# ID: svediakorp-gov470545
# author: Richard Corbett (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,545
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag misstänker att det är en sammansvärjning inom parlamentet som gjort att denna debatt har planerats till precis denna stund, för detta förväntades vara den tidpunkt som England skulle spela mot Frankrike.
Joseph Daul och jag, som har varit delaktiga i dessa förhandlingar, har känt oss som offer för denna sammansvärjning.
Men som vi vet så gick England inte vidare, så det kanske inte har lika stor betydelse nu – i alla fall inte för mig.
Vi har, tekniskt sett, två betänkanden framför oss av procedurskäl, men de rör ett enda paket: förslaget om ändring av rådets beslut från 1999 om kommittéförfarandet och de gemensamma förklaringarna som, eftersom de utgör ett slags interinstitutionellt avtal, är föremål för ett enskilt betänkande.
De är ett övergripande paket, och de representerar tillsammans ett enormt steg framåt för parlamentet – en betydelsefull omvandling av kommittésystemet.
Mina väljare hemma i Yorkshire skulle ha frågat mig vad ett kommittéförfarande är.
Det är inte precis ett ämne som de talar om dagarna i ända på pubar och klubbar i Yorkshire.
Varje lagstiftande församling har ett system för delegerande av befogenheter till det verkställande organet.
Inom nationella parlament är detta vanligtvis en lagstiftning där regeringen tilldelas befogenhet att vidta ytterligare åtgärder: [förordning] i Förenade kungariket, [kunglig förordning] i Belgien, dekret i diverse andra länder.
Systemen varierar något, men det är ganska vanligt att tilldela befogenheter till det verkställande organet, inte minst när det gäller att hantera tekniska detaljer och komplexa frågor, när de allmänna principerna väl har fastställts i huvudlagstiftningen.
Vad som är ovanligt med vårt system i Europeiska unionen är att vi, när vi tilldelar kommissionen den här sortens befogenheter, tvingar den att agera i samverkan med en kommitté av nationella tjänstemän.
Dessa kommittéer har ofta befogenhet att hindra kommissionen och återförvisa frågan till rådet.
Vi har alltid ansett att detta är förkastligt: för det första för att det bara är kommittéer av nationella tjänstemän och inte parlamentet som har rätt att granska kommissionen och återförvisa frågor, och för det andra för att frågor bara återförvisas till en del av den lagstiftande myndigheten – rådet – också när den grundläggande rättsakten har antagits genom medbeslutandeförfarande.
Vi anser också att systemet är i stort behov av större insyn och att det är komplext i och med det stora antal kommittéer som ger upphov till termen kommittéförfarande.
Endast en expert kan granska och förstå det.
Det har gjorts vissa mindre eftergifter under årens lopp.
Nu får vi alla dokument som skickas till ett kommittéförfarande.
Vi har sedan 1999 haft viss möjlighet att uttrycka invändningar inom en viss tidsperiod, om vi anser att en åtgärd går bortom de befogenheter som har tilldelats.
Hittills har emellertid våra huvudsakliga invändningar inte hörsammats.
I och med detta avtal sker en omvandling av situationen: hädanefter kommer parlamentet att kunna säga nej till alla genomförandeåtgärder av kvasilagstiftande natur som antas genom kommittésystemet, och om vi säger nej kan åtgärden inte antas.
Kommissionen måste endera lägga fram ett nytt förslag eller en ny lagstiftning inom ramen för medbeslutandeförfarandet.
Detta är ett stort framsteg för parlamentet – och inte bara för parlamentet – i fråga om ansvarsskyldighet och öppenhet inom hela gemenskapssystemet.
Det är anledningen till att detta avtal är så viktigt.
Det har likväl förekommit några frågor som vi varit missnöjda med och om vilka vi varit tvungna att förhandla för att garantera att vår ställning kunnat säkras fullt ut.
Det finns exempelvis i detta avtal en hänvisning till Lamfalussyförfarandet.
Genom att ta upp det, i fråga om kommissionen, uppvärderar vi faktiskt detta förfarande från ett yttrande i parlamentet av kommissionens ordförande och ett brev från den behöriga kommissionsledamoten till den behöriga utskottsordföranden till en förklaring av hela institutionen.
Vi har alltså uppvärderat de relevanta delarna av Lamfalussyförfarandet.
Detta är också viktigt.
Vi är nöjda med tidsfristerna: det är ett stort framsteg att tre månader kan utökas till fyra, i synnerhet – som kommissionsledamot Margot Wallström påpekade – som klockan börjar ticka så fort vi fått texten på alla språk.
Det kommer att ge oss tillräckligt med tid att överväga dessa angelägenheter.
En annan fråga som varit på tapeten är tidsfristklausulerna.
Med detta avtal tror jag inte att parlamentet normalt kommer att behöva använda tidsfristklausuler.
Vi använde dem förut, för att vi för alltid förlorade de befogenheter vi tilldelade kommissionen.
Eftersom vi inte hade någon större kontroll över hur de tillämpades var det naturligt att vi ville använda oss av tidsfristklausuler för att vid behov bekräfta kontrollen.
Men i och med detta avtal kan vi säga nej till sådana genomförandeåtgärder som vi ogillar, till och med till varenda en av dem, om det handlar om kvasilagstiftande åtgärder.
Därför har vi ingen användning för tidsfristklausuler.
Detta återspeglas i avtalet – genom att vi erkänner att principerna för god lagstiftning innebär att befogenheter bör delegeras utan tidsfristklausuler, utan tidsbegränsning.
Men principen att lagstiftaren, om så behövs, bör kunna fastställa en tidsfristklausul – det är en befogenhet som tillfaller oss inom ramen för fördraget – erkänns på så sätt att det står väldigt tydligt i avtalet ” utan att det påverkar de lagstiftande myndigheternas befogenheter ”.
Vi har, som det står i avtalet, rätt till detta, men jag tror inte att vi kommer att behöva använda oss av den rätten, förutom kanske i sådana undantagsfall som vi inte kan förutsäga för närvarande.
Vi erkände detta i god tro som en del av förhandlingarna, eftersom de andra institutionerna kände starkt för det, men också, enligt min uppfattning, för att vi insåg att vi från parlamentets sida inte behöver det.
I och med detta avtal bör vi kunna förhålla oss mer avslappnat till delegerandet av frågor till kommissionen, eftersom vi kommer att ha denna kontroll efteråt.
I gemenskapen föreligger den löjliga situationen i vilken vi ibland har två eller tre behandlingar i fråga om ämnen som exempelvis bredden på traktordäck, som i vilken nationell kontext som helst skulle ha tilldelats regeringen – detta för att vi har varit motvilliga att delegera.
I och med garantin att vi kan kontrollera det vi delegerar finns det ingen anledning för oss att inte delegera mycket mer och oftare.
Det är ytterligare en anledning till att välkomna detta avtal.
Det är därför min grupp och vårt utskott, utskottet för konstitutionella frågor, avvisade det ändringsförslag som kommissionsledamoten hänvisade till.
Det är bara ett skäl – parlamentet återbekräftar inte den resolution som det hänvisar till – men jag ser inget behov av någon hänvisning.
Min grupp – och jag tror att detta även gäller andra grupper – kanske röstar emot detta ändringsförslag om det verkligen bekräftas av den grupp som lade fram det.
Jag kommer strax att lyssna med intresse till andra talare.
Det är en fråga som återstår: anpassningen av den befintliga lagstiftningen.
Kommissionsledamot Wallström hänvisade till det paket med 25 åtgärder som kommer att anpassas omedelbart, med ett förslag till årsslutet.
Utöver detta har kommissionen åtagit sig att genomföra en undersökning av all befintlig lagstiftning för att se vad som behöver anpassas, och man kommer att lägga fram ett förslag.
Men rådet har inte åtagit sig att agera inom en viss tidsram, så vi måste från parlamentets sida följa detta mycket noggrant.
Vi befinner oss i en vapenvila.
Jag vill inte bryta den, men vi måste verkligen se till att rådet tittar seriöst på detta inom den nödvändiga tidsramen.
Detta är kanske inte det absoluta slutet på historien, men jag anser likväl att det är ett stort genombrott, ett stort framsteg för parlamentet.
Jag skulle vilja avsluta på samma sätt som kommissionsledamot Wallström inledde, alltså genom att tacka alla som varit inblandade.
Jag vill naturligtvis tacka kommissionen.
Dess ståndpunkt är helt annorlunda än den var för några år sedan, och jag anser att kommissionsledamot Wallström till stor del är att tacka för det.
Kommissionen har intagit en ståndpunkt där man stöder vår ståndpunkt.
Jag tror att våra ståndpunkter var så gott som identiska i de flesta av förhandlingarna.
Jag vill tacka det brittiska och det österrikiska ordförandeskapet: det brittiska ordförandeskapet för att ha inlett återupptagandet av rådets övervägande av denna fråga, och det österrikiska ordförandeskapet för att ha fört det framåt så skickligt.
Jag vill naturligtvis tacka min medförhandlare, Joseph Daul, ordförande för utskottsordförandekonferensen.
Vi deltog i många sammanträden tillsammans under sex månaders tid.
Det gläder mig mycket att jag i kväll kan meddela den fullsatta kammaren – åtminstone de ledamöter som inte ser på fotbollen! – att vi har nått ett mycket betydelsefullt resultat, som jag tror inte bara gagnar parlamentet utan faktiskt hela unionen.
