# ID: svediakorp-gov469813
# author: Wolfgang Schüssel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,765
# sentences: 101
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill kortfattat svara på frågorna.
För det första, frågan om toppmötet med Förenta staterna.
Jag börjar med denna fråga eftersom den har tagits upp av flera talare.
Ni har helt rätt i att vi måste vara mycket uppmärksamma på den transatlantiska dialogen och dess resultat.
Om Förenta staterna och Europeiska unionen arbetar hand i hand i stället för att konfrontera varandra kan vi verkligen få fart på saker och ting.
Vi är säkert alla medvetna om detta.
Trots den berättigade kritiken av amerikanernas beteende – som vi inte får blunda för – är vänskapen och partnerskapet mellan USA och EU framför allt en viktig grund för framtiden.
Jag är djupt övertygad om detta och jag vill uttrycka denna övertygelse här i parlamentet, även om den inte är populär hos alla.
Därför kommer vi att lägga flera viktiga grundstenar på detta toppmöte.
För det första ett avtal där Europeiska unionen och Förenta staterna tar upp striden mot piratkopiering genom mycket specifika, konkreta åtgärder.
Vi vill också samarbeta i energifrågan, vilket är ett område där amerikanerna faktiskt ligger före oss.
När det gäller forskning om förnybara energikällor är amerikanerna långt före oss.
Tillsammans skulle vi kunna få fart på saker och ting, bland annat för att uppfylla Kyotomålen, skydda klimatet och mycket annat.
Utrikespolitiken är också viktig.
Främre Orienten, Iran, Irak och Afghanistan utgör samtliga viktiga frågor och det behöver inte sägas att vi inte har tappat bort de långsiktiga målen, som ett transatlantiskt frihandelsområde och ett övergripande fördrag.
Ni kan vara säkra på att frågorna om mänskliga rättigheter Guantánamo och CIA: s flygtransporter naturligtvis kommer att diskuteras.
Jag tog personligen upp dessa frågor under mitt besök i Washington i december.
Jag säger detta också för att vi under det österrikiska ordförandeskapet inledde en dialog med rättsliga experter – John Bellinger vid utrikesdepartementet och, numera kansliet för den juridiskt sakkunnige i Österrike – om vad som behöver göras rent praktiskt.
Det är inte så väl känt att Hans Winkler också var en av pionjärerna i denna dialog, och jag kom överens med George Bush om förhandlingarna i december.
Det är uppenbart att det finns luckor i den internationella lagstiftningen.
Dessa luckor diskuteras ganska intensivt i Förenta staterna och beslut fattas i de högsta domstolarna.
I går publicerades en mycket intressant intervju med John Bellinger i den österrikiska tidningen Standard.
Vi har kunnat undanröja vissa delar i tvisten som är mycket viktiga för mig och jag hoppas att läget kommer att vara likadant i morgon.
Det får inte finnas någon del av världen där de mänskliga rättigheterna inte tillämpas.
Det får inte förekomma tortyr, oavsett med vilka mått man mäter.
Det får inte förekomma bortföranden och personer får inte hållas fängslade i hemliga fängelser eller förvarscenter, eller vad de förskönande omskrivningarna än kan vara.
Detta måste uttryckas i vetskapen om att samtidigt – och detta har vi delvis amerikanerna att tacka för – kan och måste vi göra en hel del för att exportera demokrati, förstärka de icke-statliga organisationen och förstärka det medborgerliga eller civila samhället.
Dessa frågor diskuteras.
För det andra vill jag ta upp frågan om öppenhet.
Jag vill verkligen inte utkämpa ett österrikiskt val, det är inte min avsikt.
Men det är intressant att alla de gröna från Österrike har lämnat kammaren.
Jag tycker det är lite orättvist att anklaga mig för att inte vilja ha dialog med människorna, för ” Café d ’ Europe ” var verkligen ett försök att bli lite mer engagerad i det dagliga livet.
Faktum är att tanken på Europa föddes i kaffehusen.
Europa föddes i de europeiska kaffehusen.
Dessutom skapas Europa fortfarande på kaféerna i Europa, där många författare, filosofer och journalister fortsätter det Coudenhove-Kalergi påbörjade.
Att avfärda EU som ett elitprojekt är, om jag får säga så, helt oberättigat.
Vi utnyttjar också de nya medierna.
Jag är överraskad över att vår egen webbplats ” Europas framtid, Europa lyssnar ” hade åtta miljoner besökare.
Hur många politiker får möjlighet att tala direkt med åtta miljoner människor?
Vi har också haft 32 miljoner besökare på ordförandeskapets webbplats.
Jag tror att vi kan göra mer och att vi måste ha självförtroende nog att göra mer.
Detta har inget med självgodhet att göra.
Det handlar bara om att arbeta professionellt med de nya medierna.
Nu vill jag ta upp frågan om utvidgningen.
Detta är en mycket viktig fråga för mig, eftersom jag 1998 var Österrikes utrikesminister och rådsordförande när vi inledde utvidgningsprocessen.
Ibland var det motigt.
Majoriteten i Österrike var ibland emot mig och min strategi.
Men vi var ståndaktiga och i dag har vi till exempel i fråga om Tjeckiens anslutning, som var en mycket kontroversiell fråga, en majoritet som är nöjd med att detta land har anslutit sig till EU.
Detta gläder mig mycket.
Det vill säga, det är bara rätt och riktigt.
Det handlar bara om att försvara utvidgningen, och Olli Rehn, som lägger mycket tid och energi på detta, kan bekräfta att det finns ett behov av försvar.
För tio år sedan var skillnaderna i löner och inkomster mellan oss och de nya medlemsstaterna 10: 1.
I dag är skillnaden halverad.
Detta är en situation där alla vinner.
Vi kan exportera, vi har ett veritabelt Hongkong vid vår tröskel och vi kan tjäna på denna drivkraft för tillväxten.
Vi måste bara tro på oss själva, placera oss väl och sprida goda nyheter i stället för de vanliga negativa ryktena.
Den turkiska frågan ingår också i helhetsbilden.
Vi måste tala ärligt.
Jag har kämpat hårt för att inleda förhandlingar med Turkiet och även för att avsluta detta kapitel.
Men vi måste vara klara över en sak: åtaganden ska uppfyllas.
Åtagandena i Ankaraprotokollet måste uppfyllas helt och hållet, och uttalandena förra veckan, som – i och med att de kom när de kom – var en stor besvikelse för alla de som hade visat ett stort engagemang för den europeiska vägen mot att knyta Turkiet till EU, var ett exempel på ytterst dålig timing från vår sida.
Nu kommer min näst sista anmärkning: det konstitutionella fördraget.
Tillåt mig att tala öppet här.
Vi behöver vissa nya inslag.
Detta är uppenbart för var och en som känner ömhet för detta mödosamt frambringade barn av den europeiska enheten.
Vi vet alla detta.
Förlåt mig, men jag är inte särskilt förtjust i begreppet ” konstitutionellt fördrag ”.
Det har i vart fall varit en mycket märklig kompromiss.
Det vi har är varken en konstitution eller ett fördrag, utan ett konstitutionellt fördrag.
Låt oss ge det ett annat namn, för detta genljuder av andra associationer.
Människor måste redan vara medvetna om detta.
Dessutom kommer vi naturligtvis att behöva tolkningar.
Därför är denna deklaration i Messinaanda ganska viktig.
Varför har det funnits ett visst motstånd mot detta konstitutionella fördrag?
Därför att det fanns farhågor över att liberala eller andra tendenser betonades alltför mycket.
Jag håller inte med om detta.
Jag anser att det konstitutionella fördraget innehåller solida sociala grundläggande rättigheter för individen.
Det innehåller tolv konkreta grundläggande rättigheter som kan genomdrivas ända upp till EG-domstolsnivå.
Men ingen känner till dem.
Jag anser att vi måste föra fram denna del av det europeiska levnadssättet och den europeiska sociala modellen mer i rampljuset.
Om vi kan göra detta kommer vi att hamna i en bättre position och vara mindre sårbara för kritik, för enligt Eurobarometer är – om jag läser siffrorna rätt – 63 procent av EU-medborgarna för en sådan konstitution eller ett sådant fördrag.
Det är inte rätt att en minoritet ska få prägla hela EU.
Det måste gå att hitta en gemensam lösning som utmärks av samförstånd, även om vissa ändå kommer att hitta fel i den.
Det är trots allt det som är demokrati.
Det måste vara möjligt för majoriteten att kämpa för majoritetens åsikt och det är detta jag håller på med.
Jag ska säga några ord om skyltar, bara för att alla ska förstå vad det handlar om.
Förra året i Österrike hade jag delvis ansvaret för att 20 extra tvåspråkiga skyltar sattes upp i samarbete med den österrikiske regionale guvernören, en åtgärd som välkomnades varmt av alla politiska partier.
Jag har nu en förordning under granskning som kommer att innebära ytterligare 60 skyltar.
Vi förväntar oss att den konstitutionella appellationsdomstolen också ska godkänna förordningen denna vecka och vi ska lägga fram den slutgiltiga resolutionen nästa vecka.
Men för mig är skyltarna inte det viktigaste.
Den största framgången för minoritetspolitiken i Kärnten är att 36 procent av alla barn i skolåldern i Kärnten nu går i tvåspråkiga grundskoleklasser och lär sig tyska och slovenska – frivilligt.
Detta är den verkliga framgången med den europeiska modellen: att vi frivilligt är nyfikna på våra språk.
Det gör mig mycket glad att få beröm om att vi har infört lite realism.
Jag har inget till övers för dem som muttrar om att det bara är tomt skryt som kommer att vara borta i morgon.
Vi måste förbereda oss mycket professionellt inför det vi måste göra, och det är precis vad finnarna kommer att göra.
Jag önskar dem allt gott.
Matti Vanhanen och hans lag, och Erkki Tuomioja och alla de andra kommer att göra precis som vi, och det kommer tyskarna också att göra.
Men vi har fortfarande något att lära av det som händer nu, inte bara kulturellt utan också i fråga om idrott: Jag har precis räknat ut att hittills har vi sett 32 matcher i fotbolls-VM, varav 20 har varit Europa mot resten av världen, det vill säga mot andra världsdelar.
Vi har vunnit tolv, spelat oavgjort i fyra och förlorat fyra.
Det är inte illa för en global spelare och om vi gör likadant i våra politiska förehavanden kan ingenting gå fel längre.
