# ID: svediakorp-gov469445
# author: Frédérique Ries (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 462
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Här har vi ännu en resolution där vi fördömer rasistiska, antisemitiska och homofoba handlingar, en resolution som olyckligtvis behövs med tanke på de exceptionella och skrämmande höga nivåer av hat och intolerans som vi under ett antal år har upplevt i Europeiska unionen.
Fakta är skrämmande, och de har nämnts av tidigare talare: de rasistiska attackerna – alla former av rasism som sådan – ökar dramatiskt.
I punkt 2 i vår gemensamma resolution nämns de senaste: den 12 maj 2006 dödades Oulemata Niangadou tillsammans med lilla Luna som hon tog hand om i Antwerpen på grund av att hon var svart.
I Frankrike fördes Ilan Halimi bort, torterades och mördades på grund av att han var jude.
Vi kan ägna dagar åt att diskutera orsakerna bakom dessa vidriga handlingar.
Den första är enligt min åsikt att många argument är utnötta.
Vissa använder argumentet att vi inte får ge elden mer näring.
Vissa predikar det avskyvärda argumentet om strävan efter samhällsfred.
Det finns också en viss kultur där man hellre håller tyst, vilket ökar intrycket av att kunna agera ostraffat hos dem som begår dessa främlingsfientliga dåd.
Framför allt finns det argument som underblåser folks attityder.
Jag ska ge er ett typiskt exempel, även om det finns andra, på denna starka tendens att tillgripa slitna argument som förlamar människor och förhindrar de offentliga myndigheterna från att agera i god tid.
I Frankrike uppgav 2004 den rådgivande kommittén för de mänskliga rättigheterna att antisemitismen låg bakom hälften av de fysiska och verbala överfallen i landet.
Trots det har det tagit två år och mordet på Ilan Halimi innan de franska medborgarna insett att en antisemitisk kultur är fast förankrad i vissa förorter, visserligen bland en minoritet, men en mycket aktiv och högst indoktrinerad minoritet.
Två år för sent.
Två år som borde ha ägnats åt att uttryckligen fördöma, integrera och föra människor samman.
Jag brukar sluta mina anförande med något optimistiskt.
Jag skulle till exempel kunna nämna skäl I och säga att vi måste arbeta för att utbilda människor i att visa andra respekt, föra en dialog och vara toleranta.
Det är en uppenbar och mycket viktig skyldighet: kunskap behövs för att erkänna andra människors hela rikedom och alla skillnader.
Jag kommer att avsluta, herr talman, med att säga att vi för att tygla den ökade rasismen, för att parafrasera Albert Camus, måste börja med att våga benämna saker med deras rätta namn; vi måste ta reda på vem som provocerar fram dåden, och vi måste ha modet att möta sanningen.
