framfört mot mig.
Jag skulle kunna visa er över tio intervjuer som jag har gett till europeiska eller kongolesiska tidningar där jag uttrycker min fullständiga neutralitet.
Jag har klandrat president Kabila lika mycket som jag har klandrat vicepresident Bemba och andra kandidater på vallistan.
Frank Vanhecke hade den intellektuella ärligheten att vara mer noggrann i sina kommentarer.
För flera månader sedan tillbringade jag en hel eftermiddag i Etienne Tshisekedis hus och krävde att hans anhängare skulle registrera sig och jag bad honom också att utnyttja sin rättighet att ställa upp som kandidat eftersom jag ansåg, och fortfarande anser, att Etienne Tshisekedi är en erfaren man som känner till Kongo väl, en man med ett program som borde ha fått komma fram för att förbättra den politiska debatten.
Herr Pflüger!
Med hänsyn till det jag just har sagt, är det lite obetänksamt att anklaga mig för att vara partisk bara för att jag en dag under en sändning besvarade frågan ” vad representerar en kandidat som Kabila? ” med orden ” Kongos hopp ”.
Om jag hade fått frågan ” vad representerar en kandidat som Bemba? ” skulle jag också ha svarat ” Kongos hopp ” eftersom alla som deltar i valet representerar sitt lands hopp, och i detta fall främst på grund av att det var första gången som ett val hölls.
Jag anser därför att ert tunnelseende är särskilt överdrivet.
Ni anklagar mig till exempel för att skydda belgiska ekonomiska intressen – och om vi hade varit i det belgiska parlamentet skulle jag ha reagerat omedelbart genom att hänvisa till arbetsordningen för att kunna bemöta personliga kommentarer.
Vilka belgiska ekonomiska intressen?
Ett av de allvarliga problemen i Kongo är bristen på intresse från utländska investerare.
Det är tillräckligt legitimt för alla länder och för alla företag att anse att de har rätt att söka ekonomiskt eller kommersiellt samarbete med vilket annat land som helst, under förutsättning att de ser till att naturresurserna respekteras, att de hindrar dessa resurser från att plundras – det är vad utländska makter har gjort under mycket lång tid och vad inhemska krafter fortfarande gör i dag – och på villkor att man respekterar grundläggande ekonomisk etik, en faktor som tyvärr eller lyckligtvis, måste beaktas i den öppna värld som vi känner till.
Jag undrar därför nu: vilka ekonomiska intressen?
De ekonomiska intressen jag i dag möter i Kongo är kinesiska, indiska, israeliska eller amerikanska.
Det är inte någon förebråelse eller kritik, men jag ser få, mycket få, europeiska ekonomiska intressen, Tobias Pflüger.
Sanningen har rättigheter och jag måste säga att jag hoppas att europeiska företag kommer att investera i ett land som Kongo.
Landet behöver sådana investeringar.
Ni hänvisade till ett belgiskt företag som har utvecklats inom kopparsektorn.
Jag antar att ni tänker på det företag som ägs av George Forrest.
Jag nämner detta eftersom det påpekades att en av mina söner var gift med George Forrests dotter, att de ledde Forrests företag och att jag därför hade kopplingar till honom.
Jag har bara träffat George Forrest tre gånger under några sekunder, och då befann jag mig tillsammans med en belgisk parlamentsdelegation.
George Forrest skapar 630 arbetstillfällen genom sitt företag.
Han bygger sjukhus och skolor: ett helt socialt system utvecklas här.
Jag försvarar inte George Forrest personligen.
Jag vet inte om han är ärlig eller ej, jag bara observerar.
Vad jag däremot vet är att en belgisk journalist genomförde en undersökning om honom och att han blev en av Forrests anhängare helt enkelt därför att han skapar arbetstillfällen.
Av de 630 personer som är anställda i hans företag är 600 kongoleser.
Jag försvarar inte George Forrest, jag känner honom inte väl, jag har träffat honom tre gånger och endast i några sekunder.
Jag har därför fått nog av detta slags angrepp som – det måste sägas – gränsar till det otäcka och som jag inte kan låta passera.
Jag kan försäkra er om en sak: jag är fullständigt opartisk, jag har kontakter med alla i Kongo och jag är stolt över att definitivt vara en av de första – långt före 1999, när jag fortfarande var oppositionsledare i mitt land – som försökte mobilisera världssamfundet för att äntligen börja intressera sig för Kongo.
Varför?
Helt enkelt för att Centralafrika, som någon sa här i kammaren, har haft närmare 4 miljoner offer på tio år.
Den siffran kan inte jämföras med andra konflikter i världen.
Det är anledningen till att jag alltid har ansett att det är min plikt som politiker att engagera mig i Kongo.
Det stämmer, Tobias Pflüger.
Det andra skälet till att jag är så engagerad i Kongo är att jag är belgare och att jag därför på sätt och vis känner mig inspirerad av ett slags historiskt minne.
Som belgare handlade det inte så mycket om att jag kände mig ansvarig utan snarare att jag kände att jag stod i skuld till Kongos folk.
Det är därför sant att jag känner en särskilt anknytning till Kongos folk, tveklöst eftersom jag bär på detta minne av ett visst kollektivt dåligt samvete och för att jag fortfarande har en gammalmodig moralisk uppfattning; nämligen att läsa om mitt lands och mitt folks historia på ett intellektuellt ärligt sätt.
Det är anledningen till att jag som utrikesminister besökte Rwanda för att be om ursäkt.
Det är något som andra fortfarande inte har gjort och jag beklagar det.
Det är skälet till att jag, till exempel när det gällde det politiska mordet på Patrice Lumumba, bad om ursäkt i mitt lands namn till Lumumbas familj.
Men för den skull behöver jag inte någon lektion i etik och ni kan undersöka mitt agerande så mycket ni vill.
Samma människor som påstod att jag var partisk har också påstått att jag äger en diamantgruva i Kongo, att jag har köpt en villa vid floden – det handlar kort sagt om spridning av skvaller.
Den enda ursäkten för en sådan överdriven reaktion – och det motsvarar inte min definition av intellektuell ärlighet – är att jag tror att ni inte känner till Kongo så väl.
Kanske har ni varit i Kongo, kanske inte, jag vet inte, men i vilket fall som helst har ni en bild av Kongo som delvis är förvrängd av vissa parters överdrifter där man använder ett gammalt argument i kampanjen.
Det finns populism även i Kongo, den finns överallt, den finns till och med i våra länder.
Ibland förekommer den till och med här i parlamentet och jag beklagar detta.
Detta är vad jag menade med neutralitet; att höra en kör av människor upprepa att kommissionen inte är neutral är ytterst tröttsamt.
När det gäller anklagelsen ” ni har inte varit neutrala ” vill jag svara ” vi har varit fullständigt neutrala ”.
Joseph Kabila är irriterad på mig för att vi inte kritiserade överdrifterna i debatten om att ” vara kongoles ”.
Jean-Pierre Bemba är irriterad på mig för att jag i min egenskap av utrikesminister och som kommissionsledamot skulle träffa president Kabila.
När jag reser till Kongo, vem vill ni att jag ska tala med om inte statsöverhuvudet?
Det var naturligtvis nödvändigt för mig att träffa Joseph Kabila.
Om det finns något som bevisar min neutralitet är det emellertid att jag inte en enda gång har varit i Kongo utan att träffa Joseph Kabila och de fyra vicepresidenter som omger presidenten.
Jag har drivit min känsla för neutraliteten ännu längre.
Jag har systematiskt sökt kontakt med Etienne Tshisekedi.
Någon nämnde kvinnorna.
Jag har träffat företrädare från hela det civila samhället, jag har träffat alla.
Det stämmer att jag sannolikt har ett ganska stort informationsnätverk i Kongo, och jag är stolt över att jag har kunnat spela en, om än blygsam, roll i övergångsprocessen.
I detta sammanhang hyste människor agg mot mig eftersom jag stödde övergångsprocessen till slutet, men det fanns ingen annan lösning än att stödja processen.
Etienne Tshisekedi och UDPS som kritiserade övergångsprocessen hade undertecknat Pretoriaöverenskommelsen, de hade undertecknat avtalet som stöttade övergångsprocessen.
Efteråt fick jag ett intryck av att det här partiet väljer en politik som bara förvärrar saker och ting, att den hade beslutat att övergången inte skulle lyckas så att ett alternativ behövdes, och att detta var det bästa sättet att vinna makt.
Personligen kan jag ingenting göra.
Jag anser inte jag kan klandras för att partiet drog sig ur en process som jag hade stött och som den hade undertecknat.
Jag hoppades bara att alla aktiva politiska krafter skulle delta i valet.
Tyvärr blev det inte så, vilket jag beklagar.
Det här kapitlet är nu avslutat.
Om jag verkligen kände att jag måste avgå skulle jag inte vänta på att någon bad mig.
Kanske är jag lite gammaldags i det hänseendet.
Jag tror fortfarande på politiskt ansvar, men denna ansvarskänsla bör fungera i båda riktningarna: den bör påverka den person som är ansvarig och den person som visar på hur detta ansvar har utövats.
Om man kritiserar det sätt som någon har utövat politiskt ansvar på bör kritiken bygga på fakta.
Man kan inte bara säga vad som helst.
Jag är beredd att argumentera om detta länge och jag kan inte acceptera de anklagelser som framförts mot mig.
De påverkar mig djupt eftersom den grundläggande avsikten bakom mitt politiska åtagande i flera år nu just har varit att försöka hjälpa detta fantastiska land att komma ur fattigdomen och kaoset, ett land som världssamfundet – det måste sägas – har visat en fullständig likgiltighet, för att inte säga förakt, inför.
När det gäller armén har jag noterat det som har sagts med stort intresse och jag instämmer självklart i det mesta som har sagts i de olika anförandena.
Jag håller med Ana Maria Gomes när hon säger att reformen av armén kommer att bli en mycket viktig punkt.
Halva reformen har i stort sett redan genomförts.
Jag skulle bara vilja påpeka att det var nödvändigt att minska den aktuella armén, eller snarare sammanslagningen av olika trupper och miliser som uppgick till cirka 330 000 soldater – jag vet inte om ni kan tänka er det – ned till 100 000 man, och även ta hänsyn till att demobiliserings- och återintegreringsprocessen till exempel lockade personer att utge sig för att vara soldater för att utnyttja denna process.
Att minska en sådan armé är därför mycket lättare sagt än gjort.
Det är enkelt att tala om men svårt att uppnå, och det krävs viss tid för att genomföra denna process på ett korrekt sätt.
Jag hoppas att världssamfundet kommer att fortsätta sina åtaganden för att hjälpa Kongo och för att reformera armén.
Detsamma gäller polisen.
Avsevärda framsteg har dessutom redan uppnåtts.
Herr Schröder!
Jag håller med om nästan allt som ni har sagt och jag vill också tacka er för era balanserade kommentarer om ovannämnda ämne.
Men när ni säger att vi inte bör diskutera Kongo för tillfället anser jag personligen att vi bör göra det.
Jag tror att den andra omgången kan lyckas om världssamfundet entydigt säger till båda kandidaterna att de inte har rätt att sabotera den andra omgången eftersom detta skulle innebära en skymf mot det kongolesiska folkets passion för demokrati.
Kongolesernas inställning, detta folks entusiasm över det historiska mötet med demokratin, har varit vackert att se och har varit den allra bästa lönen för EU: s alla insatser.
Jag anser att vi måste tala om detta.
Vi måste fortsätta att upprepa att den andra omgången inte får misslyckas, och att vem som än förlorar måste respektera resultatet.
Vem som än blir slagen kommer också att ha sin funktion att fylla, och vinnaren måste ta hänsyn till detta.
Det är min personliga övertygelse.
Kanske någon återigen kommer att förebrå mig för att jag överskrider gränserna för strikt neutralitet, men min personliga övertygelse är att vem som än vinner måste vara klok nog att inte agera som om den andra kandidaten inte räknades eller som om han inte stod för någonting.
Det är det synsätt som vinnaren måste ha för att kunna återupprätta Kongo.
Det är min djupa övertygelse, och oppositionsledaren kommer också att få spela den rollen.
Utan att smickra skulle jag vilja gratulera general Philippe Morillon för hans sätt att genomföra valobservationsuppdraget fram till nu.
Jag anser att han förtjänar ett ordentligt erkännande.
Han har genomfört sitt uppdrag under extremt svåra förhållanden.
Med sin avsevärda erfarenhet har han lyckats se saker i rätt sammanhang när det har varit nödvändigt att inte vara politiskt absolutistisk, när det har gällt att agera strikt och strängt, och i vilket fall som helst när det gällde att fortsätta och aldrig avvika från kursen.
Jag vill uppriktigt tacka och gratulera honom.
Fru Albert!
Ni har ställt följande fråga till mig av mycket goda skäl: ” Vad planerar ni att göra? ”
Som jag minns det var detta huvudpunkten i ert anförande.
Det verkliga svaret bygger på det vi redan har diskuterat här i kammaren.
Jag anser att vi nu mer än någonsin måste föreslå och uppmuntra projekt för att främja gott styrelseskick i Kongo.
Ni nämnde till exempel ett korrekt och lämpligt utnyttjande av naturresurserna.
Vi vet alla att Kongo faktiskt är ett mycket rikt land.
Det är kreditvärdigt, som man säger, det är ett land som skulle kunna garantera välstånd och välbefinnande för sin befolkning.
Kongo har allt.
För det första har landet sitt folk och mycket stora mänskliga resurser.
Det som enligt min uppfattning behövs är en verklig stat, en stat i en styrelsemässig bemärkelse, med fungerande domstolar och administration, med människor som får betalt och som får sin lön och med ett fungerande utbildningssystem och hälsovårdssystem.
Jag har talat med båda kandidaterna och jag har sagt till dem: i stället för att diskutera hur kongolesiska ni är och alla dessa underordnade frågor som egentligen bara gäller era egna personliga intressen, skulle det kanske vara mer värt att berätta för kongoleserna hur ni planerar att ge dem bättre tillgång till utbildning, rättvisa, hälsovård, administration, kultur och infrastruktur, och även hur ni exempelvis ska genomföra en början till ett socialförsäkringssystem med hjälp av världssamfundet.
Det är den verkliga debatten.
Jag tror att det jag just har sagt ligger mycket nära den slutsats jag ville föreslå.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag ber om ursäkt för att jag förlorat kontrollen över tiden.
Jag ansåg att det var viktigt att klargöra ett antal punkter och redogöra för mina förhoppningar inför den andra omgången av detta val.
