# ID: svediakorp-gov470601
# author: Marie-Arlette Carlotti (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 975
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Det finns 175 miljoner migranter i världen och den siffran har nästan tredubblats under de senaste 40 åren.
Detta är inte någon ny företeelse, men den har blivit särskilt utbredd i samband med globaliseringen och framförallt gör den att vi ställs inför mänskliga dramer.
Varje dag driver fattigdom och förtvivlan dussintals afrikaner till Medelhavets norra stränder eller till Kanarieöarna, och den enda reaktionen från Europas stater är att öka kontrollerna och patrullerna som tvingar de människor som försöker komma hit att ta ännu fler risker.
Men denna migrationspolitik från unionens sida bygger på en illusion!
Illusionen att vi kan göra våra gränser ogenomträngliga, en illusion som härrör från en i grunden defensiv och säkerhetsinriktad strategi och som innebär att hela ansvaret läggs på staterna i syd.
Till och med på EU – Afrika-konferensen i Rabat, som äger rum den 10 juli, kommer frågan också att behandlas utifrån synvinkeln upprätthållande och gränskontroll, och vi kommer fortfarande inte att höra Afrikas röst.
Denna ensidiga och självupptagna strategi återspeglas nu i de argument som förs fram och i de politiska åtgärder för ” vald immigration ” som är så i ropet i Europa. ” Vald ” immigration för länderna i nord, men snarare ” genomliden ” av länderna i syd, och från och med nu måste därför en annan strategi följas i Europa.
Det är helt och hållet i den andan som jag har utarbetat mitt betänkande.
Det är i linje med dessa principer som jag vill föreslå en ny strategi, nya instrument, och att göra migration till ett incitament för utveckling.
Först och främst måste vi använda de existerande verktygen på ett bättre sätt, men framförallt måste vi stå fast vid våra åtaganden på området utvecklingsbistånd, och som vi vet kommer det inledande skedet av utveckling att innebära en ökning av migrationen snarare än en nedgång.
Att öka biståndet är naturligtvis inte i sig en lösning.
Det är en nödvändig förutsättning, men det är inte nog i sig.
Jag vill att vi därefter ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt Aeneas-programmet i syfte att helt omorientera det mot utvecklingsaspekten, och även det program som kommer att avlösa det år 2007, men det är långt dit!
För närvarande används det programmet framförallt för åtgärder som syftar till att skydda gränserna för länderna i nord.
Under 2005, till exempel, avsåg endast sju av de trettionio finansierade projekten länder i syd.
Dessutom anser jag att vi, om vi ska inrätta ett finansiellt instrument, bör skapa en fond för att garantera att mikroprojekten i de fattiga länderna blir bestående.
Europeiska unionen måste också agera på de platser där migranterna finns, på de platser där migrationen börjar.
Det är lätt att inrikta sig på de viktigaste invandringsregionerna – det är oftast de fattigaste regionerna – och att finansiera upprättandet av infrastrukturer där genom riktat budgetstöd: dricksvatten, elektricitet, vägar, hälsocentraler och skolor i syfte att förhindra att medellösa befolkningsgrupper ger sig av.
Det är också lätt att lokalisera migrationscentrum.
Vi känner till dem: det är stater eller stora städer med moderna transport- och kommunikationsmedel och som är platser både för mottagande och avresa mot de stora migrationsrutterna, från Sahel mot länderna i nord till exempel.
När de väl har lokaliserats kommer vi att kunna genomföra fler åtgärder där än vad vi gör idag, för att stödja befolkningarna – särskilt de mest utsatta, som är kvinnorna och barnen – och hjälpa dem att uppnå självständighet på andra sätt än genom rörlighet.
Ett program för information om dessa områden som riktar sig till migranter skulle också kunna inrättas.
Jag anser att Europa också måste se till den potential som invandrargrupper i de rika länderna utgör i fråga om vad de kan göra för utvecklingen i sina ursprungsländer.
Jag anser att detta är en lovande väg som erbjuder möjligheter att göra invandrare till främjare av utveckling för solidaritet och ömsesidig hjälp.
Detta är vad som är känt som gemensam utveckling.
I detta sammanhang måste vi gynna överföringen av medel till ursprungsländerna, göra dem öppnare, mindre kostsamma och överväga en ny finansiell produkt som skulle kunna ta formen av en ” sparplan för utveckling ”.
Unionen, men särskilt dess medlemsstater, måste anta innovativa politiska åtgärder så som att stå för löneskillnaden för vissa invandrare som vill återvända till sina ursprungsländer, eller system med dubbla tjänster för forskare eller läkare inom ramen för institutionella partnerskap mellan forskningsinstitut, universitet och sjukhus.
Vi måste också uppmuntra cirkulär migration för att göra det möjligt för invandrare att åka fram och tillbaka, naturligtvis i samarbete med ursprungsländerna, och trygga överföringen av sociala förmåner.
Jag anser att detta slags åtgärder kommer att göra det möjligt att ersätta den nuvarande kompetensflykten med en kompetenscirkulation.
Vi är väl medvetna om att för många länder i syd innebär migration att de bäst utbildade och mest företagsamma medborgarna ger sig av.
Detta får dramatiska följder för de fattiga länderna eftersom denna företeelse ofta inverkar på viktiga sektorer som hälsovård och utbildning.
Ur denna synvinkel är jag glad över att kommissionen lägger fram förslag som syftar till att ta itu med dessa utmaningar.
Men vad jag skulle vilja se oftare är att Europa helt ändrar sitt tänkesätt och att det nya tänkesättet försvaras.
Vi har ett gynnsamt tillfälle eftersom FN i september för första gången kommer att behandla frågan om migration och utveckling.
Jag vill tacka de ledamöter som har gett mig sitt stöd för att utarbeta detta betänkande.
