# ID: svediakorp-gov469959
# author: Talmannen. (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,336
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Den första punkten på föredragningslistan är ett uttalande från mig själv, 70 år efter general Francos statskupp i Spanien den 18 juli 1936.
Som ni vet undertecknade 200 ledamöter en begäran om en muntlig fråga till kommissionen och rådet om att uttryckligen diskutera ett fördömande av Francoregimen på minnesdagen 70 år efter general Francos statskupp.
Talmanskonferensen godkände inte denna begäran och ansåg att det var mer lämpligt att talmannen gjorde ett uttalande och att de olika politiska grupperna då uttryckte sina åsikter om betydelsen av denna dag.
Det är det vi gör nu.
Vi talar om ett datum som ligger långt tillbaks i historien.
70 år har gått sedan den 18 juli 1936.
Det är närapå den förväntade livslängden för den generation spanjorer som deltog i övergången till demokrati, en övergång som ses som en modell, men för att övergången skulle lyckas krävdes delvis att man glömde det som varit och sköt minnet åt sidan.
Minnet kommer nu tillbaka i en återhämtningsprocess som fyller bokhandlarna och även skrivs in i lagen.
Som jag sa till er för två år sedan tillhör jag denna generation – liksom många spanska ledamöter här – och mitt personliga förhållande till det förflutna påverkar oundvikligen mina minnesbilder.
Detta är emellertid ett uttalande på institutionens vägnar, som jag gör som talman för Europaparlamentet,, och det jag säger i dag måste vara ett politiskt agerande som går längre än det personliga.
Att låta vårt förflutna få betydelse för nutiden är en viljehandling som framför allt är knuten till den framtid vi vill bygga, och vi vill inte bara bygga den på det sköra och flyktiga minnet som vi personligen har, utan på historien, som man lär in snarare än minns, och just av det skälet kan delas mellan oss.
Historien lär oss att just den dagen gjorde en del av den spanska armén – endast en del av den – uppror mot Andra republikens regering, som valdes demokratiskt av det spanska folket 1931.
Det satte stopp för stora förhoppningar, eftersom den republiken ville främja demokratin och genomföra nödvändiga och genomgripande reformer: jordbruksreformer, reformer av militären, separation av kyrkan och staten, införande av sociala trygghetssystem, lagar om självbestämmande för regioner, kvinnlig rösträtt, rätt till skilsmässa, och detta i ett djupt patriarkaliskt samhälle.
Dessa reformer blev en referenspunkt för många länder i Europa.
De var en referens till demokrati i Europa, den nya gränsen för demokratin i Europa.
Det var svåra tider för demokratin då, med tanke på att den hade försvunnit i Italien, Grekland, Polen, Ungern och Tyskland.
Statskuppen ledde därför inte bara till ett långt och grymt inbördeskrig i Spanien, utan den satte också punkt för det hopp för Europa som André Malraux hade talat om.
Kriget i Spanien var inte bara ett krig och det rörde inte bara Spanien.
Det var en kamp mellan två stora världsåskådningar.
Ja, Larras Spanien och Machados Spanien, båda dessa sidor av Spanien kom tillbaka, och en av de två sidorna gjorde hjärtat till is i varje spanjor.
Ett krig mellan spanjorer skulle inte ha varat så länge, helt enkelt för att våra egna styrkor inte skulle ha tillåtit det.
Kriget var ett avgörande ögonblick i världshistorien.
Det hade mycket stor betydelse internationellt.
Från 1936 kom de framtida europeiska deltagarna i andra världskriget i direkt eller indirekt konflikt med varandra under det spanska inbördeskriget.
Spanien var den första stora striden i andra världskriget, ett test inför ett kommande krig som skulle ödelägga Europa.
För första gången i historien bombades civilbefolkningen.
Vi kommer alla ihåg Guernica, men det fanns många Guernica i Spanien.
Européer på båda sidor miste livet och man kan se deras namn på kyrkogårdarna i Madrid, Jarama, Belchite, Teruel, Guadalajara, Ebro …, mytomspunna namn, där så många européer ligger begravda.
Deras europeiska vänner fortsatte därefter att strida i hela Europa för att befria det.
För en del var kriget den sista stora saken att kämpa för, för andra var det ett korståg.
Jag kommer ihåg korståget, biskoparna som gjorde fascisthälsningar, generalerna som stod vid kyrkportarna.
Jag kommer också ihåg kyrkogårdar fulla av människor som hade dödats av den ena eller den andra sidan.
Det var ett känslofyllt krig, där 1900-talets ideologier stred mot varandra för första gången: demokrati, fascism och kommunism.
Det var ett religionskrig, men samtidigt var det ett krig mellan klasserna, en revolution som möttes av en reaktion.
Det var en konflikt som skulle fortsätta i Europa och som också fortsatte i Spanien efter det att kriget var slut, för det var inte bara ett krig.
Det kom också en lång och hård efterkrigstid då det inte längre var fråga om att bekämpa fienden, eftersom kriget hade vunnits, utan det handlade snarare om att utradera kriget för att behålla ett system som varade länge och höll Spanien utanför demokratiseringsprocessen och också den återuppbyggnadsprocess som Europa gick igenom till följd av Marshallplanen.
Många av våra kolleger från länderna i öster minns den isolering de fick genomlida som ett resultat av Jaltakonferensen och järnridån som skilde dem från ett fritt, demokratiskt och välmående Europa, och det var så det var.
Men inte lika många minns att det fanns länder i Sydeuropa – Spanien och Portugal – som också var isolerade från denna process och som fick lyda under militärdiktaturer under lång tid.
Jag kommer ihåg att en amerikansk kongressledamot en gång beklagade sig för mig över att européerna inte var tacksamma för de insatser som Förenta staterna hade gjort för att befria Europa.
Jag måste påminna honom om att när det gällde Spanien var det tydligt att några sådana insatser inte hade gjorts, eftersom de glömde att befria oss, eftersom militärregimen var till nytta för dem under det kalla kriget.
I dag vill jag citera Salvador de Madariaga, vars namn finns på en av våra byggnader. ” Före 1936 ”, sa han, ” levde alla spanjorer i Spanien och i frihet.
I dag ”, sa han 1954, ” lever hundratusentals i frihet utanför Spanien och resten lever i Spanien utan frihet ”.
Friheten kom tillbaka 1975.
Vi började att bygga grunderna till ett samhälle grundat på demokrati, frihet och målet att ansluta oss till Europa.
Nya generationer har fört fram nya politiska krav beträffande framtiden och beträffande det förflutna.
De har mött ett krig och en diktatur som har förflyttats en generation bort från dem, och när vi i dag i Spanien talar om moralisk upprättelse för offren är det vi vill diskutera vårt lands och vårt samhälles aktiva minne för att till fullo acceptera vårt förflutna, för att hedra alla döda och för att möta de uppenbara sanningarna och inte glömma de händelser som är obekväma för oss eller låta oss tröstas av osanningar.
Det är smärtsamma sår som har börjat läka i Europa, men som finns kvar i många människors minnen, eftersom det då inte var möjligt att rensa bort dem.
Det är detta som är syftet med den minnesstund vi håller här i Europaparlamentet i dag: att möta det förflutna som finns kvar i en del av Europas minne för att inte upprepa misstagen i det förflutna, för att klarsynt fördöma dem som bär ansvaret för dem, för att hedra offren för dessa människor och för att uttrycka vår erkänsla för alla dem som kämpade för demokrati, som förföljdes och som stödde Spaniens återkomst till Europa, och att se detta som vårt gemensamma arv.
