# ID: svediakorp-gov470561
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,186
# sentences: 95
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Betänkandena och frågorna har gett mig många idéer, och jag skulle vilja tacka de två föredragandena och alla författare till de övriga dokument som vi har debatterat i dag.
I mitt anförande kommer jag att försöka att definiera riktlinjerna för de åtgärder som kommissionen förbereder.
Detta gör jag eftersom Europeiska rådet, som alla ledamöter känner till, så sent som för bara sex eller sju månader sedan starkt tvivlade på att den stora utmaning som en övergripande hantering av migrationsströmmarna innebär hade en europeisk snarare än en nationell dimension.
Den viktigaste politiska upplysningen, vilken har nämnts flera gånger men som ibland glöms bort, är att mellan november och december förra året uppträdde Europeiska rådet äntligen enat.
Inspirerade av Thessaloniki 2003 erkände Europeiska rådet att invandring kräver ett övergripande synsätt, vilket endast kan ske på EU-nivå.
Detta är ett viktigt politiskt framsteg, och i dag har vi ombetts att genomföra denna handlingsplan.
Handlingsplanen innehåller en rad initiativ som ni redan känner till.
Det rör sig om de förslag som kommissionen har lagt fram de senaste månaderna, och de utgör delvis föremålet för de betänkanden och frågor som har tagits upp.
En av de viktigaste delarna i åtgärder på EU-nivå är exempelvis principen om solidaritet mellan EU: s medlemsstater.
Denna princip innebär flera saker.
För det första innebär den att medlemsstaterna åtar sig att ge varandra ömsesidigt stöd om en av dem utsätts för ett extra starkt migrationstryck.
Solidaritetsprincipens andra aspekt är det som tas upp i Patrick Gauberts betänkande, som jag är mycket förtjust i.
Detta betänkande baseras på ett förslag som jag lade fram 2005 när jag blev medveten om behovet av att tillhandahålla en starkare grund för utbyte av förhandsinformation från varje medlemsstat som helt legitimt ville anta invandringsinitiativ, om dessa initiativ påverkade de övriga medlemsstaterna.
Införandet av en samrådsmekanism är ett annat sätt att tillämpa solidaritetsprincipen.
Vi får inte glömma att allt som händer inom en stats gränser påverkar andra stater.
Därför införs en mekanism för ömsesidigt samråd och kommunikation.
Jag godtar alla de förslag som läggs fram i Patrick Gauberts betänkande, inklusive de kompletterande förslagen om exempelvis en permanent politisk dialog på ministernivå.
Det föreslås även en årlig rapport, som kommissionen skulle vara mer än villig att lämna till parlamentet varje år, om hur denna mekanism fungerar.
En av talarna före mig sa att det måste finnas ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna för att denna mekanism ska fungera.
Om det saknas ömsesidigt förtroende kan vi skriva ned regler, men de kommer bara att finnas på papper.
Vi måste därför utöva politiska påtryckningar på medlemsstaterna och förklara för dem att om de inte kommunicerar eller utbyter information med de andra staterna i en anda av sann europeisk solidaritet kanske saker och ting går bra en första gång men sedan inte fungerar alls, som vi säger i Italien.
Det är därför bra för alla med total öppenhet hela tiden.
Patrick Gauberts betänkande präglas av denna anda, och detta är något som jag instämmer i.
Vad är de gemensamma riktlinjerna för en europeisk invandringspolitik?
För det första, en utmaning som är såväl global som europeisk.
För det andra, och det är den mest innovativa aspekten, en roll för EU som egen aktör på den internationella scenen, exempelvis och i synnerhet i angränsande geografiska områden.
Jag avser framför allt Afrika, Medelhavsområdet och våra nära grannar i öster.
Detta är de tre huvudsakliga geografiska områden där EU måste vidta konkreta politiska åtgärder som en egen aktör med gemensamma åsikter.
Vad måste göras inom ramen för denna politiska utmaning?
Först och främst måste vi alla ta itu med de grundläggande orsakerna till invandring på EU-nivå.
Jean Lambert påpekade precis med rätta att vi måste omvandla invandring som beror på hopplöshet till invandring som ett resultat av de val som görs av människor som av fri vilja väljer att resa till EU för att bosätta sig och arbeta här, men som inte tvingas att fly på grund av fattigdom eller brist på dricksvatten i sitt hemland eller på grund av att deras miljö har förstörts.
Så vad bör vi göra?
Koncentrera EU: s utvecklingsbiståndspolitik på strategier för att komma till rätta med bristen på lokal utveckling.
Vi kan exempelvis organisera interventioner som fokuserar på invandrarnas ursprungsländer för att uppmuntra investeringar och omstrukturering av jordbrukssystemet eller miljön, som ofta är förstörd och skadad.
Vi planerar för närvarande finansieringsprojekt tillsammans med Världsbanken för att använda de pengar som regelbundet skickas tillbaka av invandrare och investera dessa pengar i invandrarnas hemländer, men naturligtvis bara om de själva vill detta.
Så vad hindrar oss?
Ofta har invandrare ingen bankkredit, och därför skulle vi vilja uppmuntra kredittjänster som är mer villiga att investera i exempelvis små och medelstora företag i ursprungsländerna.
Just nu håller vi på att ta fram så kallade mikrokreditprojekt för att just uppmuntra bildandet av sådana investeringsmöjligheter i ursprungsländerna.
Detta arbete kommer att utvecklas på en global politisk nivå, med bidrag från EU, som jag verkligen hoppas kommer att uppträda enat vid det FN-möte i september som brukar kallas FN: s dialog på hög nivå om internationell migration och utveckling.
Detta möte kommer att äga rum vid sidan om FN: s generalförsamling och ta upp relationen mellan invandring och ursprungsländernas utveckling.
Före sommaruppehållet kommer EU kommer att lägga fram ett strategidokument, på grundval av ett förslag som jag kommer att överlämna till kommissionen om några dagar.
Detta kommer att vara Europeiska kommissionens bidrag till denna debatt, som jag anser är det viktigaste tema som vi måste ta itu med.
Det andra temat är den kamp mot människohandel som Ewa Klamt tog upp.
Ni är alla medvetna om att människohandel nu är en av de viktigaste inkomstkällorna för den helt skrupelfria organiserade brottsligheten.
Vi har nu bra information om handelsvägarna, varifrån människohandlarna kommer och till och med det pris som varje desperat person betalar för sin transport, utan garantier för att komma fram till sin destination med livet i behåll.
I genomsnitt begär människohandlarna enorma summor av dessa desperata människor, mellan 1 500 och 2 500 US-dollar per person, utan att ens garantera en säker ankomst på andra sidan Medelhavet.
Helt klart måste kampen mot människohandel gå hand i hand med skyddandet av människohandelns offer, och därför bör vi vidta åtgärder till förmån för sårbara offer, invandrarkvinnor och barn som fallit offer för människohandlare.
I samband med detta måste vi dessutom överväga införandet av en återvandringspolitik som en EU-åtgärd för de som inte kan stanna i EU på grund av att de saknar rätt dokument.
Jag anser att vi bör organisera återvandring, sätta standarder – i samarbete med FN: s organ – med respekt för individerna, inte bara för deras rättigheter utan även för deras värdighet.
De måste återsändas på ett sätt som fullt ut uppfyller de standarder som anges i internationella konventioner.
I samband med detta arbetar vi på återtagandeavtal.
Just nu hanterar vi stora utmaningar.
Så snart som möjligt ska vi skriva under återtagandeavtal med först Marocko och sedan Algeriet.
Dessa avtal ingås återigen på EU-nivå och är inte bilaterala avtal mellan två stater, allt för att stärka EU: s politiska dimension.
Det tredje temat är laglig invandring, som jag ser som en möjlighet och inte alls som ett hot.
När det gäller laglig invandring måste vi givetvis uppfylla nationella bestämmelser.
Ni behöver exempelvis bara komma ihåg att till och med i det konstitutionsfördrag som vi undertecknade i Rom specificerade vi att antalet invandrare som varje land kunde ta emot skulle avgöras på nationell nivå.
Trots detta anser jag emellertid att gemensamma regler behövs för att ta emot lagliga invandrare, och jag håller helt och hållet med den person som sa att vi inte bara ska efterfråga eller anställa högt kvalificerade invandrararbetstagare eftersom detta skulle orsaka en kompetensflykt som förmodligen skulle skada ursprungsländerna.
Vår avsikt är i stället att uppmuntra människor att flytta runt eftersom det är tydligt att, som någon påpekade, många invandrare vill återvända till sitt ursprungsland, sitt fädernesland, och vi måste hjälpa dem att förverkliga detta.
I EU behövs det emellertid säsongsarbetare och jordbruksarbetare, arbetstagare i många sektorer som inte är högt specialiserade, men som är användbara.
Om vi därför bara begränsar oss till ingenjörer, doktorer eller forskare skulle detta utarma ursprungsländerna.
Det fjärde temat är integration.
Stavros Lambrinidis vet hur mycket jag uppskattar hans arbete, och speciellt detta betänkande, eftersom integration hittills inte har ansetts vara det som det faktiskt är: en faktor som inte kan särskiljas från migrationspolitiken.
Låt mig säga att det vore oansvarigt att välkomna invandrare utan att integrera dem eftersom vi på så sätt skulle öka deras frustration och deras känsla av utanförskap.
Det är just på detta område som våra förslag koncentreras på nyckelsektorer, på medborgerliga fri- och rättigheter, på boende, utbildning och arbete, som givetvis måste vara lagligt arbete och inte olagligt.
Vi har föreslagit, och vi håller på att genomföra, ett permanent europeiskt integrationsforum, och lokala myndigheter kommer att få betydande inflytande över detta.
Hur länge har vi inte glömt bort borgmästare, regionala regeringar och samhällsorganisationer?
Och på tal om integration, vi får inte begränsa oss till medlemsstaternas huvudstäder.
Det europeiska integrationsforumet kommer att ta upp just denna aspekt, och jag hoppas att parlamentet kommer att stödja forumet genom att godkänna den europeiska integrationsfonden.
Detta ersätter inte nationell politik, men det bidrar till att göra den effektivare.
Det femte temat är olaglig invandring.
Jag är i färd med att lansera ett initiativ som kommissionen ska godkänna den 19 juli om vissa riktlinjer i samband med olaglig invandring.
För det första anser jag att vi bör främja en ordentlig utbildnings- och kommunikationsstrategi i ursprungsländerna.
När de anländer till Europa känner de förhoppningsfulla invandrarna inte till reglerna, de talar inte språket, de känner inte till vilka möjligheter till sysselsättning det finns och de känner inte till EU-ländernas lagar, vilka de emellertid måste följa.
Så varför inte ta upp ett av mina förslag om yrkesutbildningskurser och språkkurser i ursprungsländerna?
EU skulle kunna gynna och till och med vara med och finansiera detta så att människor förbereds inför laglig och nödvändig invandring.
Om vi vill komma till rätta med olaglig invandring måste vi absolut se till att det svarta arbetet upphör.
Svart arbete innebär utnyttjande och leder dessutom till ännu mer olaglig invandring.
Det sjätte temat är brådskande åtgärder för att skydda och ge konkret stöd till de medlemsstater som har de största problemen.
Kanarieöuppdraget har godkänts.
Tretton medlemsstater har enats om att delta och kommer att ställa fartyg och flygplan till förfogande för att patrullera Atlantkusten på andra sidan Kanarieöarna.
Ett andra EU-uppdrag kommer sedan att ge stöd till Malta och patrullera Medelhavet.
Jag måste betona att detta är de första åtgärder som samordnas av Europeiska gränsförvaltningsbyrån, det vill säga av EU.
Det handlar inte om åtgärder som genomförs av de enskilda medlemsstaterna tillsammans, utan åtgärder som samordnas av ett EU-organ.
Det handlar om viktiga patrulleringsåtgärder, men åtgärderna är mer än så.
Det handlar om åtgärder för att rädda människoliv till sjöss, för den humanitära aspekten av denna fruktansvärda tragedi är att varje vecka drunknar människor i Medelhavet, i havet utanför mitt land, utan att vi ens klarar av att bärga kropparna.
Även dessa åtgärder är helt nödvändiga.
Det sjunde temat är slutligen bistånd till invandrarnas ursprungsländer och transitländer.
Vi måste ge konkret stöd, arbeta tillsammans med dem, och om jag får säga det själv, i en anda som ersätter den vanliga tonen i internationella förbindelser, i verkligt partnerskap.
Jag ska snart bege mig till konferensen i Rabat, som kommer att äga rum på måndag och tisdag nästa vecka i Marocko.
Vid denna konferens kommer de afrikanska länderna och EU att för första gången mötas för att utveckla en gemensam handlingsplan.
Jag anser att vi därefter måste skapa ett instrument för konstant övervakning av de initiativ som vi kommer att anta om några dagar.
Sedan kommer det att krävas ett andra möte, denna gång under ledning av Afrikanska unionen.
Jag tror att vi i framtiden kommer att få se Afrikanska unionen och Europeiska unionen genomföra ett strategiskt program, och jag tror att detta verkligen kan göra en skillnad.
