# ID: svediakorp-gov469764
# author: Bernd Posselt (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 422
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Om man över huvud taget tänker på situationen i Nordkorea så framstår den som deprimerande och hopplös, men jag upptäcker att jag allt som oftast måste tänka mig tillbaka 25 år i tiden till den period då jag var en ung assistent här i parlamentet och hade turen att få hjälpa till med den första resolutionen – som var till stöd för Charta 77.
Vid den tidpunkten var det tre ledamöter som arbetade mycket hårt för att få den till stånd: Klaus Hänsch, som fortfarande är ledamot, Otto von Habsburg och Jiří Pelikán, som var parlamentsledamot från Italien.
I dag debatterar vi mänskliga rättigheter under ordförandeskap av en tjeckisk talman, med en tjeckisk kommissionsledamot, sedan järnridån försvann för 15 – 16 år sedan – inte minst tack vare modet hos människorna i Central- och Östeuropa.
Detta bör ge oss kraft att hålla fast vid sanningen att den omänskliga kommunistregimen i Nordkorea också måste försvinna, och att den kommer att göra det.
Den är en av de sista kommunistiska terrorregimerna i världen, tillsammans med Kuba och några andra, och vi bör använda alla fredliga påtryckningsmedel – både politiska och ekonomiska – när vi arbetar för att störta denna kommunistdynasti och dess förtryckande system, för att frihetskämparna och motståndsmännen, som är över 200 000, ska släppas, för att dessa människor – som inte vill någonting mer än att utöva en religion eller fritt uttrycka sina åsikter – ska få njuta samvetsfrihet och de människor från Japan, Sydkorea och många andra länder som med de mest genomskinliga förevändningar har låsts in i Nordkorea ska bli fria.
I många fall är det inte känt om fångarna fortfarande lever, och en förfrågan måste omgående göras för att få reda på var dessa personer befinner sig.
Det är det allra minsta som denna regim måste göra.
Det är av det skälet som jag vill göra det klart att vi gör rätt i att ställa kravet i resolutionsförslaget, nämligen att vi bör återuppta den dialog om mänskliga rättigheter med landet som avbröts 2003 och be kommissionen och rådet att i det sammanhanget föra ingående samtal om mänskliga rättigheter.
Vår uppgift här i parlamentet är dock, på ett högre plan än detta, att utöva massiva påtryckningar och se till att svaret på detta inte bara är ord, utan också handling och erforderliga politiska och ekonomiska påtryckningar.
