# ID: svediakorp-gov469617
# author: Kartika Tamara Liotard, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 465
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr Bösch!
Jag vill först och främst tacka er.
Men vad händer nu?
Under 2004 rapporterades nästan 10 000 fall av oegentligheter med anknytning till EU-medel, men det är naturligtvis bara de fall av bedrägerier och inkompetens som vi känner till.
Vi kan bara gissa exakt hur mycket mygel med EU-pengar som försiggår bakom våra ryggar.
Själv är jag rädd att detta bara är toppen på det isberg mot vilket EU-skeppet kommer att slås sönder.
Den europeiska medborgaren blir ständigt allt mer kritisk till EU, och slöseri med pengar är ett av de viktigaste skälen till denna berättigade kritik.
Två procent av strukturfonderna spenderas på bedrägerier eller någon annan form av vanstyre.
Med tanke på de enorma belopp det gäller ser jag detta som en mycket oroande andel, eftersom den motsvarar hundratals miljoner euro som slösas bort, varav minst 20 procent, enligt kommissionen, utgörs av direkta bedrägerier för egen vinning på europeisk, nationell och regional nivå.
Jag menar att det är nödvändigt att göra en EU-omfattande bedömning av hur effektiv och bedrägerikänslig framför allt Europeiska socialfonden är.
Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, OLAF, bör huvudsakligen ägna sig åt bedrägeribekämpning i EU.
Tyvärr har denna vakthund i många fall visat sig vara en knähund.
Det är betecknande för denna situation att parlamentet fortfarande inte fått information om omfattningen och konsekvenserna av de bedrägerier vid Eurostat som uppdagades 2004.
Detta är fullständigt oförenligt med den effektivitet och öppenhet som kommissionen påstår sig sträva efter i meddelandet.
Det vore dock orättvist att när det gäller den bristande bedrägerikontrollen enbart peka ut Bryssel, för medlemsstaterna är definitivt lika skyldiga.
De blundar för bedrägerier eller vidtar i alla fall inte tillräckligt kraftfulla åtgärder.
Det är oacceptabelt att de flesta bedrägerier äger rum i gamla, relativt rika medlemsstater, inklusive Tyskland och Spanien, och att dessa länder dessutom lämnar felaktiga och ofullständiga rapporter om bedrägerier på deras territorier.
En tydlig lika-för-lika-policy bör tillämpas här: om medlemsstaterna underlåter att vidta lämpliga åtgärder mot bedrägeri och slöseri med EU-medel bör detta få konsekvenser för hur mycket medel de får.
Detta gäller för övrigt även mitt eget land, Nederländerna, när det vägrar att namnge specifika förövare i bedrägeriärenden.
Ännu viktigare är arbetet för att förebygga bedrägerier.
Det kan göras genom att helt enkelt skära av de mest bedrägerikänsliga penningflödena, t.ex. exportsubventionerna inom jordbruket, för det är väl känt att många av bedrägerifallen äger rum på det området.
Vid sidan av alla andra moraliska invändningar jag har mot exportsubventioner, verkar detta vara ett utmärkt skäl att sätta stopp för denna absurda och skadliga stödform.
