# ID: svediakorp-gov469337
# author: José Manuel Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2006-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,616
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, ärade ledamöter!
Jag anser verkligen att detta har varit en av de mest intressanta debatter jag har deltagit i i Europaparlamentet hittills.
Förutom de olika åsikter som har uttryckts har jag upptäckt en verklig önskan att kämpa vidare med vårt europeiska projekt, och jag har sett att det finns ett verkligt intresse av att slå oss samman, att samverka: att förena institutionerna, och även, eftersom vi behöver deras stöd, förena medlemsstaterna och EU: s medborgare.
Våra tre institutioner behöver samverka, eftersom, och låt oss tala klarspråk om detta, vi behöver alla tre institutionerna: parlamentet, kommissionen och rådet.
Om konstitutionsfördraget enbart hade varit beroende av Europaparlamentet och kommissionen skulle det redan ha trätt i kraft, eftersom kommissionen antog det enhälligt och en mycket stor majoritet av Europaparlamentet stödde det.
Vi måste emellertid kunna räkna med alla medlemsstaterna, och för närvarande är inte alla medlemsstater med oss.
Detta är skälet till att vi verkligen vill ta itu med denna fråga; vi behöver skapa en blandning av ambitioner och realism.
Vi måste samla samtliga medlemsstater.
Eftersom det förhåller sig så räcker det inte, vilket Poul Nyrup Rasmussen och andra redan har sagt, och som Margot Wallström påminde oss om, att vi ber våra diplomater hålla ett möte på någon vacker plats för att finna lösningar om vi vill att EU ska göra framsteg.
Nuförtiden måste vi involvera medborgarna.
När jag tänker tillbaka på det förgångna undrar jag ibland om den gemensamma marknaden och den gemensamma valutan, alla de framsteg som vi har gjort, hade kunnat åstadkommas om vi hade haft folkomröstningar i varje skede.
Om vi vill att EU ska utvecklas måste vi nuförtiden göra detta tillsammans med våra medborgare, och detta är skälet, det är sant, till att saker och ting är mycket mer komplicerade nu.
Det är sant att det är mycket svårare nu, och det kommer att ta tid, men det är absolut nödvändigt: om vi vill att EU ska göra framsteg måste vi anstränga oss för att se till att alla européer blir involverade, och för att göra detta måste vi ena det europeiska lägret.
Det var därför jag gjorde denna kommentar i mitt inledande anförande: vi får inte späda på den traditionella euroskepsis som de som aldrig ville ha EU känner, med den europessimism som de som vill att EU ska utvecklas hyser.
Visserligen kan de olika europeiska politiska familjerna ge uttryck för olika ståndpunkter, men så snart vi har enats om att det är nödvändigt att vi fortsätter framåt med vårt europeiska projekt måste vi kunna ena vårt läger och sända ett positivt, förtroendeingivande budskap.
Vi som är här i parlamentet i dag har inte bara uppgiften att göra uttalanden: visserligen kan och måste vi analysera situationen, men en ledares och en politisk företrädares uppgift är att inge förtroende och hopp.
Därför anser jag att det är absolut nödvändigt att vi har ett program som kan samla folket kring verkliga resultat, och kring planer som syftar till att befästa det fantastiska europeiska projektet.
Vi kan visa på många av dessa resultat, och jag är mycket nöjd med det österrikiska ordförandeskapets energiska arbete för att nå konkreta resultat.
Det är mycket viktigt att vi tydligt förklarar för medlemsstaterna att om de vill nå sina syften och mål måste de också ge oss resurser för detta.
Alla medlemsstater är allt som oftast överens om att vi en dag måste göra mer på EU-nivå på området för säkerhet och rättvisa.
Alla medlemsstater talar om för oss att vi måste göra mer för att bekämpa den olagliga invandringen och hantera den lagliga invandringen.
Alla medlemsstater säger att vi måste öka samarbetet.
Men sedan, när kommissionen föreslår att vissa befogenheter på det rättsliga och polisiära området ska flyttas från den tredje pelaren till den första, ser jag fortfarande inga tecken på enighet mellan medlemsstaterna om detta projekt och de medel som är nödvändiga för att det ska fungera ordentligt.
Detsamma gäller energi: i dag råder det samförstånd om att vi behöver en gemensam energipolitik och en gemensam strategi, men vi behöver resurserna för att utveckla denna gemensamma strategi.
Det är därför, som Robert Goebbels, Monica Frassoni och andra har sagt, som det är viktigt att nå konkreta resultat när det gäller energieffektivitet och ha program för förnybar energi, så att vi verkligen kan omsätta målen från grönboken om säker och konkurrenskraftig hållbar energi i praktiken.
Detsamma gäller även forskningen.
En av de viktigaste saker vi lärde oss vid toppmötet i Hampton Court var att vi måste göra mer på EU-nivå på forsknings- och utvecklingsområdet.
Därför har vi lagt fram förslaget om ett europeiskt teknikinstitut som ett flaggskeppsprojekt för att mobilisera våra insatser, och jag hoppas att medlemsstaterna, som är överens om målen, även kommer att ge oss medlen för att nå dessa mål.
Herr talman, ärade ledamöter!
Jag anser att Europeiska rådet måste enas om vilken väg vi ska ta.
Vi måste inte bara förlänga perioden av eftertanke, utan även gå över till en åtagandeperiod, där vi fastställer de specifika resultat som ska nås för den närmaste framtiden för att visa EU: s mervärde för våra medborgare, och samtidigt visa dem, som Jo Leinen, Íñigo Méndez de Vigo och andra har sagt, vad det kostar oss att inte ha en institutionell lösning.
Vi behöver en institutionell lösning, och med detta kommer vi in på frågan om utvidgningen, eftersom de som är för en utvidgning mycket ofta ställs mot dem som vill ha fördjupande i debatten inom EU.
Jag anser fortfarande, som Jean-Claude Juncker och andra har sagt, att vi behöver båda.
Utvidgningen är i själva verket ett av de grundläggande skälen till fördjupande, ett av de grundläggande skäl som motiverar en institutionell reform; det blir alltmer bråttom att genomföra en institutionell reform för det utvidgade EU.
Det rätta svaret på våra nuvarande svårigheter är inte att dela upp EU i länder i första divisionen och andra divisionen, utan att tvärtom försöka samla alla medlemsstater tillsammans: både de som redan ingår i det utvidgade EU och de som kommer att ansluta sig till oss inom kort.
I samband med detta vill jag också påpeka att vi förväntar oss att man vid Europeiska rådets nästa möte ger tydliga signaler om ett åtagande för Rumäniens och Bulgariens anslutning den 1 januari 2007 om de uppfyller alla villkor som vi har fastställt för dem, och som de nu har arbetat i månader för att nå.
Jag hoppas att rådet kommer att göra detta.
Avslutningsvis måste vi, som många av er, bland andra Alexander Stubb har sagt, ha rätt perspektiv på saker och ting.
Jag vet vilken negativ nostalgi som är på modet just nu: å vad underbart Europa var för 10 eller 20 år sedan.
Men uppriktigt sagt, vilket Europa talar vi om?
Var det verkligen bättre för 20 år sedan, när en stor del av vår kontinent inte var fri, när en stor del av vår kontinent splittrades av regimer som var emot frihet och demokrati?
Var det verkligen bättre för tio år sedan, när Balkan var skådeplatsen för blodiga massakrer?
Tillhör inte Balkan vårt Europa också?
Vill vi inte utvidga området med frihet och demokrati till européerna i Balkanländerna?
Det är därför som jag inte delar missmodet eller pessimismen.
Jag anser att om man har rätt perspektiv på saker och ting kommer man att förstå att EU måste gå framåt.
Det är sant att EU har sina problem, och att frågan om institutionerna är en betydlig svårighet, men vi får inte vältra oss i den negativitet, skepsis och cynism som är så modern för närvarande.
Vi måste enas kring gemensamma värderingar, som till exempel det rättsliga området, som jag vill betona särskilt.
Några av er nämnde Guantánamo, och jag håller självklart med om att vi tydligt måste förklara att det inte finns någonting som rättfärdigar att det, som en del av kampen mot terrorismen, finns ett tomrum när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.
I sådana fall måste EU försvara sina värderingar och övertygelser.
Så, låt oss vara stolta över EU.
Våra partner i Latinamerika frågar oss: hur lyckades ni med detta?
Vi försöker också göra framsteg med den regionala integrationen – hur lyckades EU göra detta?
När vi talar med våra partner i Ryssland, Kina, Indien och på andra håll visar de stor respekt för ett utvidgat, starkt EU.
Låt oss vara stolta över EU.
Låt oss vara stolta över våra värderingar, och genom att visa denna tillförsikt och anda av samhörighet anser jag att vi som verkligen tror på de europeiska värderingarna kommer att kunna lösa våra nuvarande svårigheter och göra framsteg med vårt projekt för Europa: ett konkurrenskraftigt, öppet EU, men även ett EU som bygger på tanken om solidaritet, ett EU som vill lära sig att behärska globaliseringen, inte bli lidande av den.
Detta är vårt stora projekt för Europa.
