# ID: svediakorp-gov470558
# author: Manuel Medina Ortega (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 635
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
På PSE-gruppens vägnar kommer jag att redogöra för den fråga som har ingetts av Martin Schulz och Martine Roure.
Denna fråga kompletterar Patrick Gauberts och Stavros Lambrinidis betänkanden om invandring.
Jag anser att dessa två betänkanden utgör ett viktigt bidrag till att lösa invandringsproblemet.
Den viktigaste frågan är att det bör finnas en övergripande invandringspolitik.
Hittills har vi bara haft ett lapptäcke av olika politiska åtgärder.
Låt oss hoppas att vi på grundval av resolutionerna från det senaste toppmötet i Bryssel kan skapa en övergripande politik.
En övergripande invandringspolitik måste emellertid börja med ursprungsländerna.
Vad gör vi i EU egentligen för att förhindra invandring från att vara den enda inkomstkällan för invandrarna i många av dessa länder?
Det är det första vi måste fundera över.
Med tanke på att det inte går att lösa utvecklingsländernas problem på kort sikt, vilka åtgärder vidtar vi för att skydda våra yttre gränser?
I detta ingår givetvis laglig invandring – som har fastställts i Haagprogrammet sedan december 2005 – så att de medborgare som vill komma till EU för att arbeta kan göra detta på ett lagligt sätt.
Precis som just påpekades i samband med betänkandena måste vi för det tredje tänka på att för närvarande – när det saknas invandringspolitik på EU-nivå – måste varje land bära sina egna kostnader och stå för allt arbete i samband med denna politik.
Det finns för närvarande en rad gränsländer, inte bara i södra Europa utan även i Centraleuropa, som dignar under en allt för stor börda när det gäller att ge humanitär hjälp till dessa invandrare.
Hittills har vi haft minimala resurser.
I år har vi uppenbarligen bara 5,7 miljoner euro.
Låt oss hoppas att vi kommer att ha mer resurser från och med den 1 januari 2007, när budgetplanen har antagits.
Dessutom måste vi komma ihåg att invandrarna inte är några utomjordingar.
De är inte robotar eller maskiner utan människor som måste leva i ett samhälle, som har familj och känslomässiga behov som måste uppfyllas.
Framför allt kan EU inte tolerera att det finns två klassers medborgare.
De som – för att använda en term från en gren av den franska extremhögern – är, det vill säga av europeiskt ursprung, och de som inte är det.
Vi har nyligen sett att detta ger upphov till en rad sociala problem som är väldigt svåra att lösa.
Vi måste integrera invandrarna i våra samhällen.
De får inte lämnas utanför samhällenas mittfåra.
En invandrare, eller barn och barnbarn till en invandrare, har rätt att leva som människor, på samma villkor som alla andra EU-medborgare.
Vi måste också inse att vi kan påverka invandringsströmmen.
I varje invandrares hjärta finns en längtan efter att återvända till sitt hemland.
Vad gör vi för att se till att invandrare har möjlighet att behålla sina band med sina hemländer, så att de kan återvända till hemländerna utan att behöva genomgå de fruktansvärda illegala invandringsprocedurerna, så att deras vistelse utanför hemländerna enbart betraktas som en övergångsperiod, så att de när de återvänder kan berika sina hemländers samhällsliv?
I vissa EU-länder, exempelvis Spanien, Italien, Portugal och Grekland, är detta just vad som skedde under en tid när en vistelse utomlands endast sågs som ett steg på vägen mot att återvända till hemlandet och stärka hemlandets ekonomi.
Jag hoppas att kommissionsledamot Franco Frattini hjälper oss i denna fråga – vi har en stor uppgift framför oss – och att EU: s institutioner, kommissionen, rådet och parlamentet, kan genomföra den invandringspolitik som är så viktig just nu.
