# ID: svediakorp-gov469783
# author: Brian Crowley, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Först och främst vill jag framföra mitt tack till förbundskansler Wolfgang Schüssel, statssekreterare Hans Winkler och alla ministrar och den ständige representanten från Österrike för deras fantastiska arbete under det senaste halvåret.
Som ni ser, herr förbundskansler, blir ni, trots att ni tog till er en del av de idéer parlamentet framfört, trots att ni tog med parlamentsledamöter i beslutsfattandet, ändå kritiserad för att ni inte varit här tillräckligt mycket eller för att ni inte gjort tillräckligt i parlamentet.
Ni som själv är väl bekant med parlamentarisk demokrati vet emellertid att det bröd som är uppätet snart är glömt och att det är bra att behålla en del av det smakrika och söta till slutet av ordförandeskapet!
När vi tittar på rådsmötet och resultaten därifrån har en del framsteg gjorts.
Det viktigaste inslaget i det österrikiska ordförandeskapet har dock varit realism, att göra sådant som är möjligt, att inte bortse från de problem som finns och att sträva efter samförstånd för att försöka nå en lösning, och dessutom att inta den förnuftiga hållningen att detta inte kan göras på bara ett halvår.
Det krävs en långsiktigare strategi, det krävs mer engagemang från andra ordförandeskap och från andra medlemsstater.
Jag anser att en av de största svårigheter vi möter i EU är att avgöra vem som är bäst lämpad för att tala med medborgarna när det handlar om att tala med medborgarna och tala med medborgarna i parlamentet.
Vem har bäst förmåga att se till att medborgarna förstår exakt vad det är som händer på EU-nivå?
Med all respekt för den retoriska elegans och den språkliga förmåga som kommissionens ordförande och alla mina kolleger i grupperna här i parlamentet besitter, kan jag konstatera att det skulle vara meningslöst för mig att berätta för en tysk publik vad EU gör för dem.
Däremot är jag övertygad om att jag kan få med mig större delen av det irländska folket, och det är likadant i alla andra medlemsstater.
Irländska företrädare, finska företrädare, tyska företrädare, österrikiska företrädare och franska företrädare måste tala med folk och berätta vad som krävs.
Men de måste vara uppriktiga, inte slingra sig eller tala med kluven tunga.
Det har vi sett i Frankrike och i Nederländerna i samband med folkomröstningarna om konstitutionen.
Folk slängde fram idéer om att tjänstedirektivet skulle förstöra den europeiska sociala modellen – en fullständig lögn!
En lögn som folk framförde endast i politiskt syfte.
Jag har gärna en politisk diskussion om ideologi med vem som helst.
Men om vi ska tala om EU: s framtid måste den framtiden grundas på ärlighet, på fakta.
Jag anser att en av de största farorna vi kan ställas för i framtiden är att vi har svikit våra medborgare och vårt folk genom att inte tala om för dem exakt hur framgångsrikt EU har varit, hur bra det har varit för dem inte bara när det gäller fred, stabilitet och välstånd utan också när det gäller att skapa politisk stabilitet, säkra jämställdhet mellan män och kvinnor, garantera minimirättigheter för arbetstagare, minimirättigheter för de mest behövande och de mest utsatta människorna i våra samhällen.
Det finns fortfarande mer att göra, men vi har åtminstone fått en god början.
Slutligen vill jag framhålla att vi bör undvika att tillämpa övergångsklausulen, dvs. artikel 42.
Jag vet att det är viktigt för ordförande Barroso och andra att försöka komma ifrån enhällighet när någon sådan inte kan nås, men att göra det skulle vara att fjärma sig ytterligare, inte bara från regeringarna utan även från folket, det folk som ser EU som ett enväldigt organ som försöker påtvinga andra sin egen vilja.
