# ID: svediakorp-gov470598
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,236
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det är alltid lite pinsamt att säga att man håller med föregående talare.
Men precis som ni håller jag med om det mesta som precis har sagts.
Trots detta, och för att vara helt objektiv, tänker jag komma med några kommentarer.
Det har påpekats att vi kan hitta de medel som behövs för att lösa detta viktiga problem om vi bara vill.
Detta är en viktig fråga för mig.
Karin Scheele uttryckte det på ett bra sätt: det handlar om politisk vilja.
För egen del kan jag bara kämpa med argument och tal.
Jag kan givetvis inte tvinga medlemsstaterna och de internationella givarna att bli generösare.
Jag blev djupt chockad och förvånad över de små åtagandena i London.
Om jag minns rätt sattes målet till 7 miljarder US-dollar, och vi fick ihop knappt 3,7 miljarder US-dollar.
Detta är klart lägre än det ursprungliga målet.
Vi måste därför fortsätta våra ansträngningar.
För det andra håller jag givetvis med John Bowis som förespråkar mer forskning på området.
Det är uppenbart att mer forskning i slutändan kommer att göra det lättare för oss att snabbare utrota denna fruktansvärda sjukdom.
Fru Van Lancker!
När det gäller att fastställa procenttalen skulle jag, även om jag i stora drag håller med er, vilja betona att vi inte själva fastställer dessa.
De fastställs av våra partnerländer.
Anslagsprincipen gäller, och vi kan bara uppmana våra partner att gå med på att avsätta en del av det utvecklingsstöd som vi ger till en sektor som den som diskuteras i kväll.
Jag stöder er helt när ni säger sex procent, men det är inte enbart upp till oss att bestämma.
När det gäller det utvecklingsbistånd som är avsatt för millennieutvecklingsmålen tror jag verkligen att det inom ramen för det nya programmet – som vi arbetar på och för vilket vi behöver era bidrag – kommer att avsättas mer än 50 procent till millenniemålen.
Jag är övertygad om – och jag har faktiskt blivit besatt av detta – att det konstigt nog är svårt att hitta personer som delar uppfattningen att många av utvecklingsländernas problem är kopplade till statens oförmåga, statens bristande förmåga att tillhandahålla sociala eller demokratiska tjänster, lika tillgång till utbildning för flickor, tillgång till hälsovård, tillgång till rättsväsendet samt tillgång till förvaltningen.
Allt detta är ofta ofullständigt, och ibland saknas det helt och hållet.
När vi ger staten i fråga de medel som krävs för att rent allmänt öka statens förmåga att tillhandahålla tjänster är det mycket lätt att förstå att dessa pengar även bidrar till att uppfylla millenniemålen.
När det gäller er kommentar om att bibehålla vårt bidrag till den globala fonden tänker vi absolut bibehålla detta bidrag.
Jag vill också säga att vissa EU-medlemsstater föregick med gott exempel i London och bidrog med stora summor.
Det är våra icke-europeiska partner som har varit lite långsamma i denna fråga.
Jag håller med er om att vi måste ge mer stöd till de länder som gör särskilda insatser, även om aids tyvärr inte stoppar vid gränserna.
Vi måste därför se till att utbetalningarna av stödet blir avhängigt av vilket resultat dessa länder visar upp.
Det är precis vad vi gör.
Ni vet dessutom att i den tionde europeiska utvecklingsfonden ingår en särskild delbetalning som just är avsedd att stödja särskilda behov i en betydande kvantitet i relation till den summa som ursprungligen planerades, beroende på styrelseformerna, på det resultat som visas upp men även beroende på exempelvis de investeringar som partnerländer har gjort för att bekämpa aids.
Fru Hall!
Ni tar upp lokala icke-statliga organisationer som anser att de inte har behandlats korrekt av kommissionen.
Om ni tänker på specifika icke-statliga organisationer med specifika projekt, skulle jag vilja höra mer om dessa.
Hur som helst konstaterar jag att kommissionens politik har varit att sprida krediterna mellan alla sorters projekt som var för sig, och på mikrolokal nivå, utan tvekan är viktiga.
För att kunna hantera problemet i dess helhet ansåg vi i vilket fall som helst att det var viktigare för det internationella samfundet att ha en riktigt konsekvent gemensam strategi, baserad på en fast metod.
Kommissionens politik har varit att försöka hantera betalningarna till den globala fonden på så sätt att det eventuellt skulle finnas ett ” tänkande huvud ” som kunde skapa en global strategi.
Hur som helst, om ett enskilt projekt är bra, varför inte finansiera det.
Jag är emellertid övertygad om att om vi spred ut oss mellan alla möjliga projekt skulle vi inte vara så framgångsrika.
Detta är det val som kommissionen har gjort.
Det hindrar mig emellertid inte från att vara öppen för diskussion – jag är inte trångsynt.
Om vissa människor anser att vi bör ha fler små projekt är jag, även om dessa är bra, skeptisk till hur effektiv denna strategi är på lång sikt.
När det kommer till att hantera storskaliga problem som det problem som vi talar om i kväll är jag personligen för ett mycket mer systematiskt förfarande.
Om man sprider sina resurser bland många små projekt tappar man bort det systematiska globala synsättet och man blir ineffektivare.
Det anser jag är oroväckande.
Men om ni känner till de icke-statliga organisationer som har lämnat in dessa ansökningar, var snäll och visa dem för mig för jag vill inte verka godtycklig.
Dessutom är det inte jag som bestämmer – administrationen lämnar över sina slutsatser till mig, och jag kan tyvärr inte studera varje enskild ansökan.
Om vissa personer anser att deras ansökningar har behandlats orättvist är jag villig att titta på detta.
Avslutningsvis vet ni att jag, inom ramen för ett brett europeisk samförstånd, förespråkar ett gemensamt program där bidragen från europeiska givare, medlemsstaterna och kommissionen smälter samman.
Om vi verkligen kunde lyckas med detta gemensamma programinitiativ, det vill säga tillsammans komma överens om gemensamma mål och besluta hur arbetet ska fördelas mellan oss, anser jag att vi skulle bli mycket effektivare, särskilt i kampen mot den fruktansvärda sjukdomen aids.
Detta synsätt skulle bli mer konsekvent, och då skulle vi kanske få tillgång till en riktig EU-strategi, vilket vi tyvärr måste erkänna inte är fallet i dag.
I dag är vi givare, vi investerar pengar i den globala fonden, vi finansierar denna fond, men vi har inte vår egen strategi för att bekämpa aids, förutom, som jag påpekade tidigare, vår plan att attackera på flera fronter samtidigt: ojämlikhet mellan könen, flickors utbildning, vård, tillgång till hälsovård, alla de problem som staten ombeds att lösa.
Frånsett detta har vi inte lagt upp någon egentlig strategi för att bekämpa aids.
Vi måste erkänna att det vi sysslar med är externa finansiella operationer.
Om vi hade ett gemensamt program kanske vi därför skulle kunna genomföra en mera raffinerad strategi med ett mer direkt engagemang som tar hänsyn till de särskilda aspekterna – och till och med de lokala aspekterna – av detta problem.
