# ID: svediakorp-gov470566
# author: Hélène Flautre, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 419
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman! ministerkonferensen mellan EU och Afrika om migration och utveckling, en konferens som Marocko, Frankrike och Spanien tog initiativ till efter de tragiska händelserna i Ceuta och Melilla.
En tragedi avlöser en annan.
Enligt vissa rapporter tros 3 000 människor ha dött de senaste månaderna när de har försökt att nå Kanarieöarna.
Debatten inriktas emellertid inte på skyldigheten att skydda människorna utan än en gång på kontroll, stängningen – rent av militariseringen – av gränserna.
Detta sker trots att alla rapporter visar att de flesta befolkningsrörelser sker mot länderna på södra halvklotet, och inte mot de på norra halvklotet, och antalet asylsökande i Europa har halverats de senaste 15 åren.
EU och medlemsstaterna får ett allt större inflytande över utvecklingsbiståndet.
Senast förra veckan hade en tidning i Senegal en rubrik som meddelade att ” Europa stänger våra gränser ”.
Denna strategi riskerar dubbelt så mänga människors liv – de vars enda hopp om överlevnad är att lämna sitt land, och de som tvingas ta allt större risker för att komma in i Europa.
Fri rörlighet, och synnerhet friheten att lämna sitt land, har fastställts i internationella konventioner.
Man kan tydligt se det absurda i denna politik när vi vet att de inkomster som invandrarna skickar tillbaka till sina hemländer uppgår till dubbelt så mycket som det officiella utvecklingsbiståndet.
I stället för att garantera respekten för invandrares och asylsökandes grundläggande rättigheter, nämligen rätten till tillgång till asylförfaranden, principen om ” non-refoulement ” eller rätten till privatliv och familjeliv, ökar EU antalet strategier som syftar till att lägga detta ansvar på tredjeländer.
Ännu värre är att medlemsstaterna inte tvekar att bryta mot sina egna skyldigheter, exempelvis genom att hänvisa till återtagandeavtal och genom att skicka tillbaka människor till länder där deras säkerhet inte kan garanteras.
Projektet för att skapa så kallade regionala skyddsområden i länder som Vitryssland ligger också i linje med denna tankegång.
Avslutningsvis spelar medlemsstaterna en aktiv roll för att göra fängslandet av invandrare och asylsökande till vardagsmat.
Medlemsstaterna går så långt som till att finansiera bevakade flyktingläger i tredjeländer som Libyen och Mauretanien.
EU måste genast se över sin politik och lyssna till de civila samhällena i länderna söder om Sahara, Nordafrika och Europa.
En stor andel av dessa samhällsmedborgare samlades i Rabat förra veckan, och de antog rekommendationer som förtjänar att uppmärksammas.
