# ID: svediakorp-gov470095
# author: Günther Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,903
# sentences: 90
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Å ena sidan rekordvinster och å andra sidan stängda fabriker och omlokaliseringar.
Numera ställer sig dagligen många människor i EU samma omstridda fråga: när drabbar det mig?
När står mitt jobb på spel?
När blir det min tur?
Enbart vid omvandlingen av Central- och Östeuropa har hela ekonomier kollapsat, och miljontals arbetstillfällen har försvunnit.
Det förstod dock människor, eftersom det var resultatet av kommunismens vanskötsel.
Emellertid finns det många som inte kan förstå vad det är som händer i många branscher i de äldre medlemsstaterna: textil, skor, möbler, hushållsmaskiner, läkemedel och bilar – tillverkningsindustrin har alltid betraktats som säker – börjar nu gå utför.
Väldigt få människor var beredda på den strukturella förändring vi nu upplever.
Därför är det hög tid att hjälpa de många människor som tappat anpassningsförmågan.
Dagens diskussion handlar om mycket mer än en eventuell stängning av en bilfabrik i Portugal.
Den är en diskussion om sysselsättningens framtid i Europa.
Det har också blivit dags att säga några sanningens ord.
För det första har vi gått in i ett nytt konkurrensskede, och de strukturella förändringarna kommer att gå ännu snabbare.
Vi får inte blunda för detta.
Konkurrensen är ett faktum, oavsett vad vi tycker om den.
Det handlar inte heller om huruvida vi kan överleva konkurrensen oskadda.
Vår tids stora sociala fråga är hur många människors framtidsutsikter som kommer att förstöras av denna konkurrens.
Annorlunda uttryckt är vår tids stora sociala fråga framtiden för våra arbetstillfällen.
Det är dags för oss att inse detta.
Den som fortfarande tror att andra frågor kommer före förstår inte dagens värld och dess utmaningar.
Vi behöver mer hållbar, miljömässigt säker tillväxt och vi behöver fler och bättre arbetstillfällen, annars kommer Europas sociala ansikte att bli kallt och cyniskt, vilket skulle vara en skymf mot våra europeiska principer om delat ansvar mellan den enskilde och samhället, om solidaritet, social rättvisa och social sammanhållning.
Nyckelordet för ett europeiskt samhälle som under tjugohundratalet försöker att ge människor nya framtidsutsikter är konkurrenskraft.
Vi är alla väl medvetna om att Fästning Portugal, Fästning Tyskland, Fästning Polen eller Fästning Europa inte är några alternativ i tjugohundratalets öppna värld.
Vi måste ta till oss öppen konkurrens, vi måste fullända den i sökandet efter de bästa lösningarna, den bästa tekniken och de högsta standarderna.
För det andra har vi lanserat en gemensam europeisk politik för tillväxt och sysselsättning.
Denna politik måste nu bedrivas med kraft i EU, på det nationella och det regionala planet, annars kommer vi tid efter annan att med bestörtning se den ena sprickan efter den andra i vår sociala modell, i form av stängda fabriker och forskningslaboratorier som har flyttat utomlands – vilket redan har hänt.
Jag varnar alla för inställningen att vi lätt kan klara av att produktionsanläggningar flyttas ut eftersom vi fortfarande har forskning och utveckling.
När produktionen har försvunnit kommer forskningen och utvecklingen att följa efter.
En politik för tillväxt och sysselsättning måste vara en politik som skapar ett gynnsamt företagsklimat för alla företag.
Det är i näringslivet, i företagen, som arbetstillfällen skapas, och det är också företagen som skär ned på jobben.
Inga påbud från en medlemsstats regering eller från EU som helhet kan förändra detta det minsta.
Vi kan emellertid bedriva en politik som skapar de yttre förutsättningar som gör det möjligt och lockande för företag att bedriva sin verksamhet, expandera, investera och skapa arbetstillfällen i Europa.
Det är det begreppet ” företagsvänlig politik ” står för.
För det tredje är en aktiv näringspolitik som håller kvar industrin i Europa viktigare än någonsin.
Illusionen att industrin nu kan förvisas till museerna är precis lika falsk som illusionen att industrin först och främst är världen främsta förorenare.
Jag råder alla som fortfarande tänker så att tänka om.
De som vill driva ut industrin ur Europa leker med framtiden för de människor som arbetar i industrin, framtiden för de människor som arbetar med industrirelaterade tjänster – sektorer som inte sysselsätter miljontals utan många tiotals miljoner människor – och framtiden för alla små och medelstora företag i hela leverantörskedjan.
Kort sagt sätter de själva Europas framtid på spel.
Vi måste behålla en stark industrisektor i Europa, med företag som agerar på den globala marknaden.
Vi letar inte bara efter europeiska mästare utan vi behöver ledare på världsmarknaden, för våra företag konkurrerar ju i själva verket på en global arena.
Ingen regering kan göra dem framgångsrika, utan framgång beror på företagens egna bemödanden.
Vi kan emellertid backa upp dem helt och hållet.
Det var vad högnivågruppen CARS 21 hade i uppdrag.
Tolv miljoner arbetstillfällen i Europeiska unionen är direkt eller indirekt kopplade till fordonstillverkning.
Vi har talat med alla intressenter om vad som kan och måste göras för att behålla en stark bilindustri i Europa.
Jag hoppas att parlamentet kommer att förstå varför jag, i fråga om framtida standarder för avgasutsläpp, argumenterar mot en politik som innebär att bara köra på och för att utforma förslag som vi kan lägga fram när tiden är mogen, trygga i förvissningen om att våra höga standarder är tekniskt möjliga och att de också kommer att vara överkomliga för de flesta människor.
Mina damer och herrar!
Vi kan redan bygga en bil med noll utsläpp i dag, men ingen som jag känner personligen skulle ha råd med en sådan bil, och jag tror inte att någon här i parlamentet skulle ha råd med den heller.
Vi måste göra vårt för att se till att det förblir möjligt att tillverka och sälja europeiska bilar – inte för bilarnas skull och inte heller för dem som köper och kör dem, utan för de människor som behöver dessa arbetstillfällen.
En annan sak är att en aktiv näringspolitik inte stannar vid den gamla Europeiska unionens gränser, utan också omfattar de nya medlemsstaterna.
Utvidgning är inte den europeiska arbetskraftens förbannelse, eller orsaken till strukturella förändringar.
Sanningen är att det gamla EU har en enorm fördel i 17 av 20 branscher.
Det är bara i tre branscher som de nya medlemsstaterna nu har konkurrensfördelar.
En av dessa är just bilindustrin.
Det kommer dock endast att hjälpa oss när Kina och andra nya industriländer blir mäktigare konkurrenter på bilmarknaden.
När det gäller själva bilindustrin – det var ju den som utlöste den här debatten – vill jag framföra min fasta övertygelse om att vi kommer att behålla vår bilindustri i Europa på lång sikt, och den kommer att vara stark, men den kommer att se ganska annorlunda ut om tio år än den gör i dag.
Det kommer att förekomma samgåenden.
Man behöver bara läsa dagens tidningar för att höra talas om transatlantiska samtal om just detta ämne.
Det vi kan förutse med viss säkerhet är en sammansatt bild – en bild för Västeuropa och en annan för Central- och Östeuropa.
Vi kommer inte längre att få uppleva någon tillväxt för fordonsproduktionen att tala om i Västeuropa.
Det kommer bara att bli en blygsam ökning av efterfrågan.
Produktiviteten kommer sannolikt att stiga snabbare än efterfrågan, och alla som kan någonting om ekonomi vet vad det betyder: det betyder att pressen på arbetstillfällena inom bilproduktionen i de äldre medlemsstaterna kommer att bli ännu större.
Så vitt vi vet har de stora europeiska tillverkarna – och detsamma gäller General Motors – inga planer på att flytta delar av sin produktionskapacitet från Västeuropa.
De kommer emellertid – och detta är den springande punkten – att skapa nya produktionsanläggningar där efterfrågan på deras produkter är störst.
Denna utveckling kan man redan tydligt se i hela den europeiska bilindustrin.
På den positiva sidan ser vi emellertid att inte bara europeiska tillverkare, utan också tillverkare från andra delar av världen återigen börjar koncentrera forsknings- och utvecklingskapacitet till Europa, särskilt till de gamla etableringsorterna.
Inte heller på den punkten är General Motors europeiska verksamhet något undantag.
Mina damer och herrar!
Företagen har ett stort socialt ansvar för Europa och det måste framgå över hela linjen.
Jag kritiserar inte utan vidare alla företagsbeslut om omlokalisering, och det har jag inte heller rätt att göra.
Det skulle för övrigt vara dumt att göra det, eftersom globalisering av produktion och forskning är oundviklig om ett företag ska lyckas i en konkurrensutsatt bransch på lång sikt.
Jag kritiserar emellertid dem som sätter kortsiktiga vinster framför hållbara lösningar.
Jag kritiserar dem som väljer den lättaste utvägen när de är pressade, utan hänsyn till de människor som de ställer på bar backe.
Jag kritiserar dem som betalar ut höga löner till sig själva men som inte är värda ett vitten som ansvariga företagsledare, i och med att de har drivit sitt företag i botten och förslösat de arbetstillfällen det en gång gav.
Jag vill se företag i Europa som ständigt strävar uppåt, som för upp nyskapandet till nya höjder, som kan förändra sin profil och som utbildar sin personal så att den också kan klara nya uppgifter.
Det är naturligtvis vår plikt att hjälpa dem med allt detta.
Trots det måste vi också framhålla gränserna för politiska åtgärder.
Företagsbeslut att stänga eller flytta fabriker är beslut som fattas av företag, och ingen regering och ingen Europeisk union kan överpröva dem, vare sig i fallet Azambuja eller i något annat fall.
Vi har emellertid vissa mycket tydliga regler, och vi måste kraftfullt insistera på att de ska följas.
Ett exempel är den centrala frågan om dialogen mellan företagsledning och arbetstagare.
När en fabrik ska stängas eller flyttas måste denna dialog innehålla följande fråga: vad har företaget gjort för att ge sina överblivna anställda en ny framtid, till exempel i form av utbildning, fortbildning och omskolning?
Härav följer en annan fråga: vad har vi gjort för att hjälpa till?
Vi har också instrumentet för stöd till företag som befinner sig i svårigheter, vilket också användes i fallet Azambuja.
Stöd beviljades 2002.
Med andra ord var det inte någonting helt nytt att fabriken hade svårigheter.
Låt mig dock göra det mycket klart att utbetalningarna av statligt stöd som beviljades i det fallet och som hade formen av investeringsstöd från den portugisiska budgeten beviljades enligt EU-regler, som säger att det mottagande företaget måste stanna kvar på platsen i minst fem år efter det att den stödgrundande investeringen görs.
Portugals regering undersöker för närvarande, på begäran av kommissionen, om anläggningen också fick stöd från EU-fonder.
Om så var fallet är detta ännu en punkt där vi måste insistera på att våra villkor ska uppfyllas strikt, och jag kan lova er att kommissionen kommer att göra det.
Europeiska skattepengar ska användas för att stabilisera fabriker på orter i Europa, inte för att avskeda anställda.
