# ID: svediakorp-gov469775
# author: Wolfgang Schüssel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,183
# sentences: 102
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig inleda med att rapportera om vad som framkom vid Europeiska rådets möte i förra veckan.
Detta möte var en logisk följd av vår vilja att skapa förtroende mellan institutionerna, skapa mer dynamik inom EU och genomföra konkreta åtgärder för EU-medborgarna.
Det kan sägas att vi gjorde detta under rubriken ” från eftertanke till handling ”.
Detta ordförandeskap valde, och antog i rådet, att arbeta enligt två linjer som å ena sidan handlar om att erbjuda EU konkreta projekt och å andra sidan att återuppliva diskussionerna om konstitutionen, sätta igång en offentlig diskussion om EU: s framtid och att blåsa liv i den.
Inför detta toppmöte tog vi själva initiativ till att sammanställa en förteckning på mer än 30 konkreta projekt som bildade ett slags ” Agenda 2010 ”, ett omfattande arbetsprogram för EU de kommande åren fram till 2010.
Vid toppmötet diskuterade vi också ett antal mycket specifika projekt och några av dessa diskussioner har redan lett till mycket tillfredsställande resultat.
Det viktigaste resultatet var förmodligen budgetplanen.
Det visade sig vara möjligt att avsluta förhandlingarna med parlamentet om det interinstitutionella avtalet och därmed har budgeten 2007 – 2013 säkrats.
Det är en hederlig kompromiss: sammanlagt 4 miljarder euro extra till framåtsyftande program, ett höjt utgiftstak och även en avsättning av två budgetposter på sammanlagt ytterligare 4 miljarder euro: detta avspeglar fullständigt parlamentets prioriteringar.
Den andra riktigt viktiga frågan var tjänstedirektivet och detta var en tydlig fingervisning om vår förmåga att skapa samförstånd även i kontroversiella frågor.
Och med hänvisning till detta vill jag särskilt gratulera detta parlament, för det var ni som i själva verket visade vägen – ja, ni formligen gick igenom en mur för att skapa en öppning – som gör det möjligt att lösa en mycket kontroversiell fråga genom en lyckad samverkan med arbetsmarknadens parter.
Vi tillbringade mycket tid bakom kulisserna mellan de båda sidorna av EU: s näringsliv och industri, som för första gången någonsin fick delta i EU: s toppmöte under våren och jag anser att vårt samarbete med dem var mycket framgångsrikt.
Den tredje frågan gällde att förbättra skyddet för EU-medborgare utomlands och att effektivisera det konsulära samarbetet.
Vi har nu kunnat skapa en enorm förbättring i samordningen av konsulaten på plats, av alla grupper som skickas ut till krisområden, och av transportinsatser vid katastrofer.
Michel Barniers rapport, som överlämnades till mig och till José Manuel Barroso i början av maj, har fått ligga till grund för ett ordförandeskapsdokument som har gjort det möjligt för oss att komma överens om ett mycket detaljerat program med uppgifter för de kommande åtta ordförandeskapen.
Vi har också gjort betydande framsteg i våra ansträngningar att inrätta ett gemensamt viseringscenter och genomföra pilotprojekt i transitområdena i Ukraina, Vitryssland och Moldavien för att kunna erbjuda asylsökande ett så effektivt skydd som möjligt i deras egna länder.
Under förutsättning att villkoren uppfylls bör det vara möjligt att låta de nya medlemsstaterna ansluta sig till Schengenområdet i slutet av 2007 eller i början av 2008.
Från kommissionen knyckte vi tanken på att hålla en debatt om i vilken riktning vi bör gå; den första hölls vid vårens toppmöte och den handlade om energi, och vid middagen hade vi en öppen diskussion om integrations- och migrationsfrågor, där Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero blev kvällens stjärna genom att ge en mycket intressant redogörelse för de aktuella problemen – även om det var José Manuel Barroso och jag som satte igång diskussionen.
Jag tycker att den här typen av öppna diskussioner om ett nytt ämne är otroligt upplivande.
Detta är ett av vår tids största problem, åtminstone för allmänheten i de berörda staterna, och jag vill också tacka kommissionen för all den stora hjälp som den ger ute på fältet.
Tillsammans med medlemsstaterna och kommissionen har vi nu fått på plats system för att övervaka den västafrikanska kusten där det för närvarande – på många platser – finns grupper på upp till 50 000 personer som väntar på ett lugnt hav för att sedan i lämpliga fartyg, vart och ett utrustat med GPS-utrustning och tillräckligt med mat för en fem dagars resa, ge sig av mot Kanarieöarna.
Detta är en brådskande fråga, som vi inte kan blunda för.
Det var mycket intressant att höra denna öppna diskussion för första gången och jag håller med professor Werner Weidenfeld som nyligen svarade så här i en intervju: ” Sanningen är att Europa är den mest sårbara kontinenten av alla, inte bara på grund av vågorna av människor som tvingar sig in i våra länder, eller som vill komma in, utan också på grund av säkerhetsproblemen. ”
Glöm inte bort att vi under de senaste veckorna har gjort ett antal dramatiska upptäckter som verkligen kan betraktas som en hjälp i kampen mot terrorism, men de visar också hur sårbart Europa är.
Rådet bekräftade betydelsen av Europeiska tekniska institutet, som kommissionen kommer att lägga fram ett förslag om före utgången av detta år, och institutet kommer att inleda sin verksamhet senast år 2009.
Vår utvidgning av euroområdet sänder ett mycket viktigt budskap om att området är öppet för alla nya medlemsstater och att det inte är någon slags fästning eller ” stängd butik ”.
Slovenien kommer att ansluta sig och samma möjlighet är öppen för alla stater som har genomfört reformer.
Men jag vill helt ärligt säga att vi inte får manipulera kriterierna.
Detta är min personliga synpunkt och majoritetens inställning utifrån den mycket allvarliga diskussion vi hade om kriterierna.
Jag vill också vara helt ärlig och säga till er i parlamentet att om vi manipulerar kriterierna äventyrar vi trovärdigheten hos ett av de viktigaste projekten i EU: s integration.
Vi har börjat med energipolitiken: En handlingsplan för 2007 års toppmöte håller på att utarbetas och avsikten är att garantera konsumenterna en säker försörjning och samtidigt påverka miljön i hög grad genom att spara energi och använda förnybara energikällor.
Jag är tacksam mot medlemsstaterna och kommissionen för deras vilja att satsa på en ny infallsvinkel i ett ämne som har en särskilt stor personlig betydelse för mig.
Jag yrkade på ett särskilt handlingsprogram för sällsynta sjukdomar, särskilt sådana som drabbar barn, till exempel systemisk lupus erythematosus, MPS och andra ovanliga sjukdomar, som leder till fruktansvärda smärtor och i de flesta fall till döden inom några år.
Det finns så få patienter utspridda över alla EU-länder att inga effektiva program för att hjälpa dem kan utvecklas på nationell nivå.
Kommissionen kommer att fungera som samordnare och det sjunde ramprogrammet kommer att utveckla effektiva åtgärder som kommer att ge ett verkligt mervärde för allmänheten.
Jag anser att detta är något mycket viktigt att genomföra eftersom de berörda personerna drabbas så svårt.
Vårens toppmöte satte igång ett antal viktiga framsteg i fråga om ungdomsarbetslöshet, med möjlighet till utbildning och vidareutbildning, möjligheten för alla unga att få sysselsättning inom ett halvår eller inom fyra månader 2010.
Europeiska rådet antog också en strategi för hållbar utveckling, ett helt förnyat och omfattande instrument som tar form av en resolution.
Denna strategi för förenlighet med miljö är en oundgänglig del av EU: s levnadsmodell och är därför något som vi kommer att bekräfta på lång sikt.
Låt mig nu ta upp frågan om medborgarnas Europa och den konstitutionella diskussionen.
Under ett år efter de negativa folkomröstningarna i Nederländerna och Frankrike var det vår uppgift att utvärdera dem.
Men först måste vi låta perioden av eftertanke, som i allmänhet har förlöjligats som en paus för eftertanke med mer paus än eftertanke, löpa ut.
Den perioden kan ha varit nödvändig – för den tillät oss att sondera terrängen för att avgöra hur vi ska kunna gå vidare – men den räcker inte.
Det räcker inte med eftertanke; vi behöver handling.
Vi behöver också en mycket tydlig tidtabell för hur vi ska gå vidare från denna punkt.
Vi vet också att nya delar behöver infogas i fördragstexten.
Det är svårt att föreställa sig en ny omröstning av fördraget i sin nuvarande utformning, därför behövs nya delar, men dessa delar får inte förändra fördragets substans.
Det var viktigt att lyfta fram denna distinktion och det gjorde man bra i Europeiska rådets diskussioner, inte en enda medlem av rådet ifrågasatte konstitutionsfördragets substans – jag kommer att ha mer att säga om detta senare – och detta betraktar jag som ett av de viktigaste framstegen under denna diskussionsperiod.
Jag kan säga er här i parlamentet att det tyska ordförandeskapet därför under det första halvåret 2007 – vi har med avsikt avstått från att sätta en tidsgräns – kommer att lägga fram en rapport om läget för diskussionerna och om utvecklingsalternativen.
Det nya inslaget – och detta säger jag på eget ansvar – kan antingen vara ett namn, en tolkning, en bilaga eller en metodfråga.
Detta kommer att behöva diskuteras, men jag tror verkligen att substansen måste förbli oförändrad.
Ytterligare beslut kommer att fattas med utgångspunkt i det tyska ordförandeskapets rapport och en tidtabell har fastställts för dem, så att denna fas ska avslutas senast när det franska ordförandeskapet inleds – ju förr dess bättre.
Det kan till och med ske tidigare än så, men det måste ske senast under det andra halvåret.
En mycket viktig händelse kommer att vara Europeiska rådets möte för att fira femtioårsdagen av undertecknandet av Romfördraget – och här har vi tagit upp en idé och ett förslag från José Manuel Barroso – och detta möte kommer att hållas i Berlin den 25 mars 2007, då tanken är att EU: s sociala modell ska definieras i ett uttalande som kommer att bli avgörande ungefär på samma sätt som till exempel Messinadeklarationen för 50 år sedan.
Vi har under det senaste halvåret kunnat klargöra ett antal spörsmål i fråga om utvidgningen och även gå vidare med den.
Under denna period har vi – vilket upprepas i rådets slutsatser – understrukit att Bulgariens och Rumäniens anslutningsdag ska vara den 1 januari 2007.
Vid ett informellt möte särskilt för utrikesministrar från Balkanområdet har vi fastställt och betonat utsikterna för deras anslutning och för samtliga stater på Balkan.
Vi har inlett förhandlingar med Kroatien och Turkiet, bekräftat Makedoniens status som kandidat och undertecknat ett stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien.
Efter framgångarna med folkomröstningen i Montenegro har vi erkänt detta lands självständighet och tillsammans med serberna överväger vi nu en särskild handlingsplan, liknande den som finns för Kroatien, för att göra det möjligt för oss att ge det serbiska folket framtidsutsikter i en tid av stora svårigheter för dem.
Europeiska rådet uppmanade kommissionen vid detta möte att definiera begreppet ” absorptionsförmåga ” och jag citerar rådets slutsatser från oktober 2005 angående inledningen av förhandlingar med Turkiet och Kroatien när jag beskriver detta som ett avgörande villkor för anslutningen av nya medlemsstater.
Detta får inte bli bara en retorisk fras utan måste vara ett levande begrepp, som backas upp av kontrollerbara kriterier.
Avsikten är att denna särskilda rapport ska läggas fram nu i höst, samtidigt med den årliga framstegsrapporten om utvidgningen.
Den tredje frågan var hur Europeiska unionen ska kunna förenklas och göras mer effektiv och tillgänglig.
I diskussionen om EU: s framtid, konferensen The Sound of Europe, subsidiaritetskonferensen ” Europa börjar hemma ”, uppvärderingen av Europadagen och diskussionerna med ungdomar, artister och opinionsbildare i Café de l ’ Europe bröt vi till viss del ny mark.
Vi har tillsammans med Europaparlamentet och de nationella parlamenten arrangerat ett mycket stort antal evenemang och, framför allt, stått värd för ett informellt möte med utrikesministrar i Klosterneuburg, vars resultat jag mycket kort kan upplysa er om.
Vi arbetade mycket hårt för att ytterligare förbättra arbetsmetoder och kommittéförfaranden – precis som jag utlovade i början – för att få rådet att fatta sina beslut öppet och offentligt när det agerar som lagstiftare inom medbeslutandeförfarandet, och detta lyckades vi faktiskt med.
Det var svårt – och jag ska ärligt erkänna att vissa medlemsstater var mycket tveksamma till det – men vi lyckades göra ett mycket viktigt framsteg, något som detta parlament enträget har begärt.
Tanken är också att Europaparlamentet ska få en avgörande roll i kommittéförfarandet och även om ingen inser de praktiska konsekvenserna av detta är jag ändå säker på att detta var något ni lade stor vikt vid.
Hans Winkler, vår statssekreterare, som sitter bakom mig, ägnade timmar i sträck åt att hitta ett sätt för oss att gå vidare tillsammans med detta och jag uppskattar hans insatser mycket.
Han tillbringade mer tid i Europaparlamentet än i Österrike.
Framför allt såg han till att Europaparlamentet kommer att ha lika mycket att säga till om som rådet i beslut som fattas genom detta förfarande.
Det som nu krävs är förstås att dessa bestämmelser tillämpas i praktiken.
När det gäller subsidiariteten har vi sett till att de nationella parlamenten blir mer delaktiga.
När det gäller bättre – det vill säga mindre – lagstiftning har vi genom vad som var ytterligare ett initiativ från kommissionen och vissa medlemsstater – sett till att vi ska diskutera hur vi ska gå vidare med detta vid toppmötet våren 2007, när vi förhoppningsvis kommer att ha större möjligheter att komma överens om ett besparingsmål på en minskning med 25 procent av de administrativa utgifterna.
Det är förstås kommissionen som kommer att lägga fram förslag till detta.
När jag nu närmar mig slutet på mina kommentarer vill jag säga något om ett antal viktiga bidrag till EU: s interna politik.
Det som alltid är viktigast för allmänheten är naturligtvis vilka konsekvenserna blir för sysselsättningen och det som gläder mig personligen – och detta är förstås inte något som rådet kan ta åt sig äran för, utan beror främst på den ekonomiska utvecklingen och politiken i medlemsstaterna – är att i juni 2006 finns det drygt 2 miljoner fler arbetstillfällen i EU än i juni 2005.
Detta är ett gott resultat för den nya Lissabonstrategin och ett resultat vi kan visa upp för världen.
Det visar också att vår ambition att skapa 10 miljoner nya arbetstillfällen fram till 2010 är realistisk om förutsättningarna är de rätta och om vi gör vår hemläxa ordentligt.
Det var mycket viktigt för mig att vi skulle förstärka den nationella äganderätten och det politiska ansvaret och att vi skulle utkräva ansvar av de ministrar vars ansvarsområde omfattade den inre marknaden och genomförandet av Lissabonstrategin.
Jag har skrivit till alla medlemsstater och talat personligen med deras företrädare.
Det gläder mig att vi kan gratulera ytterligare sex medlemsstater som har utsett sina ministrar för den inre marknaden som samordnare, en av dem är Martin Bartenstein, vår egen ekonomi- och arbetsmarknadsminister, vilket innebär att antalet är femton.
Förhoppningsvis kommer de övriga tio att ansluta sig.
Jag uppmanar även er i parlamentet att göra lite reklam för den nationella äganderätten där hemma.
En annan viktig sak för oss var naturligtvis forskningsprogrammet; nu när beloppet har kommit upp i 54 miljarder euro har den tillgängliga forskningsfinansieringen ökat med omkring 60 procent.
De små och medelstora företagen har stärkts, EU-körkortet är på plats, direktivet om infrastrukturkostnader i EU har antagits under det senaste halvåret, precis som de transeuropeiska nätverken.
Nästa vecka – under det österrikiska ordförandeskapets sista dag – kommer det första spadtaget att tas för försökstunneln för Brennerbastunneln, som förmodligen är det största och viktigaste infrastrukturprojekt som någonsin har planerats – och även medfinansierats – av EU.
Offentliga kommunala transporter, offentliga tjänster och tjänster av allmänt intresse är ett annat område där vi i det österrikiska ordförandeskapet har lyckats få fram en mycket bra samförståndslösning.
I fråga om förbindelser med tredjeland har vi förstås haft toppmötet med Japan, ytterligare ett toppmöte med Ryssland, och i kväll och morgon har vi ett med amerikanerna, som jag säkerligen kommer att kunna säga mer om under debattens gång.
Det måste erkännas att det för ett år sedan låg en viss sorgsenhet i luften, och det av goda skäl; budgeten hade misslyckats, konstitutionen låg på is efter två misslyckade folkomröstningar och terrorister hade sprängt bomber i bussar och i tunnelbanan i London.
Tjänstedirektivet utvecklade sig till en mardröm, särskilt för fackföreningar och för små och medelstora företag och det fanns djupa klyftor mellan medlemsstaterna själva, mellan medlemsstaterna och institutionerna och – framför allt – mellan medborgarna och Europa.
Jag vill verkligen inte påstå att alla dessa problem har lösts – långt därifrån – men jag vill framhålla att vi nu har ekonomisk trygghet för de kommande sju åren.
Tjänstedirektivet verkar ha lösts tillfredsställande för alla.
Under årets gång har ytterligare fem medlemsstater ratificerat konstitutionsfördraget och ytterligare en medlemsstat kommer att göra det i höst, medan två andra har talat om för Europeiska rådet att de överväger detta alternativ och ingen av dem har ifrågasatt innehållet i fördraget.
Jag vill ge ett stort tack för det som Team Europa har åstadkommit under det senaste halvåret, först av allt till Europaparlamentet, som medlemmar i Österrikes regering har besökt mer än 60 gånger och våra statistiker har talat om för mig att detta är den högsta närvaron av alla ordförandeskap någonsin, men jag vill särskilt tacka er talman Josep Borrell Fontelles för hans samarbete, vänskap och de förslag han ständigt har kommit med.
Jag vill tacka gruppordförandena för våra många diskussioner, oavsett om de har förts i grupperna, här i kammaren eller i utskotten.
Jag vill också uttrycka min respekt för kommissionen och min tacksamhet gentemot min vän José Manuel Barroso och mot Javier Solana, generalsekreterare med ansvar för utrikespolitiken, till rådets sekretariat och slutligen till min egen grupp.
Jag kan ärligt säga att det har varit en sann glädje och en ära för oss att inneha ordförandeskapet för EU i ett halvår och att få arbeta tillsammans med er.
Ni har inget att frukta, för de kommande ordförandeskapen har förstås redan tillräckligt att göra.
Vår Europahymn är trots allt ” Till glädjen ”, inte till sorg, så när detta österrikiska ordförandeskap går mot sitt slut vill vi helt enkelt säga: Låt oss föra in lite mer glädje i vårt arbete.
Tack så mycket.
