# ID: svediakorp-gov469433
# author: Hans Winkler, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,018
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Denna fråga som vi nu behandlar i denna kammare är en fråga som vi anser särskilt viktig.
När tryggheten och värdigheten för en medborgare i Europeiska unionen hotas, då är vi alla hotade.
Det är vår unions trovärdighet och dess principer och institutioner som står på spel här.
Unionen – och detta gjordes mycket klart under förmiddagens debatt – bygger på principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och grundlagsenlighet.
Detta är förankrat i grundfördragen, och sedan dessa tillkom har det upprepats i ett otal institutionsfördrag och i ett otal rättsakter.
Vi måste därför se rasistiska och homofoba handlingar som direkta provokationer, och vi måste beslutsamt vidta åtgärder mot dem.
Vi får inte tillåta att människor som är medborgare i vår union känner sig som främlingar, och inte heller kan vi tillåta att människor från andra delar av världen som kommer hit får erfara saker som helst strider mot våra värderingar.
Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft har unionen – genom direktiven om lika behandling som antogs 2000 – skapat en uppsättning instrument för att förhindra eller snarare bekämpa diskriminering i hela unionen, oavsett om diskrimineringen gäller etnisk bakgrund, religion eller sexuell läggning eller något annat.
På grundval av dessa två direktiv utformades gemenskapens handlingsprogram för bekämpning av diskriminering 2001 – 2006.
Därigenom gör Europeiska unionen det mycket klart att den vid hanteringen av denna sak inte kommer att begränsa sig till att anta lagar utan också kommer att vidta genomgripande åtgärder för att genomföra antidiskrimineringspolitik.
Ni känner till dessa åtgärder, så jag behöver inte gå in på detaljer här.
Emellertid vill jag betona den stora vikt som vi alla i detta sammanhang fäster vid verksamheten vid Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet.
För alla som befinner sig i en ställning med politisk makt ger centrumets rön ett viktigt beslutsunderlag.
Tillåt mig att här fortsätta med en synpunkt som jag redan framförde i förmiddags.
Vi anser att det skulle vara ett tydligt erkännande av insatserna för jämlikhet och mot diskriminering och rasism om vi kunde inrätta en byrå för de grundläggande rättigheterna, en särskild byrå för att angripa dessa problem.
Byråns uppdrag ska vara att se till att vi i medlemsstaterna, i institutionerna och i officiella organ iakttar de regler som vi har i Europeiska unionen, regler som har blivit en del av gemenskapsrätten.
Det handlar inte om att genomföra undersökningar om de mänskliga rättigheterna i allmänhet eller att konkurrera med andra institutioner, särskilt inte Europarådet.
Det handlar snarare om att vi som union behöver en institution med uppdrag att genomföra åtgärder som beslutats här.
Jag upprepar det som jag sa i förmiddags, nämligen att jag anser att den planerade byrån för de mänskliga rättigheterna kommer att fylla denna funktion.
Civilsamhället – våra medborgare – vill ha och behöver denna byrå.
Vi vet att det inom detta område av mot varandra stridande former av intolerans, under unionsnivån, finns ett stort antal goda nationella initiativ, både från det offentliga och enskilda medborgare.
Dessa initiativ har till syfte att främja medvetenheten, att sammanföra olika grupper för att undanröja fördomar eller, när det gäller ungdomar, använda utbildningsmedel för att förhindra att fördomar någonsin uppkommer, vilket jag anser särskilt viktigt.
De förtjänar vårt fulla stöd.
Vi måste dock inse att där positiva initiativ, utbildning och insikter inte är tillräckligt för att stoppa våld eller dess förelöpare – intolerans och anstiftan – måste våra medlemsstater utnyttja rättsmedel för att skydda sina medborgare.
Staterna i Europeiska unionen har straffrättsliga förfaranden som är helt adekvata för att hantera utmaningarna från rasism och intoleranta beteendemönster.
Det österrikiska ordförandeskapet för rådet anser att ett beslut om ett EU-ramverk för bekämpning av rasism och främlingskap skulle vara en viktig signal och ett viktigt steg mot att genomföra relevanta EU-instrument.
Arbetet med ett sådan rambeslut inleddes 2001, men det finns fortfarande problem på grund av medlemsstaternas olika historiskt utvecklade straffrättsliga system.
Arbetet här är svårt, och hittills har inte något definitivt resultat uppnåtts.
Med hänsyn till den allvarliga och farliga utmaning som rasistiskt och homofobt våld utgör, behövs ett fast ledarskap från dem som är i politisk maktställning – särskilt från rådets ordförandeskap.
Rådsordföranden, Ursula Plassnik och jag själv och andra företrädare för det österrikiska ordförandeskapet har försökt och fortsätter att försöka tillhandahålla detta ledarskap.
Den 21 mars i år, på fyrtioårsdagen av rasismens undanröjande, sa Ursula Plassnik bland annat följande: ” Den världsomfattande kampen mot rasism är långt ifrån vunnen – inte heller i EU finns det anledning att vara självgod. ”
Tidigare, den 17 mars, vid en sammankomst som handlade om just denna fråga sa jag själv: ” Bidraget från lokala och regionala organ till skyddet av minoriteter och för åtgärder mot diskriminering är särskilt viktigt. ”
Jag framhöll också läget för den romska minoriteten, som tyvärr ofta är utsatt för diskriminering och rasistiskt våld i Europeiska unionen.
Den 5 maj, nationaldagen mot våld och rasism i Österrike, högtidlighöll rådsordföranden befrielsen av koncentrationslägret i Mauthausen liksom de personer från över 30 europeiska nationer som nazisterna förde till Mauthausen, där de förnedrades, torterades och mördades.
Detta bör erinra oss om vart intolerans och rasism leder – och Europeiska unionen måste se till att det aldrig händer igen.
Ärade ledamöter!
Jag vill framföra mitt djupt kända tack – och även mitt personliga tack, eftersom jag har arbetat med denna fråga under många år – till denna kammare för att ha tagit upp en viktig fråga på dagordningen, och jag vill försäkra er om att rådet mycket uppskattar ert engagemang i denna sak och att det kommer att arbeta hand i hand med er.
