# ID: svediakorp-gov470346
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 522
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi kräver att korpral Gilad Shalit ska friges och att 9 000 palestinska fångar ska släppas – varav 128 är kvinnor, 300 är ungdomar och 900 kvarhålls utan rättegång.
Den israeliska arméns offensiv mot Gaza och det aldrig förut skådade gripandet av en tredjedel av de palestinska ministrarna, parlamentets talman och många Hamasmedlemmar som är ledamöter av parlamentet har faktiskt ingenting att göra med önskan att befria denna soldat.
Dessa planer fanns långt före hans tillfångatagande.
Olmertregeringen tog detta tillfälle att ta ett avgörande steg mot en etablerad och vid det här laget välkänd strategi.
För det första är tanken att avsätta den palestinska regeringen, även om detta innebär att allt det som återstår av president Mahmoud Abbas palestinska myndighet förstörs samtidigt.
Därefter kommer de, som alltid, att säga att det inte finns någon palestinsk samtalspartner att förhandla med.
Det kommer sedan att vara fritt fram för Israel att ensidigt införa sina gränser.
Omgrupperingen av bosättningarna i tre stora block, som är lättare att försvara, uppdelningen av de palestinska territorierna och annekteringen av nästan halva Västbanken, Jordandalen och östra Jerusalem, och det fortsatta byggandet av skiljemuren: kort sagt, ett fullbordat faktum som ödelägger allt hopp om en palestinsk stat värd namnet.
Till sist kommer det kaos som uppstår inom det palestinska samhället till följd av detta att möjliggöra rättfärdigandet av ett fortsatt användande av våld, i den grundläggande säkerhetens namn.
Denna strategi är inte bara ohygglig för det palestinska folket.
Den kan mycket väl innebära att israelerna själva har en mardrömslik framtid i beredskap.
Hur kan de förvänta sig att de palestinska ledarna ska bli fogliga och befolkningen ska ge sitt samtycke, som genom ett mirakel, efter ett sådant sammanbrott?
Den som sår förtvivlan skördar våld.
Risken finns att det palestinska samhället drar slutsatsen att deras deltagande i demokratispelet inte har gett dem något annat än fler motgångar.
När Europeiska unionen nu ställs inför en sådan utmaning, kommer den att tillåta att de palestinska institutioner, som den har ägnat 12 år åt att hjälpa till att inrätta, förstörs?
Kommer unionen att överge den palestinska presidenten mitt i tumultet, när han tillsammans med regeringschefen just har åstadkommit något som ingen vågade hoppas på, det vill säga en överenskommelse om att erkänna staten Israel och bana väg för en regering av nationell enighet?
Eller kommer EU att ha viljan och modet, som jag inte har märkt från rådets sida – vilket jag beklagar – att sätta sin prägel genom att kräva att Hamasledarna ska friges, genom att återupprätta lämpligt bistånd och aktivt samarbete med den palestinska myndigheten och regeringen, och tydligt klargöra alla staters skyldigheter utan undantag enligt den internationella rätten och Genèvekonventionerna?
Jag anser att det är inom detta område som EU, från och med nu, kommer att riskera en stor del av Europa – Medelhavsprojektets trovärdighet och dess trovärdighet som en global aktör i allmänhet.
