# ID: svediakorp-gov470606
# author: Fernando Fernández Martín, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 389
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill tacka Marie-Arlette Carlotti för det utmärkta samarbetet mellan oss när vi förhandlade om de ändringsförslag som kommer att göra det möjligt för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att stödja detta betänkande.
Men trots att vi länge har talat om denna fråga – kommissionsledamoten har påmint oss om alla de gånger vi behandlat den – har hittills mycket lite uppnåtts.
Detta är ett tydligt exempel på den handlingsförlamning som vi lider av och illustrerar den rådande situationen inom europeisk politik i förhållande till ett av våra allra allvarligaste problem.
Rådet har inte kunnat komma fram till en gemensam ståndpunkt, och det verkar inte som om det kommer att göra det.
I stället antar varje medlemsstat unilaterala åtgärder som ofta är oförenliga, och ber sedan rådet om hjälp, som om rådet inte hade något att göra med dem.
Kommissionen säger – liksom den kommissionsledamot som är här i dag sa för två veckor sedan i Wien – att den gör vad den kan, men att detta är medlemsstaternas ansvar, och den har helt rätt.
Dessutom saknar den för närvarande en operativ och tillräcklig budget eftersom vi nu arbetar med förlängningen av en budget som löpte ut för nästan ett år sedan.
Under tiden korsar tusentals olagliga immigranter våra gränser och i vissa länder händer detta varje dag.
Det råder inget tvivel om att vi kan göra många saker, så som det visas i Marie-Arlette Carlottis betänkande.
De pengar som skickas av immigranter tredubblar — inte fördubblar, så som det har sagts — den totala mängden av officiellt utvecklingsbistånd i hela världen, men dessa investeringar utgör inte en ekonomiskt produktiv inkomst i ursprungsländerna.
Cotonouavtalet tillämpas i de flesta fall mycket lite och ibland inte alls.
Artikel 42 i EU-fördraget skulle medge att åtgärder för att bekämpa människohandel antas.
Efter tre år talade kommissionen för två veckor sedan i Wien också om för oss att den analyserar frågan och att den kommer att lägga fram förslag i framtiden.
Jag skulle kunna fortsätta att ge exempel, men dessa torde räcka.
Jag anser att det är dags att handla och att spara avsiktsförklaringar för senare tillfällen och mindre viktiga frågor.
